Då informanterna talar om rädslan att utsättas för oprovocerat våld, bli ett trafikoffer eller hamna i bråk där vapen är inblandat är det främst tänkbara konsekvenser som upplevs som skrämmande. Informanterna framhåller att de, näst efter döden som konsekvens, fruktar att skadas så illa att de förlorar sin nuvarande fysiska förmåga. Andreas:
…att någon skulle sparka ned en så totalt liksom att det skulle knäcka ryggen så man blir förlamad. Att jag inte skulle kunna röra på mig, spela volleyboll, att vad heter det, åka bräda och sånt. Ryckas ifrån. Att det man pysslar med idag, att man inte skulle kunna göra det.
Att bli utsatt för våld vilket får resultatet i en allvarlig skada beskrivs av Andreas som att ”ryckas ifrån”, det vill säga förlora förmågan att utföra aktiviteter han värderar som viktiga. Den kroppsliga förmågan framstår, för informanterna, som livsviktig och elementär i deras dagliga liv. Att då exempelvis bli förlamad och helt mista kontrollen över sin kropp beskrivs som en förintelse av Jaget, då självbilden helt skulle omvandlas. Då män i vår sociala kontext framställs och fostras till aktiva aktörer där kroppens styrka och funktionsduglighet ställs i centrum upplevs den svaga och mjuka kroppen som omanlig och ofullständig. Det existerar således en svårighet att tala om och koppla samman en manlig kropp med sjukdom, psykiska problem eller fysiska handikapp. 93 Vissa informanter framhåller att de inte skulle kunna fortsätta leva om de blev förlamade, att livet helt enkelt skulle upplevas som värdelöst i avsaknad av fysisk styrka och kapacitet.
Socialisation
Informanterna beskriver att det de som små främst var rädda för baserades på upplevelsen av fysisk svaghet. Att vara rädd för ”stora killar” är ett genomgående tema i informanternas berättelser kring barndomens fasor. Rädslan låg främst i att få stryk, uppleva sig hjälplös och förnedrad. Niklas menar dock att rädslan för att få stryk var en naturlig del av uppväxten och något alla pojkar får uppleva. Niklas:
91 Wendt Höjer, Maria, Rädslans politik, våld och sexualitet i den svenska demokratin, ( Malmö, 2002) s 13 92 Wendt Höjer, Maria, Rädslans politik, våld och sexualitet i den svenska demokratin, ( Malmö, 2002) s. 25 93 Johansson, Thomas, Det första könet? Mansforskning som reflexivt projekt (Lund, 2000), s. 68
Nej, det var väl inget sådär, ja, man fick väl stryk sådär nån gång när man gick i sjuan (fniss), men det var inte mer än, liksom nån annan. (…)
I: Men det hände nånting i alla fall?
N: Ja, det hände väl nångång att man,( paus) blev omkullsläng och ivägsläpad, som det är liksom. Jag var säkert rätt uppkäftig också, mot de äldre så att, så det hade väl sina förklaringar.
I: Det var mer nånting som liksom, vad ska man säga, en naturlig del av uppväxten? N: Ja, det var liksom inget särkskilt så (I:nej) Det var det inte.
Att bli ”omkullslängd och ivägsläpad” av en äldre fysiskt starkare pojke beskrivs som ett av barndomens självklara inslag. På så vis blev informanterna varse om vad det innebar att vara en riktig ”grabb”, att det inkluderade att besitta den fysiska styrkan, men också att vara orädd och tapper i mötet med någon starkare individ. 94 Barndomen var, enligt informanterna, en ständig styrkemätning där den lille svage pojken till slut växte upp, blev fysiskt starkare och därmed en man.
En annan av barndomens farhågor beskrivs som att inte synas och att inte få vara med i en kamratgemenskap. Rädslan för att lämnas utanför framstår som en känsla av osäkerhet och blyghet. Flera informanter framhåller också att de var rädda för saker som i dagsläget betraktas som absurda och irrationella såsom mörkrädsla och spindelfobi. Vissa informanter menar att de även ängslades för scenarier som i vuxen ålder framstår som orimliga. Elias berättar om att han var mycket rädd för kriget i Bosnien och att stridigheterna skulle komma till Sverige och drabba honom och hans familj. Elias:
…jag hade en sån där liten, öhh, vad ska, skulle säkert heta depression idag eller nåt, men det beror väl på hur det sägert, det. Jag kommer ihåg, jag tror det var kriget i Bosnien då, eller, jag var inte gammal, och det tyckte jag var jätte läskigt, jag trodde der skulle komma upp till oss (I: hmm). Man såg på tv och sådär, det. (…)Men framförallt det där kriget, det var ju skit, det var jag jättenervös över. (I: Vad var..) Det grät jag ju för, för alltså, började gråta.
I: Vad var det du var rädd för?
E: Alltså, att det skulle komma upp till oss och vad som skulle hända min familj, och mig och mina nära så,
Elias framhåller att rädslan för kriget till och med fick honom att gråta, något som i efterhand upplevs som fånigt och barnsligt. Att växa upp innebar därmed, för samtliga informanter, att lära sig hantera barndomens skrämselfaktorer samt lära sig att tygla sin osäkerhet. Att vara man innebär att vara kontrollerad och rationell, därmed framställs det som viktigt att tidigt lära sig att bearbeta sin rädsla. Att gå från pojke till man inkluderar även en kroppslig disciplinering, det vill säga att genom fostran lära sig att bortse från fysiska krämpor samt förneka emotioner. Att då gråta i rädsla för kriget i Bosnien framstår för Elias som larvigt och omanligt eftersom en grundläggande del av en pojkes socialisering är att lära sig att gråt är ett tecken på svaghet.