När det kommer till ungdomars mentala hälsa finns det tydliga skiljelinjer beroende på om ungdomen är en pojke eller flicka menar forskaren Cathy Street (2005). Flickor riskerar att i större grad drabbas av depression, ätstörningar och självskadebeteende och för pojkar är det vanligare att de tar till bedövningsmedel i form av alkohol och droger (ibid). Denna statistik och antaganden går att
analysera utifrån teorier könsroller och hur dessa konstrueras. På samma sätt som Street förklarar även Kullberg hur flickors psykiska problem hamnar i skymundan av pojkars då flickor i större utsträckning agerar invändigt och deras problematik förklaras utifrån individuella faktorer. Pojkars psykiska ohälsa tar sig istället uttryck på ett mer utåtagerande sätt, vilket uppfattas som hotfullt mot
allmänheten. Pojkarna blir därmed tilldelade eller påtvingade fler vårdinsatser för att deras beteende ska upphöra. Då flickorna inte utgör samma problem och hotbild blir de heller inte tilldelade lika omfattande resurser. Resultatet blir mindre forskning och sämre förståelse för flickors psykiska ohälsa. Detta tar sig bland annat uttryck i just LVU då, enligt Schlytter (1999), domen utgår ifrån pojken som norm. Schlytter menar att då det inte finns något rekvisit kopplat till psykisk ohälsa eller självskadebeteende, och att det inte heller går att finna i praxis, utesluts majoriteten av flickorna från de vårdinsatser som ett omhändertagande
35 skulle innebära. Det framkommer i ett beslut av Högsta domstol att psykisk ohälsa inte enbart kan ligga till grund för ett omhändertagande:
” En ungdom som lider av en psykisk störning får inte enbart av det skälet bli föremål för vård enligt LVU. För att sådan vård ska bli aktuell krävs, i de s.k. beteendefallen, att personen i fråga missbrukar eller bedriver brottslig verksamhet eller uppvisar något annat socialt nedbrytande beteende. Om någon av dessa situationer är för handen kan LVU på samma sätt som gäller andra ungdomar komma i fråga. Att det finns en psykiatrisk grundproblematik utgör alltså inget hinder mot att tillämpa LVU men är inte heller en tillräcklig förutsättning. För att ett visst beteende ska karakteriseras som ett socialt nedbrytande beteende i LVU:s mening bör krävas att det inte framstår som ett uttryck för den psykiska
störningen utan i princip lika väl kan iakttas hos någon utan ett sådant funktionshinder.” (RÅ 2010 ref. 24)
I de domar som har undersökts framgår det i majoriteten av flickdomarna att flickan har någon typ av problematik med psykisk ohälsa. Det framgår bland annat att flickorna inte kan hantera sina känslor, flera flickor har hotat om suicid eller agerat genom självskadebeteende. En flicka har flera gånger försökt begå självmord. Vidare kommer tre av flickdomarna presenteras. Gemensamt för dessa tre är att alla flickorna har även placerats i enlighet med 2§ LVU då det bedömts att flickans familj/familjehem inte förmår att tillgodose flickans behov av stöd. I en av domarna framgår att flickan har en medel suicidrisk och har försökt att begå självmord vid ett flertal tillfällen. Det framgår att flickan inte har en neuropsykiatrisk diagnos som kan förklara hennes problematik. Det framgår att flickans självskadebeteende inte har utretts. I skälen för avgörandet framkommer att förvaltningsrätten anser att flickans beteende får utgöra ett socialt nedbrytande beteende i LVU:s mening. Förvaltningsrätten anser därmed att hennes beteende inte framstår som enbart yttringar av hennes psykiska ohälsa utan att beteendet kan iakttas hos någon som inte har en sådan funktionsvariation. Det framgår i domen att:
”Flickans problematik innebär att hon handlar impulsivt och agerar drastiskt då hon inte kan hantera sina känslor.”
”Hon kan vidare inte reglera och hantera sina känslor, har ett självskadebeteende samt att hon - som mycket ung - b.la. avvikit från sitt boende och hotar att ta sitt
liv om hon inte får sin vilja igenom.”
(Flicka 14 år)
I en annan dom framkommer att flickan hotat att ta sitt liv samt att hon har ett självskadebeteende. Det framkommer att hon bland annat låst in sig i badrummet med rakblad och hotat om suicid. Flickan har uttryckt att hon inte trivts på HVB boendet där hon är placerad och det framkommer att hon är arg och ledsen varje dag. I domen framkommer att:
”Det ligger ett fortsatt stort behov avseende konflikt- och känslomässig hantering.”
36 Både Street och Kullberg (et al 2012) framhåller hur diskurserna förändras när en pratar om psykisk ohälsa relaterat till kön. Pojkarna tillskrivs som tidigare nämnt en aktiv roll där de agerar i riktning mot omgivningen och uppfattas fientliga. Flickorna tillskrivs en passiv roll genom att känslorna blir slutna och inåtriktade. Vid eventuella insatser blir dessa föreställningar synliga i såväl som bemötande till val av behandlingsmetod. Laanements och Kristiansens studie belyser detta då det i studien framkommer hur personalens bemötande gentemot flickorna
handlade till stor del om att undvika kränkningar och att stärka flickan (SiS 2008). Att arbete med flickornas psykiska ohälsa präglas av en idé om att hela tiden stärka flickan, vilket kan uppfattas, tolkas och reproducera synen på flickorna som svaga och undergivna. Det framkommer i studien att personalen ger stort utrymme till att prata om känslor för flickorna samt att de ska tillåtas att få känna sig “små” (ibid). I domarna målas flickan upp som i behov av känslomässigt stöd, att hon inte förmår att hantera sina känslor samt ett behov av att flickan ska lära sig att reglera sina känslor.
I Streets (2005) studie framkommer att flickors mentala hälsa är starkt
sammankopplat till känslor av bekräftelse och till sina sociala relationer. Flickor kopplar sitt välmående i relation till andra. Det framkommer i båda domarna att flickorna placerats utanför det egna hemmet på grund av vårdnadshavares bristande omsorgsförmåga. Vidare framkommer att båda flickorna inte trivts på aktuella placeringarna utanför hemmet. Genom Streets studie kan det analyserats att flickans mentala hälsa har försämrats då hon placerats i familjehem eller på behandlingshem där hon inte fått sina mentala behov bekräftade (ibid).
Det framkommer även i domarna en objektiv beskrivning av flickornas hälsa i kroppslig bemärkelse, till skillnad från pojkarnas domar då det inte nämns alls. I tre flickdomar framkommer det att flickan är “avmagrad” och att “hon inte ser ut att må bra”. Det går att tolka, som i likhet med Thörns forskning om kvinnor i hemlöshet, att det även spelar roll i bedömning av kvinnor/flickors mående, hur dom ser ut eller framställer sig själva. En sämre hygien eller “ett smutsigt yttre” blir tecken på ett dåligt mående då det inte faller samman med bilden av den kvinnliga rollen. Detta bekräftas även med Thörns inhämtade citat från ett
behandlingshem för kvinnor där dom beskriver hur kvinnorna som kommer dit är smutsiga och nedmensade men att dom efter att dom tvättat sig, schamponerat sig och gjort sig fina mår mycket bättre. Det framkommer även i en av flickdomarna att då flickan mått väldigt dåligt och haft en vagabonderande tillvaro att hon: ”är i behov av lite ordning och reda”.