kvinnors strid för
ökad u-hjälp på 1960-
och 1970-talen
Gunnel Karlsson
INOM DET SVENSKA socialdemokratiska arbetarepartiet, SAP, var kvin- nor på höga politiska poster länge försvinnande få. När Ulla Lindström 1954 blev konsultativt statsråd, det vill säga statsråd utan eget depar-
tement, var hon den tredje kvinnan som tog plats i en svensk regering.1
Lindström hade ansvar för familje- och konsumentpolitik, u-landsbistånd och med borgarskaps frågor. Till en början dominerade familjepolitiken, då Ulla Lindström i samarbete med det socialdemokratiska kvinnoförbundets (SSKF) ord förande Inga Thorsson inför 1956 års val uppmanade landets 930 (s)-kvinnoklubbar att skapa opinion för höjt barnbidrag. Aktionen lyckades, men uppskattades inte av statsminister Tage Erlander, som i sin dagbok skrev om Lindström att han aldrig tidigare varit med om att ”en regerings medlem söker skapa sej en ställning genom att utanför reger- ingen propagera för sin egen förträfflighet och mot en del av kollegornas
uppfattning”.2 En liknande negativ reaktion mötte även Inga Thorsson när
hon 1958 talade om att SSKF skulle säga nej till svenskt atomvapen, trots att partiet inte tagit ställning i frågan. I partistyrelsen kritiserades Inga Thorsson hårt för sitt ställningstagande och kvinnorna uppmanades lojalt ”följa karlarna”.
Vad det handlade om var att kvinnorna beskylldes för att vara osolidariska eller illojala, när de ville påverka partiets politik i så olika frå- gor som barnbidrag, atomvapen och (senare) u-hjälp och pappaledighet. När kvinnorna agerade sågs det som en handling riktad mot partiledningen, och inte som uttryck för en opinion som man borde lyssna på. Kön var inget som problematiserades och kvinnorna uppmanades könsblint att lojalt följa partilinjen.
En bakgrund till att partiledningen föreföll så handfallen när kvinnorna ville vara med och bestämma var den mångåriga, kompakta man- liga dominansen i partiets beslutande organ. Partiets kvinnor var organi- serade i kvinnoförbundet, SSKF, en av partiets tre sidoorganisationer. De
1 Ulla Lindström var statsråd i drygt 12 år, medan hennes kvinnliga företrädare var statsråd betydligt kortare tid. Karin Kock blev konsultativt statsråd 1947 och folkhushållningsminister 1948-49. Hildur Nygren, som 1951 blev ecklesiastikminister (utbildningsminister), tvingades avgå efter endast 6 månader som statsråd i samband med att socialdemokraterna bildade koalitionsregering tillsammans med bondeförbundet (senare
EN PYRRHUSSEGER? DOES KNOWLEDGE HAVE A GENDER?
övriga var ungdomsförbundet, SSU, och broderskapsförbundet, SKSF, som företrädde partiets kristna. Formellt deltog sidoorganisationernas ordfö- rande i partiledningens möten (partistyrelsen och verkställande utskottet), där de hade yttranderätt men inte rösträtt. Yttranderätten utnyttjades; något som gav visst inflytande, men knappast del i makten.
Majoriteten av de politiskt aktiva s-kvinnorna var medlemmar i kvinnoförbundet, vilket innebar att de hade en annan bakgrund än parti- ets män, som mestadels hade skolats inom rörelsen, i ungdomsförbundet, i fackföreningar och i arbetarkommuner, där kvinnorna var få. Kvinnornas särorganisering från 1920-talet bottnade i en tidig ovilja att släppa in kvin- norna i arbetarkommunerna. Kvinnofrågor sågs länge som ett särintresse och förbundets huvudsakliga uppgift ansågs vara att rekrytera kvinnor till rörelsen. När Inga Thorsson och Ulla Lindström på 1950-talet deltog i par- tiledningens möten och krävde att kvinnornas synpunkter skulle beaktas när politiken utformades, var det något nytt. Tidigare hade det varit män- nen i partiets ledning som bestämt ”om, när och hur kvinnokraven skulle uppfyllas” (Karlsson 1996).
