R IKSMÖTE 2002/03

Proposition 2002/03:74 Hemliga tvångsmedel - offentliga ombud och en mer ändamålsenlig reglering lämnas in av den socialdemokratiska regeringen. Med anledning av denna väcks fem motioner. Propositionen och motionerna behandlas i Justitieutskottets betänkande 2003/04:JuU2. Regeringen lämnade också in proposition 02/03:110 Lag om elektronisk kommunikation, m.m., som gav upphov till fem motioner. Dessa behandlas i Trafikutskottets betänkande 2002/03:TU6. Skrivelse 02/03:23 Hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning vid förundersökning i brottmål under år 2001 lämnas också in av regeringen. Med anledning av denna väcktes en motion och dessa togs upp i Justitieutskottets betänkande 2002/03:JuU4. Betänkandet debatteras i kammaren, protokoll 2002/03:61. Vid samma tillfälle debatteras även Justitieutskottets betänkande 2002/03:JuU14, som tar upp proposition 2002/03:76 EG:s bevisupptagningsförordning. Under den allmänna motionstiden lämnades det även in ett antal motionsyrkanden om data- och integritetsfrågor och om offentlighet och sekretess. Av dessa var en, motion 2002/03:K254, relevant för oss.

Vi analyserar nedan; proposition 2002/03:74, protokoll 2002/03:61 och motion 2002/03:K254.

Proposition 2002/03:74

Regeringen föreslår i proposition 2002/03:74 att ett system med offentliga ombud som bevakar enskildas integritetsintressen införs i ärenden om hemlig teleavlyssning. I

propositionen föreslås också att tillämpningsområdet av hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning ska vidgas. Den socialdemokratiska regeringen utgår i propositionen från en indelning av subjekten i laglydiga medborgare och brottslingar. Statens uppgift är att skydda de laglydiga medborgarna mot den organiserade, tunga brottsligheten. I denna strävan kan staten finna sig tvungen att kränka människors personliga integritet genom användningen av hemliga tvångsmedel. Detta anses berättigat så länge det svarar mot en proportionalitetsprincip, dvs. kränkningen ska vara motiverad av den effektivitet som uppnås i brottsbekämpningen tack vare tvångsmedlen. Att oskyldiga människor får sin personliga integritet kränkt kan inte uteslutas. Detta betraktas som något nödvändigt ont som brottsbekämpande myndigheter ska sträva efter att begränsa så långt möjligt.

Regeringen menar att det har skett en teknisk utveckling som givit brottslingar kanaler för kommunikation som är skyddade från insyn. Gällande lagstiftning om hemliga tvångsmedel är otillräcklig för att den organiserade brottsligheten ska kunna bekämpas på ett effektivt sätt.

Lagen föreslås ändras från att tillåta övervakning av meddelanden under befordran, till att gälla också telemeddelanden som finns lagrade hos teleoperatörer. Regeringen utpekar som en viktig faktor i sammanhanget att det statliga Televerket upphört med sin televerksamhet, då det tidigare - innan telelagens (1993:597) ikraftträdande - varit möjligt för brottsutredare att ta del av telemeddelanden som redan befordrats, med stöd av sekretesslagen. ”En utvidgning av bestämmelserna om hemlig teleavlyssning till att omfatta även befordrade telemeddelanden utgör delvis en återgång till vad som gällde när Televerket bedrev telefontrafik. Mot denna bakgrund och då det finns starka skäl för att ge de brottsutredande myndigheterna befogenhet att ta del av befordrade och lagrade telemeddelanden föreslår regeringen att en sådan möjlighet skall införas i rättegångsbalken.”

Regeringen föreslår också en vidgning av tillämpningsområdet för vissa hemliga tvångsmedel. För hemlig teleavlyssning vill regeringen införa en så kallad straffvärdeventil, vilket innebär att det ska få användas även för brott vars minimistraff inte uppgår till två års fängelse, ”om det enskilda brottets straffvärde kan antas överstiga två års fängelse.” Hemlig teleövervakning ska få användas även vid barnpornografibrott och dataintrång. Användningen av nämnda tvångsmedel ska vidare utökas, så att de kan utnyttjas för att övervaka även teleadresser ”som det finns synnerlig anledning att anta att den misstänkte kontaktar.”

