Psykisk ohälsa

Sverigedemokraternas förslag: Det samlade arbetet för att motverka psykisk ohälsa ska stärkas.

Isoleringen som sker till följd av de införda restriktionerna – med förlust av rutiner, fysisk aktivitet samt allmän oro över arbete och ekonomi – är ett förhållande som kan medföra större risker för den psykiska hälsan än oron för att bli smittad. Detta kan bland annat skådas genom det ökade antalet kontakter och inkommande samtal till de

nationella stödlinjerna.

Långtidscovid, postcovid

Förutom oron kring covid-19 och ett nedstängt samhälle drabbas även en del människor av långvariga covid-19-symtom eller postcovid, vilket påverkar välmåendet även när infektionen är över. Det är fortfarande mycket vi inte vet om de långsiktiga

konsekvenserna av covid-19-pandemin och utifrån de data vi har i dag är det svårt att dra entydiga slutsatser. Det vi vet är att många indikatorer pekar mot en ökad psykisk

ohälsa i spåren av pandemin. Socialstyrelsen har tagit fram ett stöd till beslutsfattare och personal i hälso- och sjukvården om postcovid.

Postcovid innebär att symtomen kan kvarstå, eller att nya symptom uppstår, efter genomgången infektion med covid-19. Vanliga symtom som rapporteras i vetenskapliga studier är bland annat trötthet, feber, sömnstörningar, andningssvårigheter, kognitiv nedsättning, psykisk ohälsa, nedstämdhet, ångest och smärta. För de allra flesta avtar symtomen efter hand men för andra blir symtomen långvariga och allvarliga. Dessa personer behöver multiprofessionella insatser i utredning, behandling, rehabilitering och uppföljning. Det är i dag svårt att avgöra hur omfattande postcovid är och kommer att bli.

Barn- och ungdomspsykiatrin

Pandemin har i hög utsträckning påverkat primärvården liksom den specialiserade psykiatriska vården, dels genom smittspridningen men även genom de införda restriktionerna som inställda fritidsaktiviteter och ökad distansundervisning vilka riskerar att leda till en försämrad psykisk hälsa – särskilt bland barn och unga.

Figur 11 – Unika patienter inom BUP per 10 000 invånare, 2020, 0–17 år.

2018 2019 2020

400 450 500 550 600 650

Källa: Sveriges Kommuner och Regioner.

SKR genomförde under 2020 en datainsamling tillsammans med 12 regioner för att följa utvecklingen inom psykiatrisk öppenvård och heldygnsvård under covid-19-pandemin.

Resultatet påvisade både ett ökat antal remisser och ett ökat antal pågående patienter inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), vilket är en fortsättning på utvecklingen som

setts de senaste åren, med en ökad andel av befolkningen i respektive åldersgrupp som tas om hand inom BUP.

Figur 12 – Antal inkomna remisser till BUP i 12 regioner, mars–september 2019 och 2020.

Mars April Maj Juni Juli Augusti September

0 1000 2000 3000 4000 5000 6000 7000

2019 2020 Källa: Sveriges Kommuner och Regioner.

Suicid

Det har också funnits farhågor att pandemin kan ha påverkat antal suicid eller

suicidförsök. För perioden februari till juni 2020 har varken en ökning eller minskning av suicidförsök skett jämfört med tidigare år. När det gäller suicid har

Folkhälsomyndigheten ännu inga data för 2021.

Behov av breda åtgärder

Sverigedemokraterna väljer att göra tydliga satsningar för att hantera den ökade psykiska ohälsan och för att motverka förekomsten av suicid. Därför föreslås bland annat en satsning på en rikstäckande nationell stödtelefonsfunktion för personer med psykiska besvär och suicidala tankar, en haverikommission vid suicid och utökat stöd till ideella organisationer som arbetar med psykisk ohälsa och suicidprevention.

Sverige behöver en samlad och långsiktig plan för att hantera den ökade psykiska ohälsan. Enskilda och kortsiktiga satsningar kommer aldrig att kunna möta den

problematik som vi står inför, därför krävs det tydliga prioriteringar och en seriös plan för det fortsatta arbetet. Den förda kvartalspolitiken måste ifrågasättas och ersättas med en tioårig strategi, i enlighet med vad som föreslås i slutbetänkandet SOU 2018:90. I slutbetänkandet föreslås likaså ett nationellt mål för strategin och en målstruktur som ska verka sektorsövergripande, vilket vi menar är ytterst angeläget att konkretisera.

Den växande psykiska ohälsan kräver att vi ser över det statliga styret och skapar nya strukturer för ökad förståelse och ett förbättrat samarbete mellan departement,

myndigheter och involverade aktörer. Med tydliga resultatmål och ett seriöst analytiskt åtagande ska utförda insatser därefter grundligt följas upp. Med anledning av detta vill vi se en tydlig nationell pådrivande styrning och verka för att Folkhälsomyndighetens roll förstärks och förtydligas.

Förslaget beräknas öka utgifterna i statens budget med 0,40 miljarder kronor 2022.

6. Trygghet

Att upprätthålla lag och ordning tillhör statens kärnuppgifter och måste prioriteras mycket högt. Dit rättsstaten inte når tar andra, informella strukturer över och den enskildes rätt till skydd och säkerhet blir en angelägenhet för olika självutnämnda aktörer, vilket uppenbart är en grogrund för organiserad brottslighet.

I Sverige har en tilltagande gängbrottslighet skördat allt fler liv, vilket har seglat upp som ett av samhällets allvarligaste problem. Medan coronapandemin har resulterat i att vissa verksamheter avstannat har de kriminella gängen fortsatt sin verksamhet.

Skottlossningar har ökat, brott mot person har ökat och andelen kvinnor som utsätts för sexualbrott har skjutit i höjden. Därutöver växer kriminaliteten fram på nya områden, bland annat rån mot barn och unga. Detta i en situation där tekniska framsteg,

exempelvis kamerabevakning, de facto har potentialen att stävja grov brottslighet.

Förutom att brottsligheten orsakar mänskligt lidande och otrygghet är

samhällskostnaden enorm. Bortsett från rättsväsendets kostnader tvingas företag stå för kostnader på tiotals miljarder varje år för att hantera rena säkerhetsproblem – kostnader som måste bäras av ägare, försäkringsbolag, kunder och arbetstagare. Den negativa utvecklingen är intimt förknippad med Sveriges misslyckade migrations och

integrationspolitik och bristande gränskontroll – i kombination med att rättsväsendets resurser och befogenheter inte håller jämna steg med behoven. Den långsiktiga

lösningen ligger i en kombination av utbildning, socialpolitik, nationell sammanhållning och inte minst en verklighetsförankrad migrationspolitik. Den kortsiktiga men mycket angelägna lösningen är dock att tillföra de brottsbekämpande myndigheterna

erforderliga resurser. Det är en ren prioriteringsfråga som dessutom ligger direkt på staten och statliga myndigheter.