Pseudonymens roll

Som framkommit av analysen av det artikel- och recensionsmaterial som behandlar Äldreomsorgen (se diskussion avsnitt 2.3.2, s. 42ff) är kritikernas spekulationer i pseudonymen Nikanor Teratologens verkliga identitet ett framträdande drag. Kritikernas osäkerhet över pseudonymens identitet har i flera fall dessutom, som bland andra Lars-Olof Franzén uppmärksammat, färgat omdömet om Äldreomsorgen i form av ”garderingar” och

”uppblåstheter” (se diskussion i avsnitt 2.3.2, s. 43ff). Denna fokus på upphovet avslöjar en tendens hos kritikerna att värdet av den konstnärliga skapelsen, i detta fall romanen Äldreomsorgen, inte enbart kan bedömas och diskuteras utefter dess ”inre” egenskaper – själva texten; ambivalensen i kritikernas omdömen beror av allt att döma på att man saknar en fysisk gestalt som föremål för kritiken, en författare med ett namn som har en historia och en förankring inom den litterära sfären.

I en artikel i Expressen utreder Ulf Olsson och Annelie Jordahl pseudony-mens roll inom den moderna litteraturen – med anledning av 1990-talets våg av svenska pseudonyma författare, där även Teratologen nämns.

Olsson tangerar detta resonemang när han gör följande iakttagelse:

Pseudonymen – och anonymen – blir idag ett sabotage mot en förhärskande syn på litteraturen som en plats för det äkta och intima: den som framträder som en Annan rubbar systemets ordning. Därför har också pseudonymer utsatts för litteraturforskarens detektiv-drömmar: avslöjandet återställer ordningen och till och med stärker den.²⁰³

Fallet Teratologen berörs inte mer än ytligt i artikeln, men med facit i hand kan konstateras att många av de recensioner som i ett tidigt skede behandlade Äldreomsorgen utgör goda exempel på hur den okände pseudonymen ”rubbar systemets ordning”. Översatt till Bourdieus termer framträder här produkterna av ovissheten om pseudonymens identitet som ett uttryck för, och en bekräf-telse av, ett maktspel i det litterära fältet.

Enligt själva grundtesen i Bourdieus teorier är spelet om det intellektuella inflytandet den centrala drivkraften för det litterära fältets aktörer, oavsett om det gäller kritikerna, förlagen eller författarna själva.²⁰⁴ Angående Äldreom-sorgen har bland annat uppmärksammats hur kritikerna med superlativer framställer romanen som läsvärd, trots att man i samma andetag uttryckligen avfärdar den som icke-läsvärd (en av de ”garderingar” som tidigare diskuterats i denna uppsats). Det framstår här som om kritikerna garderar sig i det fall det okända upphovet hör hemma i litteraturens ”finrum” och är någon man inte ensidigt bör kritisera; det positiva omdömet blir – för att tala med Bourdieus termer – ett slags eftergift till exempelvis en ”kulturfurste” (se figur 1, avsnitt 1.4 s. 10). Det okända pseudonyma upphovet orsakar en oro hos kritikern över att hans eller hennes anseende kan komma att ta skada om man i strid med gängse uppfattning om det verkliga upphovets status och position i fältet, gör en felbedömning av det litterära verket. Föremålet för omdömet saknar identitet och med det en given position i det litterära fältet, man vet inte hur spelet skall spelas och resultatet blir att man ”fuskar” – man garderar sig.

Pseudonymen utgör ett undantag från spelreglerna, och man får göra sitt bästa för att strategiskt anpassa sig till situationen.

I belysning av Bourdieus begrepp kapital och habitus (för definition, se avsnitt 1.4, s. 10ff), framstår pseudonymens roll i det litterära fältet som än mer komplex, på samma gång som diskussionen i fallet Teratologen kan klargöras ytterligare. Som tidigare nämnts är en författares habitus avgörande för dennes framgångar i maktspelet i det litterära fältet, och habitus formas till stor del av

203Olsson, Ulf och Jordahl, Anneli, ”Pseudonyma prosaister”, Expressen 02 12 01.

204 Bourdieu 2000, passim.

författarens symboliska kapitaltillgångar i form av exempelvis kunskap om fältets sociala konventioner, allmänkulturell bildning och litterära ämneskun-skaper, erfarenheter och erkännanden.²⁰⁵ För den okände pseudonymen är de symboliska kapitaltillgångarna (och med dem habitus) annorlunda beskaffade än för en författare med en känd identitet, eftersom de till stora delar döljs av själva anonymiteten. Den okände pseudonymen saknar ett socialt kapital i form av kända kontakter med fältets aktörer, exempelvis personlig bekantskap med kritiker; därtill är dennes sociala bakgrund och en eventuell tidigare litterär produktion okänd (i det senare fallet om pseudonymen inte publicerats tidigare). Men förhållandet är dock mer nyanserat än så: till exempel utgör förlaget en känd social och litterär kontakt, det vill säga en kapitaltillgång.