E N P R O C E N T M Å L E T
Ulla Lindström var som sagt bland mycket annat ansvarig för det svenska biståndet till ”utvecklingsländerna”, som de tidigare kolonierna i Afrika och Asien ofta benämndes under 1950- och 1960-talen, och hon arbetade hårt för att skapa en svensk opinion för ökat svenskt bistånd. Hon var sedan 1947 svensk FN-delegat och 1960 tog hon i ett tal i FN:s generalförsamling upp den känsliga frågan om barnbegränsning. Hon underströk att den eko- nomiska utveckling FN hade som mål att främja hotades av den kraftiga befolkningsökningen. Hon framhöll särskilt kvinnornas svåra situation i barnrika, fattiga u-länder, och krävde att FN ekonomiskt skulle stödja barn-
begränsning.3 Det motstånd hon mötte i FN kom både från katolska länder
och från länder med socialistiska/kommunistiska regimer, som (om än av olika orsaker) helt fördömde bruk av preventivmedel. Ulla Lindströms tal väckte stort uppseende och efteråt sade Dag Hammarskjöld, FN:s svenska generalsekreterare, att ”hela FN rodnar, Ulla” (Lindström 1970).
3 I en sen intervju sade Ulla Lindström att födelsekontroll
På hemmaplan drev Ulla Lindström under många år krav på ökade anslag till u-hjälpen, på 1960-talet med stöd av en snabbt växande opinion främst bland ungdomar, kvinnor och kristna organisationer. I riks- dagen var det LO som drev krav på ökat bistånd genom Arne Geijer, ordfö- rande för LO och också ordförande i Fria fackföreningsinternationalen, FFI. För FFI var bistånd ett sätt att sprida facklig kunskap till u-länder, samti- digt som kommunistiskt inflytande bekämpades. Regeringen kritiserades för passivitet i fråga om u-hjälpen och en särskild beredningsgrupp tillsat- tes. Gruppen lade snart fram Proposition 1962:100, en proposition som brukar ses som en viktig milstolpe och som signalerade en ny inriktning av det svenska biståndet. I praktiken var det en arbetsgrupp bestående av unga män som under Olof Palmes ledning utformade den nya biståndspolitiken. Det var inte alltid de informerade det ansvariga statsrådet Ulla Lindström, och det förekom flera dragkamper mellan henne och den Palmeledda grup- pen (Lindström 1970; Östberg 2010; Karlsson 2020).
Opinionen för ökad svensk u-hjälp var snabbt växande, och redan 1962 fastställdes det så kallade enprocentsmålet, som innebar att det
svenska biståndet på sikt skulle uppgå till en procent av BNP. Samtidigt höj-
des u-hjälpsanslaget rejält, från 50 miljoner till 130 miljoner. Mellan åren 1963-66 höll sig ökningen omkring 25% per år, men när Ulla Lindström krävde ytterligare höjningar vägrade finansminister Gunnar Sträng. Frågan ställdes på sin spets i slutet av 1966, då Lindström krävde rejält ökat anslag, dels till det nya biståndsorganet Sida (som startat sin verksamhet 1966), och dels för att det av partikongressen fastställda enprocentmålet skulle kunna uppnås. Efter flera misslyckade förhandlingar med Gunnar Sträng bestämde sig Ulla Lindström kring nyår 1966 för att avgå i protest. Efteråt sade hon sig vara övertygad om att hennes avgång bidrog till att enighet nåddes om u-hjäl- pen på 1967 års partikongress. Då beslöts att enprocentmålet skulle uppnås
budgetåret 1974/75,4 ett beslut som också antogs av riksdagen 1968. Det
var partiets sidoorganisationer som hårdast drev kravet på enprocentmålet. K V I N N O F Ö R B U N D E T T A R S T R I D
”En av de lyckligaste dagarna i mitt liv!” skrev Lisa Mattson när hon i efterhand såg tillbaka på partikongressen 1972, där hon ”gick emot
EN PYRRHUSSEGER? DOES KNOWLEDGE HAVE A GENDER?
