Psykiskt välbefinnande på prov

Trots att vår välfärdspolitik har lyckats på många sätt finns det i vårt land stora skillna-der i hälsa och välfärd mellan olika befolkningsgrupper. Det finns skillnaskillna-der i bak-grund, ekonomisk situation, livsförhållanden, levnadsvanor, sociala kontakter och del-vis även problem med servicesystemet. En livskvalitet som anses vara dålig går hand i hand med en psykisk belastning. Särskilt belastade är unga kvinnor, personer över 80 år och lågutbildade. De känner sig också mer ensamma än andra. Ofta har en per-son olika former av social utsatthet. De arbetslösas ekonomiska svårigheter har ofta samband med andra hälso- och välfärdsproblem.

Coronaepidemin har belastat alla finländare, men dess konsekvenser drabbar men-tala landskap som från första början har varit varierande.

Själva epidemin har påverkat människornas vardag, arbete och utkomst mycket ojämnt beroende på ålder, familjesituation, yrke eller region. Finländarna belastas av restriktioner för trafiken, förluster av jobb och näring, distansarbete, distansstudier, ökat omsorgsansvar och oro för insjuknande, närstående, specialister som jobbar i främsta ledet i krishanteringen och ekonomisk utkomst. Trygghetskänslan och för-mågan att hantera den psykiska stressen på grund av krisen påverkas av osäker-heten om hur svår epidemin är och hur lång tid den ekonomiska krisen till följd av epi-demin kommer att vara, proven på systemens kapacitet att fungera under störningar och hjälpen från närstående eller lokalsamhället.

God mental kristålighet underlättar återhämtningen efter själva krisen. Därför behövs det en kontinuerlig uppföljning av befolkningens sinnesstämning, orosmoment och teende. Än så länge har vi mycket lite information om olika grupper med särskilda be-hov, såsom närståendevårdare och personer under som vårdas av närstående, bo-stadslösa, personer med särskilt låg inkomst, klienter inom barnskyddet och tjäns-terna för personer med funktionsnedsättning och klienter inom hemvården och hel-dygnsomsorgen. Av en enkät som Synskadades förbund har gjort om coronakrisens konsekvenser framgick att krisen har medfört flera känslor, bland annat ökad ensam-het, känsla av otryggensam-het, rädsla, omedvetenensam-het, osäkerensam-het, förtvivlan och allmän känsla av att vara till ingen nytta. Dessutom beskrev deltagarna att det var ångestfullt att vistas inomhus.

Kyrkans forskningscentral och Institutet för hälsa och välfärd har gjort enkätundersök-ningar för att utreda de psykiska konsekvenserna och välfärdskonsekvenserna av co-ronakrisen. Av undersökningarna framgår att den egna hälsan eller närståendes hälsa samt utkomst var de största orosmomenten i läget i början av april. I slutet av april och i början av maj var människor fortfarande bekymrade och rädda för coronaviruset,

men i mindre mån, och inverkan på befolkningens psykiska välbefinnande var mindre än förväntat. Till de största orosmomenten hörde coronalägets konsekvenser för sam-hället, bland annat en ekonomisk nedgång, små företags läge, ökade sociala problem och ökad psykisk ohälsa. Nu var människor mer bekymrade över dessa orosmoment och andra motsvarande frågor än över en eventuell smitta som drabbar en själv eller närstående. Vikten av orosmomenten varierade dock i olika åldersgrupper.

Enligt den enkät som genomfördes av Kyrkans forskningscentral var kvinnor mer be-lastade än män. Ensamföräldrar och personer under 30 år hade flest orosmoment, medan personer över 70 år hade minst orosmoment. Den enkät som genomfördes av Institutet för hälsa och välfärd omfattade inte personer över 70 år.

De sociala restriktionerna har haft de största konsekvenserna för dem som har fyllt 70 år. Enkäterna beskriver troligen inte hela läget vad gäller äldre personer. Isoleringen och rutiner som skiljer sig från de normala vanorna har haft en stor inverkan på varda-gen för dem som ofta har svåra minnesstörningar, ofta svåra störningar, och som får hemvård eller bor på vårdhem. Enligt bedömningar från kommuner och församlingar är de äldre som bor hemma bekymrade över hur det dagliga livet ska gå och att de sociala kontakterna har fallit bort, och är djupt bekymrade över hur läget är för de fa-miljemedlemmar som bor på vårdhem. Restriktionerna fortsätter troligen under en längre tid för de äldre än för andra, och för många har utgångsläget redan varit dåligt.