Starka signaler om den okände pseudonymens symboliska kapitaltillgångar kan också avläsas ur det verk denne producerar.

Vad gäller Teratologen och Äldreomsorgen är detta förhållande mycket intressant, eftersom kritikernas intresse för den okände pseudonymen företrä-desvis kretsar runt faktorer som direkt kan härledas till Bourdieus symboliska kapital. Blott det faktum att romanen utgavs av Norstedts, ett av landets största förlag med många namnkunniga författare knutna till sig, föranledde kritikerna till att misstänka flera av förlagets etablerade författare som möjliga upphov till romanen. Vidare avläses av innehållet i Äldreomsorgen att författaren måste vara en västerbottning, emedan denne i texten uppvisar en mycket god känne-dom om inte bara ett specifikt geografiskt område med all dess särprägel, utan därjämte det lokala kulturlivet i allmänhet och dess litterära falang i synner-het.²⁰⁶ Men Äldreomsorgen förmedlar även signaler om ett symboliskt kapital som sträcker sig utanför kunskaperna om dessa lokala fenomen: kritikerna framhäver pseudonymens beläsenhet och mångtaliga och vitt skilda litterära preferenser (litterärt kapital), såväl som dennes kunskaper inom andra discipli-ner – historia, filosofi et cetera – och breda allmänbildning (kulturellt kapital).

Det förefaller som om kartläggningen av den okände författarens symbo-liska kapitaltillgångar varit synnerligen central för kritikernas ”detektivarbete”

i hopp om att avslöja pseudonymen. Pseudonymen utmanar återigen det litterära fältets spelregler, och de inblandade aktörerna får tillgripa de medel som finns tillgängliga. Naturligtvis finns det också en del prestige inblandat i

205 Se exempelvis Peurell 1998, s. 23ff, Bourdieu 2000, s. 376ff.

206 Romanen uppvisar stundom prov på en hädisk inventering av den västerbottniska litteraturen. Se exempelvis kapitlet om besöket på bokbussen, i vilket morfar förlöjligar landskapets författare (Nikanor teratologen 1992, s. 47–50).

detta spel; man ser det sannolikt som förtjänstfullt vad gäller det litterära anseendet att bli den som avkläder pseudonymen masken (detta avser litteraturkritikern såväl som dennes arbetssgivare på kulturredaktionen). Men det som är värt att särskilt notera är dock det faktum att den okände pseudonymens symboliska kapitaltillgångar, vilka ju bestämmer en författares position i det litterära fältet, här framträder som avgörande för kritikernas arbete i jakten på pseudonymens identitet. Det är med andra ord även positionen i fältet som söker kartläggas när de symboliska kapitaltillgångarna undersöks. Detta bör ses som ett belägg för aktualiteten i Bourdieus teorier.

En annan aspekt av det okända pseudonyma upphovet avspeglas i en ten-dens att kritikerna i sina recensionstexter förmedlar ett dubbeltydigt budskap till den publik som förväntas läsa Äldreomsorgen (se diskussion ovan, avsnitt 2.3.2, s. 52f). Man framhäver å ena sidan romanens intellektuella potential, vilket kan ses som en inbjudan till läsning för (med Franzéns ord) ”en smal litterär elit”; å andra sidan vänder man sig till ”mindre specialiserade läsare”

genom att framställa romanen som ”lättläst och underhållande”. Man har således haft svårt att bedöma för vilka läsare romanen är skriven, ett problem vilket till viss del kan förklaras med ett ytterligare perspektiv på det oidentifie-rade upphovets position i fältet:

I det litterära fältet rör maktkonflikten primärt två motsatspoler: den intel-lektuella och den kommersiella polen (se figur 1, avsnitt 1.4, s. 10). Även i denna dimension är den okände pseudonymens position svårbestämd; liksom man inte säkert vet om upphovet är en redan etablerad författare eller en debutant, det vill säga en nykomling i fältet (dimensionen ”kulturfurstarna” –

”det unga avantgardet”), känner man heller inte till upphovets position i dimensionen ”den intellektuella polen” – ”den kommersiella polen”. När upphovet är okänt uppstår en osäkerhet hos kritikerna också vad gäller upphovets läsarkrets – tillhör upphovet de författare som vanligen läses av akademiledamöter och litteraturvetare, eller hör upphovets publik hemma i de stora massorna? För säkerhets skull framhävs både det finlitterära och under-hållningsvärdet i romanen. Det okända pseudonyma upphovet ”rubbar syste-mets ordning” och oredan avser på så sätt hela det litterära fältet mellan dess fyra ytterlighetspositioner.

I fallet Teratologen skulle ordningen emellertid relativt omedelbart åter-ställas i och med pseudonymens avslöjande, men vad som diskuterades på kultursidorna i dagspressen under dessa få dagar uppvisar likväl exempel på några intressanta aspekter av pseudonymens roll i det litterära fältet.