partistyrelsen”. Lisa Mattson hade 1964 efterträtt Inga Thorsson som kvinnoförbundets ordförande, och hon fortsatte driva kravet på ökad svensk u-hjälp. I kongresshandlingarna hade man om enprocentmålet försiktigt skrivit att partistyrelsen skulle få ”i uppdrag att pröva möjligheten att uppfylla denna målsättning” budgetåret 1974/75 (SAP kongressprotokoll, 1972). Lisa Mattson hade yttrande- och förslagsrätt på kongressen och hon krävde att målet i enlighet med tidigare kongressbeslut skulle uppnås 1974/75 (Mattson 1991). Hon fick stöd av flera talare och av en majoritet av kongressens ledamöter. Därmed gick kongressen emot partistyrelsen, som i talarstolen företräddes av dåvarande utrikesminister Krister Wick- man. Han begärde omröstning med handuppräckning, och trots att det enligt Inga Thorsson var “solklart” att majoriteten stödde Mattsons för- slag, begärde en arg finansminister (Gunnar Sträng) sluten votering, ett krav som inte bifölls. Efteråt hade även Olof Palme varit arg och anklagande sagt till Inga Thorsson att hon ”uppträtt osolidariskt, som inte underrät- tat ledningen tidigare”. Thorsson upplyste Palme om att hon underrättat Krister Wickman (Lindskog 1990). Tydligen hade varken Palme eller Sträng blivit informerade av Wickman. Dagens Nyheter skrev om kongressen att Lisa Mattson ”fick som hon ville” medan Wickman förgäves kämpat för ”den mer kautschukartade skrivningen av partistyrelsen” (DN 1972 7/10).
Ett par veckor senare skrev Lisa Mattson ett brev till Inga Thors- son, där hon berättade att hon vid ett möte med Olof Palme frågat honom hur hon skulle svara, när hon av pressen ombads uttala sig om beslutet på partikongressen. Skulle hon svara pressen eller ”ta det i partisammanhang”? Han bad henne hålla ”tidningarna på avstånd”, men undvek till hennes besvi-
kelse att säga när frågan skulle diskuteras i partiet. Hon berättade vidare
att Gunnar Sträng ”gentemot mig visat stora charmen”, han hade ”skakat hand och gratulerat till min framgång”. Hon fortsatte i brevet ”[d]etta gör mig ytterst misstänksam, mot vad bara anar jag”. Men hon var beredd att ”ta öppen strid om inte beslutet följs”. Hon berättade att hon vid en middag talat med en avdelningsdirektör på Sida, som sagt att de kanske inte hade planeringsresurser för ökat bistånd och att de kanske måste fondera medlen. ”Vad gör vi då?”, frågade hon retoriskt i brevet, ”den modellen kan ju lätt skjutas i sank av dem som hävdar att kongressen inte kan fatta budgetbin- dande beslut” (Brev från Lisa Mattson till Inga Thorsson den 23/10 1972).
E F T E R S P E L
Det socialdemokratiska partiets konflikt kring enprocentsmålets upp-
nående fick ett märkligt efterspel 1973, då oljekrisen5 skakade den svenska
ekonomin. När det var dags att realisera enprocentmålet tog Olof Palme upp frågan på ett partistyrelsemöte i november 1973. Han berättade att biståndet ökat med 25% per år från 1967, och tanken var att målet en procent skulle nås 1974/75. Men av olika skäl räckte det inte längre med 25% ökning, kostnaderna skulle bli betydligt större. Nu fanns tre förslag, (1) antingen att fortsätta med 25% ökning och ”i bästa fall” nå målet 1976/77, eller (2) att säga att man klarar målet först 1975/76 med ökning i två etapper. Det tredje alternativet var att på ett år öka anslaget med 63% (1080 miljoner kronor) och nå målet 1974/75. De två sista alterna- tiven var Palme tveksam till. Han underströk att alternativ (3) skulle ”te sig väldigt egendomligt” i en tid när vi måste säga att det inte blir ”varm- vatten, ingen bensin till bilarna och annat, alltså en hård åtstramning på grund av oljekrisen”.
