Räddningsinsatser och beräkningar

Räddningstjänstens möjligheter till att nyttja befintliga utrymningsvägar som insatsvägar har stor effekt för hur lång aktionstid som krävs, samt resursbehovet för att räddningstjänsten ska kunna genomföra släck- och livräddningsinsats. Det är inte säkert att en brandstation omfattar ett tillräckligt stort manskap för att möjliggöra säker släck- och livräddningsinsats av samma magnitud som beräknats i detta examensarbete. Utifrån beräkningsresultaten framgår att det krävs omfattande resurser i form av utrustning och tillgång till rökdykare vid insatser i undermarksanläggningar där brandplatsens position är belägen långt in i

anläggningen. Att möjliggöra liknande insatser i verkligheten kräver mycket stora resurser samt säker information om brandens position och utveckling. Problematiken som påvisats genom beräkningarna är att tiden att genomföra uppbyggnad av slangsystem överstiger den tid som rökdykarna kan vistas (i detta fall) i tunneln, utifrån den mängd luft rökdykarna har tillgänglig. Vid kortare aktionssträcka samt vid nyttjande av fast vattenförsörjningssystem

inverkan på insatsen då rökdykarna inte behöver bygga upp slangsystem längre än 150 meter.

Det ska däremot påpekas att händelseförloppet i beräkningarna för förflyttning och

luftkonsumtion är något förenklade. Som framgår genomförs beräkning med fyllnadstider av slanglängder, anslutningstider samt väntetid vid baspunkterna. Däremot uppstår inget problem vid själva avanceringen mot brandplatsen. Rökdykarna bygger upp slangsystem konstant framåt vilket är något missvisande. I verkliga insatser kan olika oförutsedda händelser inträffa, exempelvis trassel med slangar, att utrustning går sönder, missförstånd mellan exempelvis insatsledare och rökdykare vilket påverkar insatsen negativt sett ur ett tidsperspektiv. I respektive tunnel förekommer inte några fordon eller föremål på marken som rökdykarna måste undvika. Vid verkliga insatser kan fordon och föremål på marken orsaka problem gällande uppbyggnad av slangsystem samt kan rökdykarna snubbla och skada sig. Ytterligare en förenkling är de medelvärden som beräkningarna baseras på. De beräknade aktionstiderna blir något missvisande. Exempelvis överensstämmer inte beräknade tider vid uppbyggnad av slangsystem 150 meter med tiden cirka 30 minuter (Lönnermark et al. och A. Palm, kapitel 4.1). Jämförs tiderna ges en differens på 16-21 minuter beroende på fall. Vid insats med slangsystem 450 meter når rökdykarna 375 meter in i tunneln, vilket är längre än vad Kumm och Ingason anser är möjligt: 200-300 meter (se kapitel 3.2). Orsaken till dessa skillnader kan ligga i de förenklingar som gjorts. De värden som tillämpats vid beräkning kan återspegla fler handlingar och händelser än vad som har beaktats ur grundmaterialet. På så vis kan okända variabler påverka resultatet. Däremot ska påpekas att det teoretiska värdet erhållet genom beräkningar inte alltid överensstämmer med utfallet i verkligheten. Detta indikerar att det är viktigt att ha säkerhetsmarginaler vid

verkliga släck- och livräddningsinsatser.

En annan parameter som influerar resultatet är luftkonsumtionen. Vid ett fast

vattenförsörjningssystem behöver rökdykarna inte arbeta lika tungt för att säkerställa tillgången av släckvatten, och större delen av arbetet går ut på att förflytta sig framåt istället för att bygga upp slangsystem. Till skillnad från ett fast vattenförsörjningssystem måste slangsystemet byggas upp från grunden vilket dels tar tid, men eftersom arbetet också är fysiskt ansträngande förbrukar rökdykarna mer luft. I och med att rökdykarna avancerar in i tunneln blir den omgivande luften varmare på grund av branden, vilket höjer rökdykarnas kroppstemperatur genom värmestrålning. En förhöjd kroppstemperatur medför att kroppen blir tröttare vilket gör att rökdykarna måste jobba hårdare, jämfört med att utföra samma arbete i sval och behaglig miljö.

Något som är viktigt att påpeka i dessa sammanhang är att beräkningarna baseras på en fiktiv spår- respektive vägtunnel med plant underlag samt inga krökningar. Detta har influerat både tiden att bygga upp slangsystem, förflyttning samt rökdykarnas

luftkonsumtion. I andra typer av undermarksanläggningar, exempelvis gruvor och

arbetstunnlar, förekommer bland annat lutningar av större karaktär vilka måste beaktas då insats i uppförsbacke ger en högre luftkonsumtion samt en lägre förflyttningshastighet. Gällande indatavärden som inhämtats och beräknats utifrån grundmaterial och rådata från främst TMU, saknas i vissa fall detaljerad information. Detta gäller exempelvis

luftkonsumtion och uppbyggnad av slangsystem under insatsens olika faser. Några värden baseras på färre än fem rökdykare vilket inte ger ett tillförlitligt medelvärde. Gällande de hastigheter som nyttjats vid beräkningarna förekommer marginell skillnad på hastighet för insats i rökfylld miljö och insats i rökfri miljö. I verkligheten bör hastigheten för insats i rökfri miljö vara mycket högre, uppemot vanlig gånghastighet på 1,5 m/s borde inte vara orimligt. Däremot erhölls inget sådant värde ur material eller rådata samt att det fanns få dokument med tillräckligt detaljerad information om värdena för att kunna tillämpa dem i detta arbete.