Trycket på rehabilitering, stöd för funktionsförmågan, hem- och närståendevård och heldygnsomsorg ökar och det gäller att förbereda sig för det.

Det finns skäl att ägna särskild uppmärksamhet åt den belastning som drabbar perso-ner under 30 år – ensamhet och utelämnande från utbildning och arbetsliv – för att de problem som uppstår i livets övergångsfaser inte ska eskalera under krisen. Även un-der normala förhållanden är ångesten större bland flickor än bland pojkar i högstadie-åldern. Flickor har samtidigt mer resurser för att främja psykisk hälsa – och en mer positiv psykisk hälsa än pojkar. Händelser under ungdomsåren blir relevanta erfaren-heter som utformar livets lopp. Därför är det viktigt med tanke på framtiden att faserna till vuxenlivet och det självständiga livet går smidigt och färdigheterna i psykisk hälsa stärks.

Den exceptionella karaktären hos epidemin och dess ekonomiska konsekvenser ska-kar också trygghetskänslan hos dem som tidigare har litat på att de klarar sig. Mas-siva permitteringar, skuldsättning, hot om konkurs och stängning av näringslivet skapar rädsla för att bli utelämnad jämfört med det vanliga eller den egna referens-gruppen. Många äldre personer är tyngda av den långvariga bortovaron från familje-medlemmarna, förändringen i den dagliga rytmen när motions- och hobbygrupperna har upphört med verksamheten, eller av att närstående som bott på vårdhem har avli-dit utan att anhöriga har varit närvarande.

Ensamföräldrar är tyngda av ansvaret för sina barn och oron för hälsa och utkomst nu när de normala stödnätverken också blir svagare. Oroskänslorna är i viss mån köns-relaterade. Kvinnors större oroskänsla påverkas förmodligen av att kvinnor anser sig ha större ansvar för familjen och anhöriga och av att kvinnornas arbete inom service-sektorn berörs av coronaviruset i stor mån. Den bygger på en långvarigare trend där problemen med kvinnors ork har ökat. Jobbet anses ha blivit allt mer hektiskt och allt tyngre, särskilt inom den kvinnodominerade kommunsektorn. Utifrån undersökningen om arbetsvillkor har psykiska symptom ökat hos kvinnor under 45 år. Det är viktigt att satsa på stödet för arbetshälsa, arbetsförhållanden och organisering av arbeten på dessa arbetsområden. Vid sidan av den övriga arbetsbelastningen identifierar de yr-kesutbildade personerna inom hemvården och på vårdhemmen för äldre isolerade äl-dres ängsla och ensamhet. Därför känner sig många etiskt belastade och otillräckliga i arbetet.

Yrkesutbildades bedömningar av läget för flera utsatta grupper kastar en skugga över uppfattningen om att majoritetens psykiska hälsa är relativt god. Det verkar finnas uppdämda behov av både barnskydd och mental- och missbrukarvårdstjänster. Det finns skäl att snabbt ägna uppmärksamhet åt att säkerställa en tillräcklig hjälp och återställa volymen inom basservicen till samma nivå som före krisen, trots att ekono-min i de kommuner som ordnar tjänsterna i fråga är dålig.

Efterfrågan på tjänsterna i fråga ökar och det kan uppstå köer när restriktionerna har slopats. Under krisen kan en del hjälpbehövande ha blivit utelämnade när lågtröskel-tjänsterna har stängts. Det behövs särskilt uppsökande arbete för att sådana personer ska kunna nås och erbjudas service. Det finns en risk för att personer med funktions-nedsättning och andra små grupper får en biroll och inte får de tjänster de behöver när den brist som har uppstått i social- och hälsovårdstjänsterna under coronakrisen ska åtgärdas. Det är bra att göra upp en strategi för att klara av bristen.

 God mental kristålighet underlättar återhämtningen efter själva krisen.

Därför behövs det en kontinuerlig uppföljning av befolkningens sinnes-stämning, orosmoment och beteende. Än så länge har vi mycket lite in-formation om olika grupper med särskilda behov, såsom närståendevår-dare och personer som vårds av närstående, bostadslösa, personer med särskilt låg inkomst, klienter inom barnskyddet och tjänsterna för personer med funktionsnedsättning och klienter inom hemvården och heldygnsomsorgen.

 Det finns skäl att snabbt ägna uppmärksamhet åt att säkerställa en till-räcklig hjälp och återställa volymen inom basservicen till samma nivå som före krisen, trots att ekonomin i de kommuner som ordnar tjäns-terna i fråga är dålig.