Det blev en lång diskussion i partistyrelsen, där sidoorgani- sationerna argumenterade hårt för att partikongressens tidigare beslut skulle gälla (förslag 3), medan LO:s Arne Geijer ansåg att beslutet om en bestämd tidpunkt för enprocentmålet ”var ett beslut som inte behövt fattas om partiledningen hade skött frågan rätt. Jag riktar mig direkt till Krister Wickman som var alltför välvillig i sin föredragning” (det var Wickmans hantering av frågan på kongressen 1972 som avsågs). Geijer framhöll också att stämningen i sidoorganisationerna skilde sig från stämningen i fack- föreningsrörelsen. Om frågan debatterades fackligt handlade det om ”kritik mot alltför snabba ökningar”, vilket var ett synsätt som var helt motsatt det han argumenterat för tio år tidigare. När Olof Palme skulle sammanfatta diskussionen inledde han med att säga:
För det första vill jag klä mig i säck och aska vad gäller det som hände på partikongressen. Vi hade då alla dessa besvärliga debat- ter om erkännande av en massa olika länder. Detta klarades hem och då
5 Oljekrisen (efter oktoberkriget 1972 mellan Egypten och Syrien å ena sidan och Israel å den andra) ledde 1973 till stor ekonomisk oro pga att de oljeproducerande OPEC-länderna
EN PYRRHUSSEGER? DOES KNOWLEDGE HAVE A GENDER?
gick vi ut och drack kaffe och då hände det här. Det har jag haft dåligt samvete för ända sen dess (SAP Partistyrelsens protokoll den 29/11 1973 § 64 U-landsbiståndet, s 17).
Det som hänt var med andra ord att Olof Palme (antagli- gen med flera av partiledningens män) varit frånvarande när Lisa Matt- sons förslag röstades igenom på 1972 års partikongress, med påföljd att partiledningens förslag föll. Debatten i partistyrelsen kom nu, drygt ett år senare, till stor del att handla om att det visserligen var önskvärt att följa kongressbeslutet, men att det samtidigt var svårt att göra det i en politiskt och ekonomiskt mycket förändrad situation. Det var, som Lisa Mattson skrivit i sitt brev till Inga Thorsson, ett skäl till att partiledningen ville und- vika ”budgetbindande beslut”. Nu visade det sig att det i praktiken inte var någon större skillnad mellan alternativ 2 och 3, eftersom Sida sannolikt behövde mer tid för att hinna planera nya insatser. Oljekrisen skakade eko- nomin och enligt Gunnar Sträng var sanningen ”att vi orkar inte betala ut någon miljard utan endast hälften!”. Sidoorganisationerna vidhöll att par- tiet riskerade splittring om kongressbeslutet inte uppfylldes, och ungdoms- förbundets ordförande Lars Enquist underströk att frågan för dem var en ”förtroendefråga”. Han tillade att man ”för en gångs skulle vunnit en majo- ritet mot partistyrelsen, och då får partistyrelsen inte nonchalera beslutet”. Avslutningsvis berättade Olof Palme att han hade läst äldre kongressprotokoll och kommit fram till att det var orimligt att parti- kongressen skulle bestämma om anslag i statens budget (både storlek på anslaget och tidpunkt). Det var regeringen eller riksdagen som skulle fatta de besluten. ”Det är den korrekta linjen. Av något skäl övergav partikon- gressen denna kloka linje 1967 och tog beslut om enprocentsmålet. Det var inte särskilt klokt att göra, rent principiellt. Nu sitter vi där vi sitter”. Mötet avslutades med att partistyrelsen bestämde att ”regeringen, vägledd av dagens debatt, skulle besluta i frågan” (Partistyrelsens protokoll 29/11 1973). Det innebar i praktiken att det blev alternativ 2 som genomfördes, enprocentmålet uppnåddes först 1975–76.
