Publika urbana miljöer och biologisk mångfald

I dagens samhälle kan urbana områden vara viktiga biotoper då staden kan fungera i ett vidare ekologiskt sammanhang. Därför borde dessa nyttjas till sin fulla potential

(Elmqvist, 2013). Dels som resurs och livsmiljö för olika flora och fauna. Dels som den miljö människor möter i sitt dagliga liv och därmed bidragande till hur deras inställning till sin omvärld formas. Forskning visar även på samband mellan människors hälsa och närhet till grönområden. På urbana miljöer ställs även kravet att det ska vara estetiskt tilltalande och lättskött under fyra årstider (Dunnett & Hitchmough, 2004).

Urbana områden som är långt i från sina ”naturliga ursprung” kan likväl skapa livsmiljöer för hotade arter i så kallade infrastruktur-biotoper. Lämpliga

markförhållanden finns ofta i form av torra vägkanter, banvallar, ruderatmark och liknande (Lennartsson & Gylje, 2009). Sådana ytor förekommer även i Upplands

37 Väsbys centrala områden. Också lundlika partier, våta miljöer ner mot Väsbyån samt stora mer eller mindre välklippta gräsmattor. Förekomsten av skiftande biotoper medför att möjligheten är god till att skapa en mosaik av småbiotoper på liten yta i huvudtyp 7 (urban miljö).

De urbana stråken i denna huvudtyp kan delas upp i:

 Lättskötta ytor (t.ex. stora slaghackade ängar, asfalterade vägar, stora bestånd av heltäckande ohävdsarter).

 Ytor som är av större ekologiskt intresse men nog uppfattas som lite bortglömda (t.ex. torrare banvallar och ruderatmark, större ekar vid Väsbyån).

 Ytor som förmodligen uppfattas som välskötta och attraktiva av invånare (t.ex. kommunala planteringar och gräsmattor i närheten av stationsområdet).

Idealet torde vara att kombinera dessa tre egenskaper så att lättskötta ytor, med stora ekologiska värden som uppfattades attraktiva av invånare skapades. Detta med fördel under större delen av året. Är detta då möjligt att kombinera med projektets mål att skapa slåtterlika ängsförhållanden längs hela vägen? Här är nog svaret ja, men bara om vissa faktorer och vanliga värderingar inom naturvården kan frångås något i just denna urbana kontext.

Den största skillnaden är att frångå användandet av bara ”naturligt förekommande” flora och istället fokusera på mer medveten naturalistisk utformning av växtsamhällen utifrån färg och form. Med det menas inte att man ska frångå att placera växter i den ståndort de trivs eller tillåta invasiva arter ta över stora arealer av marken, utan snarare att man förstärker den naturliga skönheten. Mångfald av arter ska fortfarande vara ett

huvudtema. Men estetiken borde vara bredare i sin målgrupp av människor, än gruppen med kunskap om naturvård och biologi. En studie visade på att människor föredrog lägre örtartad vegetation i jämförelse med hög. Kanske för att det ansågs mer städat och mer säkert (Dunnett & Hitchmough, 2004). Fästingar och ormar associeras ofta med högre gräs. Samma studie såg även att om färger användes i vegetationen kunde höjdens negativa effekt försvinna i människors uppfattning av miljön (iBid).

Ett sätt att ta hänsyn till detta kan vara att medvetet välja ut de växter som förekommer naturligt i området men selektera dem med uppseendeväckande blomning och etablera ett ”onaturligt” färgstarkt växtsamhälle. Att på så vis skapa en form av ”överdriven” ängsmark. Här kan man också styra artsammansättningen för en längre blomstringsperiod eller för att

uppmuntra andra visuella arter såsom dagfjärilar och småfåglar.

