PROTESTERNAS BUDSKAP OCH SYFTE

Förutom att välja (eller bli tilldelade) en plats för demonstration bestämmer kvinnor också ett

övergripande syfte och budskap för sina demonstrationer. De beskrivna kvinnoprotesterna har

karakteriserats av en motvilja till partipolitiska tal och äldre etablerade demonstrationsformer.

För Karolina var det viktigt att man bryter mot normen att ha partipolitiska tal på

demonstrationer:

”I Warszawa ser det alltid så att i tur och ordning ett parti efter ett parti, en

politiker(ska)

efter en politiker(ska) träder fram och alla säger samma sak och

människor står där och generellt har det tråkigt. Alla kanske även hör vad som

142 Karolina använder sig både av ett manligt och av ett kvinnligt suffix på ordet politiker för att tydliggöra att kvinnor också kan vara politiker.

sägs för de har bra ljudsystem där men… men de lyssnar inte, de har nog av det.

Vi anstränger oss sedan de fyra år tillbaka att de talen ska vara lite överraskande.”

Kvinnorna vill också att det ska vara tydligt att deras demonstrationer inte har några ledare utan

är ett underifrån samhälleligt initiativ. Vissa aktivister som höll tal under Czarny Protest

kritiserades för att försöka vinna ett politiskt kapital genom att uppträda under demonstrationen.

Hos Klara väckte det frågor om risker med att kvinnors motstånd tas i anspråk av människor

som vill göra en politisk karriär. För henne är det viktigt att det kvinnliga motståndet inte

förlorar sin folkliga grund.

Kvinnors motstånd bygger på deras personliga engagemang vilket innebär att det finns lika

många budskap på demonstrationer som det finns kvinnor representerade där. Intervjuade

kvinnor berättar att de samlades på Czarny Protest med olika intentioner. För vissa av dem

handlade det om att stödja friheten att genomföra abort, för andra om att visa stöd för utsatta

eller berörda kvinnor och sprida acceptans för olika livsval. Ett övergripande syfte för alla

kvinnor var som Amelia beskriver det: ”Att mata lite det rummet med kvinnor. I bemärkelse att

inte lämna ut det bara för män. Låt oss inte göra så viktigt ämne som moderskap till tabu.”. För

Ida handlade Czarny Protest om att ”få tillbaka rummet” i motsats till att erövra eller ta i anspråk

genom att visa att kvinnor bryr sig om de beslut som berör deras liv. Czarny Protest började

som en direkt reaktion på politiska beslut om aborträtten och tillgång till akuta p-piller men

förvandlades med tiden till ett forum för att adressera flera problem som begränsar kvinnors liv

(som ekonomiskt, fysiskt och psykiskt våld, bristfällig gynekologisk vård, sexuella trakasserier

m.m.). Med Klaras ord genomsyrades de protesterna av ett behov att ”bygga oss, våra band och

vår gemenskap”. Den gemenskapen skulle omfamna framförallt kvinnor som varken har

pengar, sociala nätverk eller kunskap om hur man genomför abort utanför Polens gränser.

Manifa har en längre tradition än Czarny Protest och syftar på att locka flera människor till

kampen för kvinnors emancipation. Demonstranter brukar skrika: ”Kom med oss!” för att bjuda

in fler att ansluta sig till den gemensamma kampen. Manifa har också betydligt tydligare uttalat

feministiskt syfte. I Warszawa gick Manifa 2018 under slagord: ”Abort. Inte polis. Ömsesidig

hjälp. Inget systemvåld.”. I Gdańsk 2018 valde man ett mildare budskap: ”Jag tänker. Jag

känner. Jag bestämmer.”. Demonstrationer bedöms av kvinnorna som ett av flera sätt att

påverka samhällets kunskap och kännedom kring kvinnors rättigheter. Organisatörerna försöker

därför anpassa demonstrationens tema till aktuella problem och frågeställningar i det politiska

livet. Karolina förespråkar ”ett bipolärt handlande” som omfattar empatisk lyssnande och

folkbildning

och även ”show på gatorna”. Med ”bipolärt” menar hon att motstånd måste

växla mellan ett långsiktigt arbeta med att andra människors förståelse och kunskaper och

mellan en högljudd och färgglad fest på gatorna. Hon anser att demonstrationer och

manifestationer drar en medial uppmärksamhet vilket leder till: ”även om människor inte håller

med [kvinnornas krav] så läser de det.”. Kvinnofrågor kopplas till miljöpolitik, asylpolitik men

även till stadsbyggnad och mot antisemitism.

Organisatörerna av kvinnliga protester behöver överväga vilka aspekter av kvinnors

erfarenheter de vill lyfta upp under demonstrationer. Om de ska ge utrymme åt personliga

berättelser eller tolka individuella erfarenheter till slagord. Karolina berättar för mig att det är

en mycket viktig och komplicerad fråga för henne som organisatör. Hon vill gärna skapa ett

utrymme där människor kan få och ge det de behöver från demonstrationer samtidigt som hon

är medveten om gatans förutsättningar och begränsningar:

” När vi redan går ut, ska vi verkligen berätta sådana historier på gatan, sådana

privata historier av de kvinnorna? Och om de kommer och berättar och någon

faktiskt lyssnar eller om vi ska bara köra på slagord. Jag vet aldrig vad som är

bättre. Till exempel förra året hade vi mer tid för det på Manifa och just två – tre

kvinnor berättade sina historier. Men gatans karaktär gör självklart så att

människor fokuserar sig inte på det. Det är en annan sak när det är tyst men här är

det ändå en gata, en pratar, en annan pratar, distraherar andra, så folk blir inte

fokuserade.”

Karolina har alltid i åtanke välmående och trygghet för kvinnor som talar under

demonstrationer. Hon berättar om oron kring potentiella konsekvenser personliga berättelser i

offentliga rum kan ha för talare. Samtidigt som hon tycker att personliga berättelser fyller en

viktig funktion i att folkbilda deltagare och förbipasserande. Hon lyfter upp en person vars

könsidentitet är flytande. Hens berättelse om hens erfarenheter och upplevelser skapade enligt

Karolina bättre förståelse för olika slags genustillhörigheter. I det fallet handlar det om att ge

utrymme för mycket specifika och unika narrativ. Människor som kanske aldrig träffar personer

med en icke-normativ sexualitet får ta emot en del av de erfarenheterna. Samtidigt som

LGBTQIAP+ personer får en tillfällig plats i de offentliga rummen att berätta om sig själva och

att vara sig själva. Det finns också en annan aspekt av personliga berättelser, nämligen att

kvantifiera individuella erfarenheter och skapa en bild som representerar storleken på

problemet. Intervjuade kvinnor känner igen sig i berättelser om sexuellt våld och trakasserier

och märker under protesterna att deras mest intima upplevelser delas av många andra kvinnor i

rummet. En länk mellan det privata och det politiska skapas vilket i sin tur leder till att kvinnor

börjar verbalisera sina krav till politiker och samhället i stort.