Debatten var öppen och präglad av en beredskap att lyssna på alla synpunkter. Det fanns en gemensam vilja att hitta en lösning, i en situation där konsekvenserna var svåra att överblicka på grund av oljekri- sen. Olof Palme är känd för orden ”politik är att vilja” (tal av Olof Palme
på SSU:s kongress 1964), men oplanerade fikapauser och alerta kongress- ledamöter bidrog till att partiledaren på kongressen inte fick som han ville. Den här återgivna episoden är givetvis en bagatell, och frågan om Lisa Mattsons lycka på kongressen ska betraktas som en Pyrrhusseger eller ej lämnar jag öppen. Det var partiledarens uppgift att hålla samman partiet och ta politiskt och ekonomiskt ansvar. När u-hjälpsanslaget åter disku- terades på ett extra möte med riksdagsgruppen i slutet av 1974 var Olof Palme enligt Thage G. Peterson ”mycket arg” när han sade att den som i riksdagen tänkte motionera om höjt anslag till u-hjälpen gjorde det i strid mot riksdagsgruppens tidigare beslut. Palme fortsatte: ”Om ni framhär- dar i era samvetsmotiverade och provocerande yrkanden, som frestar på våra interna beslut, så kommer vi inte att glömma det” (cit efter Peter- son, 2002). Palme gjorde klart att frågan inte var förhandlingsbar. Endast tre av riksdagsgruppens ledamöter reserverade sig mot beslutet. Det var inte smärtfritt att utmana makten, vilket inte hindrade att Lisa Mattsons, sidoorganisationernas och många andra partimedlemmars engagemang för ökad u-hjälp gjorde skillnad.
R E F E R E N S E R
DAGENS NYHETER, En procent av BNP, osignerad notis på ledarsidan 19727/10.
ERLANDER, T. (2006)Dagböcker 1956. Utgivna av Sven Erlander. Hedemora: Gidlunds.
KARLSSON, G. (1996)Från broderskap till systerskap. Om det socialdemokratiska kvinnoförbundets kamp för makt och inflytande i SAP. Lund: Arkiv.
KARLSSON, G. (FORTHCOMING 2020)En kvinna i regeringen. Statsrådet Ulla Lindströms liv och arbete. Stockholm: Appell förlag.
LINDSTRÖM, U. (1970) Och regeringen
satt kvar! Ur min politiska dagbok 1960–1967. Stockholm: Bonniers.
LINDSKOG, L. (1990)Att förändra verkligheten. Porträtt av Inga Thorsson. Stockholm: Tiden.
MATTSONS, L. (1972) Brev till Inga Thorsson den 23/101972, Inga Thorssons arkiv, vol.
24. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.
MATTSON, L. (1990)17 år som kvinnoförbundets ordförande. I G. Karlsson, Manssamhället till behag?
Stockholm: Tiden, 201–217.
PETERSON, T. G. (2002)Olof Palme
som jag minns honom. Stockholm:
Albert Bonniers förlag.
SAP KONGRESSPROTOKOLL, 1972, 872–
887, samt andra motionsboken 796f.
SAP PARTISTYRELSENS PROTOKOLL DEN 29/111973 § 64 U-landsbiståndet, 17, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.
ÖSTBERG, K. (2010)I takt med tiden. Olof Palme 1927–1969. Stockholm: Leopard förlag.
GATEKEEPERS’ GENDER CONSTRUCTION DOES KNOWLEDGE HAVE A GENDER?