Ett annat tillvägagångssätt skulle kunna praktiseras genom att delvis frångå principen att bara nyttja lokalt förekommande arter och även använda sig av växter med utländsk härkomst eller växter som annars bara har en begränsad spridning i andra delar av landet. Dessa kan väljas på grund av att ha starka estetiska värden men fördelaktigt är även om de har kända resurser av till exempel nektar eller pollen. Om man blandar växter med olika ursprung på detta vis skulle man kunna uppnå en längre, mer färgrik

Figur 28. Stiliserad äng med växter av varierat ursprung. (Foto: James Hitchmough)

38 och spektakulär blomsterprakt än vad annars är möjligt (Dunnett & Hitchmough, 2004). Mycket av den svenska ängsfloran når sin höjdpunkt i blomning ungefär i juli. Även den naturliga vårfloran skulle kunna få förstärkning av ytterligare vårblommande arter vilket också skulle gynna tidigt flygande insekter. Även vårblommande lökar och knölar

skulle kunna användas. Utbudet av växter i olika biotoper skulle bli bredare, mer varierat och förhoppningsvis också mer attraktivt (Hitchmough, 2011). Med detta sagt så är det även naturligt att ha med inhemska växter med känd proveniens i urbana miljöer. Tjusningen i en blommande backsipp-backe i maj ses nog av de flesta.

Hur människan uppfattar sin omgivning och natur har mycket att göra med kultur, tidigare erfarenheter och kunskap (Priego, Breuste & Rojas, 2008; Lisberg & Ouis, 2014). Det är ett mycket stort och komplext ämne som det inte finns utrymme att klarlägga fullständigt i detta arbete. Här kan ändå belysas vikten av att urbana områdena är estetiskt tilltalande miljöer. Det finns en balansgång mellan vad människan uppfattar estetiskt och vårdat och klassisk naturvård. Båda aspekterna är viktiga i detta projekt så att den urbana människan av idag kan ta till sig dess budskap, förstå samt uppskatta dess skönhet. Därför är rekommendationerna att en något friare växtlig gestaltning bör appliceras i de mer centralt liggande områdena. Dessa områden är speciellt viktiga för människor som annars sällan befinner sig i naturområden och kan potentiellt locka dem att söka sig vidare. Som tidigare nämnts kan dessa tankegångar appliceras i huvudkaraktär 7 (urban miljö) men kan också appliceras i 8 (oklassificerbara mellanområde) och om så är önskvärt i vissa delar i huvudtyp 3 (gårds- och parkmiljö).

Denna tankegång är även något som skulle kunna appliceras i träd- och buskskiktet. Där urval skulle grunda sig på blomning, fruktsättning och

höstfärger framför att de hade en lokal proveniens (Se Figur 29). Befintliga busk- och trädplanteringar kan glesas och skulpteras i huvudtyp 7.

Väsbyån som rinner genom centrum har stor potential och är ett viktigt inslag. Den skulle kunna formas för att skapa en mer varierad och intressant upplevelse.

Mer porlande och virvlande samt större variation på djupa och grunda områden är exempel på något som skulle bidra positivt både till allmänhetens upplevelse och till mosaiklandskapet.

Rent skötselmässigt skulle dessa miljöer, om rätt anlagda, på sikt kunna vara mycket skötselextensiva med slåtter en gång per säsong, ingen putsning eller uppbindning eller årlig nyplantering. I näringsfattiga jordar skulle ogräsrensning minimeras. Ingen gödsling eller bevattning skulle heller behövas när de väl är etablerade. (Dunnett & Hitchmough, 2004). I vissa områden skulle slåtter kunna läggas till vårvintern för att

Figur 30. Hybridkejsarolvon (Viburnum x bodnantense 'Dawn') och sockerlönn (Acer saccharum) är två icke inhemska arter som kan förlänga säsongen för både människor och djur.

Figur 29. Färgrik ängslik plantering som tycks attrahera allmänhet i Olympic gardens, London. (Foto: James Hitchmough)

39 låta vinterståndare stå kvar över vintern. Detta är något som skiljer sig från övriga områden i detta projekt. I huvudtyp 7 kan räknas med ett större slitage ifrån mänsklig aktivitet. Form, funktion och naturvärden måste kunna samsas. Exempelvis så skulle delar av de idag klippta gräsområdena kunna ställas om till ängar så att ytor fortfarande fanns för annan aktivitet.