Innebörden av att kunna house hop
Resultatet av den fenomenografiska analysen i skolstudien genererade sju kvalitativt skilda sätt att erfara, eller kunna, house-hop ’som något’: som A)
en motsols rotation på marken; som B) en medsols rotation; som C) höjd- hopp i ett rör; som D) en lös rörelse; som D) i en liten cell; som F) house hop med släpvagn eller som G) house hop som en explosiv luftburen rotation som ’välkomnar himlen’. De här kategorierna kan också ses som exempel på
hur man verbalt och metaforiskt kan beskriva rörelsekunnande. Att kunna house hop på ett komplext sätt (som exempelvis kategori G representerar) innebär, enligt den fenomenografiska analysen, att samtidigt urskilja följan- de strukturella aspekter:
Rotationens riktning
Flygfasen
Förflyttningen i sidled
Farttagningen
Benens medverkan i rörelsen
Knänas riktning
Rörelseutslaget (rörelsens plats i rummet)
Analysen av de videofilmade lektionerna genererade ytterligare två aspekter som kan anses viktiga för den lärande att urskilja för att kunna house hop på ett så komplext sätt som möjligt. Dessa var:
Ben- och armrörelsers betydelse för att skapa fart och kraft i initieringsfa- sen
Relationen mellan knän och armar i initieringsfasen
Den fortsatta analysen som utgick från variationsteorin resulterade i ett antal dimensioner som de lärande behöver erfara variation i för att behärska hou- se-hopp på ett så komplext sätt som möjligt. Det innebär att undervisningen behöver erbjuda möjlighet att erfara variation av somatisk kontrastering avseende a) liknande sätt att röra sig i rotationsrörelser; b) att röra sig med
olika ’konsistenser’ (bestämt, mjukt, stelt m.m.); c) att röra sig med varie- rande sätt att använda rummet (olika rörelseutslag) och d) somatisk kausali- tet (hur olika sätt att röra sig påverkar efterföljande sätt att röra sig).
Det är, vill jag påstå, möjligt att betrakta erfarandet av dessa dimensioner också som potentiella kunnanden som kan behöva utvecklas för att behärska house-hop. De formuleras då som att kunna:
urskilja skillnader avseende sitt eget sätt att rotera i luften
urskilja skillnader avseende sitt eget rörelsesätt i fråga om dess ’konsi- stens’
urskilja sitt utnyttjande av rummet
behärska somatisk kausalitet
Analysen i den andra studien visade att stavhopparna, tillsammans med sin tränare, strävade efter att utveckla fyra specifika kunnanden:
urskilja sitt sätt att röra sig
finna alternativa sätt att röra sig
behålla ett rörelsesätt och samtidigt variera andra
navigera sin uppmärksamhet
Free-skiåkarna visade sig enligt analysen ha utvecklat följande sex specifika kunnanden:
urskilja sitt sätt att röra sig
lösa rörelseproblem (förändra sin hastighet, ändra sitt trick)
urskilja sin hastighet
navigera sin fokala uppmärksamhet
skapa referensramar
Flera av dessa vill jag beskriva som liknande varandra och vissa kan betrak- tas som underavdelningar till andra kunnanden. Exempelvis kan navigera sin
uppmärksamhet i stavhopp betraktas som överensstämmande med att kunna navigera sin fokala uppmärksamhet i free-skiing och finna alternativa sätt att röra sig är mycket nära förknippat med att lösa rörelseproblem. Vidare
vill jag betrakta förändra sin hastighet, ändra sitt trick samt behålla ett rö-
relsesätt och samtidigt variera andra som underavdelningar till lösa rörelse- problem. Liknande resonemang kan föras avseende urskilja sitt sätt att röra sig. I house-hopstudien visade sig detta kunnande vara möjligt att specificera
i underavdelningarna urskilja skillnader avseende sitt eget sätt att rotera i
luften, sitt eget rörelsesätt i fråga om ’konsistensen’ och sitt sätt att använda rummet. Ett kunnande som var framträdande hos free-skiåkarna; förståelse för samband mellan olika sätt att röra sig, är av liknande karaktär som be- härska somatisk kausalitet och att kunna skapa referensramar är relaterad
till förmågan att urskilja sitt eget rörelsesätt. Argumentet för det är att en förutsättning för att kunna urskilja sitt eget rörelsesätt borde vara att man har skapat en referensram att kontrastera sitt rörelsesätt mot.
Begreppen som jag använder för att benämna stavhopparnas och freeski- åkarnas specifika kunnande; urskilja, förstå, lösa problem och navigera sin uppmärksamhet, ska förstås i ljuset av avhandlingen kunskapsteoretiska perspektiv. Det innebär att begreppen innefattar en integrering av det som traditionellt brukar benämnas fysiska respektive mentala färdigheter. Rörel- sekunnandet betraktas heller inte som beroende av någon föregående mental, intellektuell process (Ryle, 2009) även om en sådan process också är fram- trädande i friidrottsträningen där utövarna tillsammans med sin tränare dis- kuterar förbättringar, orsaker till misslyckanden och förslag till lösningar på rörelseproblem som uppstår. Träningen kan sägas ha inslag av reflection-on-
action (Schön, 1991) och bidrar till utvecklingen av stavhopparnas rörelse-
kunnande men resultatet av analysen visar att det är det uppmärksammade kroppsliga erfarandet, reflection-in-action (Schön, 1991), som utgör en för- utsättning för tränarens såväl som utövarnas förmåga till reflection-on-
action. Kunnandet grundar sig i en praktik där det kroppsliga sinnliga erfa-
randet bidrar till att skapa referensramar, en slags bakgrund, för möjligheten att reflektera över, och diskutera, olika rörelsealternativ och övriga strategier som syftar till en förändring av sättet att röra sig.
Förmågan att aktivt skapa en bakgrund som kan tjäna som referensram blir särskilt framträdande hos freeski-utövarna. Deras förmåga att urskilja sin rotationshastighet såväl som sitt sätt att röra sig underlättas av den bakgrund de skapat och mot vilken de kontrasterar sitt urskiljande och handlande. Skapandet av bakgrunden kan jämföras med den process som Polanyi (1954) kallar ’subception’. Den kan beskrivas som att skidåkarna aktivt assimilerar och integrerar de visuella, taktila och proprioceptuella intryck som de får, eller snarare aktivt ’samlar in’, utifrån anloppets lutning, snöns konsistens samt ’kickens’ och landningsområdets lutning. Det är en kroppslig ordlös
process som utvecklar kunnandet. Vi kan, menar Polanyi (1954) urskilja komplicerade mönster och detaljer utan att med ord beskriva hur vi kan det- ta.
Tillsammans med tidigare erfarenheter av hopp i andra miljöer (andra backar, annan typ av snö m.m.) så utökar free-skiåkarna successivt sina refe- rensramar. Med Polanyis termer kan referensramarna beskrivas som en bak- omliggande uppmärksamhet (subsidiary awareness) vilken konstitueras av de delar (particulars) som sinnligt integrerats. Den här bakgrunden fyller dock bara sin funktion i samexistens med den fokala uppmärksamheten. I skidåkarnas fall är den fokala uppmärksamheten riktad mot hastigheten un- der anloppet, att ’sätta’ rotationen, rotationshastigheten under luftfärden och att förbereda landningen. Deras kunnande, som till stor del kan sägas vara tyst eller underförstådd, konstitueras i relationen mellan bakgrunden och den fokala uppmärksamheten.