5. Presentation av material
5.2 De professionellas syn på de ensamkommande flyktingbarnens strävan efter en familjelik
För att få en bild av hur de professionella yrkesrollerna i vår studie praktiskt arbetar och förhåller sig till de ensamkommande flyktingbarnen kommer detta tema att behandla de professionellas syn på barnens strävan efter en familjelik gemenskap. Under detta tema fokuserade vi på frågor angående de professionellas tolkningar av hur barnet uttrycker och agerar i de relationer som finns omkring dem. Frågor i detta tema riktar sig mot hur barnen agerar med varandra, hur de bemöter personal på Eken och huruvida de integreras på skolan.
Samtliga informanter uttryckte att barnen i större utsträckning söker sig till varandra än till andra jämnåriga. Personalen på Eken beskrev att de ensamkommande flyktingbarnen tyr sig till varandra då de har liknande bakgrund och erfarenheter.
De ensamkommande flyktingbarnen hade uttryckt för personalen på Eken att de tillsammans skapat sig en familjelik gemenskap där personalen hade fått en mindre roll. Att personalen fått en mindre roll i de ensamkommande flyktingbarnens gemenskap påvisades då barnen nattetid oftast söker tröst hos varandra och endast vid ett fåtal tillfällen vänder sig till personalen.
Enligt flera informanter ansågs språkbarriären vara orsaken till att barnen inte söker sig till personalen för stöd. En annan informant beskrev orsaken till att barnen vänder sig till varandra bero på den trygghet de ger varandra. Informanten jämförde den trygghet barnen ger varandra med den trygghet en nallebjörn ger ett spädbarn. Då de ensamkommande flyktingbarnen kan söka tröst hos varandra, anförtro sig till varandra och känna närhet till varandra blir de varandras nallebjörn. IP6 gör en sådan beskrivning:
”Jag skulle vilja säga det att om du har ett barn och så rycker man ifrån den trygga nallebjörnen ur famnen på den, barnet blir förkrossat då finns ingen trygghet någonstans. Därför måste man låta nallebjörnen, det är deras samspel med varandra, och den måste de få ha.”
När vi frågade personalen på Eken om barnen övernattar hos varandra fick vi ett enhälligt nej till svar, barnen beskrevs ha ett behov av integritet och därför behöver de sitt eget utrymme.
Hade det funnits en möjlighet till övernattning uttryckte IP6 att detta dock skulle uppskattas av barnen.
32
”Hade jag satt in fyra madrasser i ett rum så hade det varit fyra killar inne i rummet. Men nu är det inte så, vår kultur här i Sverige är att de ska sova själva. De kommer från en kultur där närhet är det viktiga.”
Det starka bandet mellan de ensamkommande flyktingbarnen skapar enligt personalens beskrivning en känsla av lojalitet där barnen ser efter varandras bästa. Men som i alla familjeliknande relationer beskrev personalen på Eken att barnen med jämna mellanrum går igenom bråk och dispyter som en naturlig del av vardagen. De ensamkommande flyktingbarnen beskrevs vara som alla andra ungdomar, de är nio individer med nio olika åsikter och kan emellanåt behöva ta distans från varandra. Detta beskrev personalen som viktigt då de ensamkommande flyktingbarnen har genomgått mycket under sin resa och därför kan behöva bearbeta detta utan att lägga ansvaret på varandra.
Enligt informanterna bör ett sådant ansvar axlas av personalen då de ska förhålla sig som professionella, pedagogiska och vuxna i mötet med barnen. Det är ett ansvar som innebär att ta sig an en praktisk föräldraroll och bemöta de ensamkommande flyktingbarnen som minderåriga barn. Personalen på Eken har ett större ansvar för vissa barn genom att ha blivit utsedda till deras kontaktpersoner, samtidigt som de har ett ansvar för alla barnen.
Yrkesrollern för personalen på Eken innefattar bland annat körning till träning, inhandlande av kläder och vårdbesök vid behov men även i hushållssysslor, skolarbete och aktiviteter.