Avseende tryckförluster kan den beräknade tryckförlusten för tre sammankopplade 42 mm slanglängder jämföras med tidigare genomförda mätningar. Som framgår ur tabell 1 erhålls en tryckförlust på 6,6 bar med tre sammankopplande slanglängder, jämfört med det

beräknade värdet på 8,44 bar under samma förutsättningar. Det är stor skillnad på värdena och kan förklaras med att det beräknade värdet är beräknat utifrån en given ekvation baserad på särskilda parametrar. Ytterligare en parameter som orsakar skillnad mellan beräknade och uppmätta värden är k-värdet, vilken endast utgör ett ungefärligt värde för respektive slangstorlek samt kan variera beroende på slangmaterial och slangtyp. Genom att mäta tryckförlusten erhålls givetvis ett mer tillförlitligt resultat med större säkerhet, men är dock inte alltid möjligt att genomföra. Beräknade värden ger endast en uppfattning om den faktiska tryckförlusten.

För att reducera tryckförlusterna i långa rörledningar kan rörledningssystemet delas in i sektioner där kortare rörlängder installeras. Detta system kan bland annat nyttjas vid

dubbelrörstunnlar med tvärförbindelser, där räddningstjänsten ansluter till ett torrörsystem och fyller endast en mindre sträcka på cirka 100-150 meter istället för hela tunnelns längd. Genom detta reduceras även fyllnadstiden samtidigt som en mindre mängd släckvatten krävs för att vattenfylla systemet. En annan problematik med vattenförsörjningen är att få tillgång till tillräckligt stora mängder släckvatten. Det finns några lösningar som kan tillämpas beroende på undermarksanläggningens placering, exempelvis närliggande vattendrag med tillräckligt stor volym. Andra åtgärder som kan tillämpas är vattencisterner eller

vattenmagasin. Nackdelen med dessa är kostnaden för byggnation, kostnad för att

upprätthålla tillräckligt mycket vatten i magasinet eller cisternen, samt till viss del underhåll då dessa system inte får slamma igen vilket skulle försätta systemet ur funktion.

Om ett fast vattenförsörjningssystem tillämpas måste den frysrisk som föreligger i

undermarksanläggningen beaktas. Det finns några lösningar mot denna frysrisk, exempelvis gräva ner systemet till frostfritt djup, rörledningarna kan isoleras samt kan ett

uppvärmningssystem användas. Ett annat förslag, för kanske framförallt våtrörsystem med egen vattenreservoar, är att blanda släckvattnet med en frysresistent vätska vilken sänker frystemperaturen för släckvattnet. Givetvis får en sådan vätska inte vara brandfarlig eller giftig.

Förutom vattenförsörjningssystem är det viktigt att ha brandskyddsinstallationer som underlättar räddningstjänstens släck- och livräddningsinsatser i undermarksanläggningar.

att upprätthålla tillfredsställande utrymningsförhållanden utöver att utgöra insatsstödjande åtgärder för räddningstjänsten.

I spår- och vägtunnlar förekommer inte mycket brännbart material utöver fordon med eventuella handelsvaror och dylikt. Sett ur ett anläggningstekniskt perspektiv tillämpas berg eller betong som ytskikt; material som inte bidrar med bränsle till brandförloppet. Detta medför att det är endast fordon som utgör potentiella brandbärare och orsak till uppkomst av brand. Nackdelen med tunnelanläggningar är dess utformning med långa oavbrutna

tunnelrör där det råder problematik med att begränsa brandgasspridningen. Beroende på brandgasernas spridningshastighet kan trafikanter och passagerare påverkas och skadas under pågående utrymning. Detta medför att avståndet mellan utrymningsvägar bör vara kort för att säkerställa människors hälsa och säkerhet. En utrymningsväg var 150:e meter, jämfört med 45 meter för exempelvis sjukhus och 60 meter för kontor enligt BBR, kan vara för långt avstånd för utrymmande människors kapacitet. Däremot är avstånd och placering av utrymningsvägar en ekonomisk fråga. Att placera utrymningsvägar med exempelvis 50 meters avstånd är inte ekonomiskt försvarbart, trots bland annat förhöjd säkerhet för trafikanter. Med längre avstånd mellan utrymningsvägarna reduceras utrymmande trafikanters möjlighet att snabbt sätta sig i säkerhet. Långt avstånd mellan utrymningsväg och brandplats medför långt avstånd mellan insatsväg och brandplats för räddningstjänsten att bygga upp slangsystem. Utifrån beräkningar tar uppbyggnad av slangsystem långa sträckor lång tid samt kräver omfattande resurser och kapacitet.