Informanterna var dock väldigt tydliga med att de varken kan eller försöker ersätta de ensamkommande flyktingbarnens föräldrar. Trots att de flesta informanterna var eniga om att den praktiska föräldrarollen är ett lämpligt förhållningssätt för denna verksamhet var det vissa som ansåg att det krävs något utöver denna roll. Personalen beskrev att barnen söker sig till känslomässiga familjeliknade relationer och av den anledningen beskrev IP4 följande:
”Vi blir som deras föräldrar eller äldre syskon eller något liknande. Det är mycket det här när pojkarna får någonting positivt och vissa pojkar som haft en mycket tuffare resa än de andra pojkarna och då levt under svårare förhållanden än vad de andra gjort i sina hemland och därför nog strävar efter mer, att få ett slags familjärt förhållningsätt till oss.
Personalen på Eken förklarade att viljan till familjeliknande relationer kunde visas i relationsskapandet med personalen. IP9 kunde exemplifiera detta då ett av barnen blev sentimental vid tanken på att det gått sex månader sedan första mötet med denna informant.
Så här beskrev IP9 situationen:
”Nu är det sex månader exakt idag sedan du hämtade mig. Det var liksom en sådan situation, vi hade tända ljus, jaa det är det ju den 15 maj. Då förstod jag att det var lite känslomässigt för honom. Och han har även bild på mig och honom inne på sitt rum ”
33 Flera i personalen på Eken gav liknande beskrivningar av de ensamkommande flyktingbarnens behov av närhet. Ett exempel på detta var att barnen vid olika tillfällen sätter sig i soffan tätt intill personalen i sitt sökande efter närhet. Vid frågor angående personals uppsägningar fick vi ta del av hur barnen känslomässigt reagerat på sådana situationer.
Barnen kunde uttrycka till personalen på Eken att de trodde att personalens uppsägning berodde på dem själva. Personalen beskrev att barnen hade blivit ledsna och att en trygghet hade blivit ifråntagen dem.
För att få en bild av hur barnen uttrycker sin strävan efter gemenskap i skolan kommer vi även skildra de ansvariga lärarnas perspektiv. Ansvariga informanter på skolan beskrev att barnen har en stark anknytning till deras första kontakt i skolan. Lärarna förklarade att barnens vilja att delge delar av sitt liv delvis beror på kemin i relationen men även på grund av att den första kontakten i första skedet upplevdes som permanent. Informanterna på skolan beskrev att elevernas skolgång hittills hade bestått av många temporära relationer, vilket kunde ha medfört att eleverna noga valt den person de delar sitt förflutna med. De lärarna som eleverna valt att öppna sig för tar del av elevernas livsberättelse och försöker inom rimliga gränser tillgodose det trygghetsbehov som eleverna söker.
Lärare på skolan uttryckte dock att de fått direktiv från ansvariga på boendet Eken att inte fråga barnen om deras förflutna. Direktivet att inte fråga barnen om sitt förflutna upplevde lärarna bero på att barnen redan har formella relationer med den kompetens som är nödvändig för att kunna hantera barnens trauma. En annan orsak till att lärarna blivit tillsagda att behandla barnens förflutna med försiktighet var att barnen vid flera tillfällen tvingats återberätta sin resa, vilket hade väckt svåra känslor. Lärarna beskrev dilemmat i att bevara en distans när eleverna ständigt söker efter deras uppmärksamhet. Ansvariga lärare förklarade detta som en balansgång mellan att inte väcka känslor som de inte kunde hantera samtidigt som de vill få eleverna att känna sig trygga. Den osäkerhet som råder i arbetet med eleverna kan enligt ansvariga lärare bero på den mindre bra kommunikationen mellan skolan och boendet. Ansvariga lärare hade uttryckt att de saknar personalens engagemang i elevernas skolgång i form av till exempel studiebesök. Personalen på Eken upplevde dock att de är engagerade i den mån de har möjlighet till utifrån sin yrkesroll. Samtliga informanter var dock eniga gällande de ensamkommande flyktingbarnens strävan efter en familjelik gemenskap.
Informanterna ansåg att en familjelik gemenskap kan skapas men att den aldrig kan ersätta barnens familjer. IP3 lyfte fram detta genom följande formulering: ”Ensamhetskänslan kommer de alltid att ha, det är det utrymme, tomrum som ingen kan fylla endast deras närmaste.”
34