Regeringen ansluter sig till Europakonventionens syn på mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, att alla har rätt till skydd för sitt privatliv och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Regeringen åberopar också Europadomstolens praxis vid motiveringen av användningen av hemliga tvångsmedel. ”Sådana inskränkningar [som hemliga tvångsmedel innebär; vår anm.] har ansetts godtagbara då det är strängt nödvändigt för att skydda den nationella säkerheten eller att förhindra oordning eller brott.” Samtidigt konstateras i propositionen att ”Det måste dock finnas en effektiv kontroll av att systemet inte missbrukas”.

Av den anledningen föreslås etablerandet av ett system med offentliga ombud som ska delta vid tillståndsgivningen av hemliga tvångsmedel, för att skydda den enskildes integritetsintressen.

Protokoll 2002/03:61 § 14

M talar om enskilda människor å ena sidan och grova brottslingar å den andra. Den enskilda människan i en rättsstat ska ha rätt till privatliv och integritet och det ska garanteras av adekvat lagstiftning. Den enskildes integritet måste kunna värnas när staten missbrukar sin makt. Metaforen ”att ’tjyvlyssna’” används för att beskriva obefogad övervakning av människor och talaren påpekar att ”man ska i alla händelser ha väldigt goda skäl för att

medvetet avlyssna andra människors samtal”. M anser att staten har rätt att tillgripa hemliga tvångsmedel i syfte att bekämpa grov brottslighet, till exempel narkotikahandel. Dock ser M med oro på en utveckling där användningen av hemliga tvångsmedel ökar. Tvångsmedel betraktas som ett nödvändigt ont och något som bara ska användas i absoluta nödfall. Talaren menar att möjligheterna att kontrollera och lägga sig i enskildas privatliv ökat på ett sådant sätt att en lagreglering är nödvändig för att skydda människors personliga integritet. Talaren kräver därför en reglering av användningen av överskottsinformation och införande av allmänna ombud vid tillståndsgivning.

Fp talar också om enskilda människor och brottslingar. Statens uppgift är att bekämpa brottslighet samtidigt som medborgarna genom lagen ska erhålla skydd från statligt maktmissbruk. Den kränkning som hemliga tvångsmedel innebär måste vägas mot

”samhällets berättigade intresse av att beivra brottslighet”. Endast ”mycket allvarliga brott”

bör kunna motivera användningen av hemliga tvångsmedel. Rätten för medborgare att kommunicera enskilt utan insyn utpekas som en hörnsten i det demokratiska samhället.

Lagstiftningen kring användningen av hemliga tvångsmedel måste därför vara hårt och tydligt reglerad; det är oacceptabelt att oskyldiga får sina medborgerliga rättigheter kränkta. Fp yrkar på en reglering av överskottsinformation och införande av offentliga ombud.

Även Kd utgår från en indelning av subjekten i vanliga människor och brottslingar, och betraktar tvångsmedelsanvändningen som en avvägningsfråga. Talaren menar att rättssäkerheten är i fara så länge användningen av överskottsinformation inte regleras.

S talar också om vanliga människor och kriminella. Talaren menar att oskyldiga människor drabbas av gränsöverskridande organiserad brottslighet. För staten som måste bekämpa brottsligheten blir användningen av tvångsmedlen en avvägningsfråga: ”alla tillbuds stående medel måste användas för att komma åt den cyniska narkotikakriminaliteten, naturligtvis med hänsyn tagen till att åtgärden inte är allvarligt kränkande för den enskilde eller utgör allvarligt intrång i den personliga integriteten. Tvångsmedlen är viktiga instrument i vår strävan att stoppa och förhindra den utveckling som vi nu ser.” S håller med om att frågorna om överskottsinformation och offentliga ombud är viktiga; angående det senare aviseras en kommande proposition, medan man lovar utreda det första.

V varnar för en snabb teknisk utveckling, ökande möjligheter för övervakning och bristande skydd för den personliga integriteten i lagstiftningen. Talaren ser en risk för att den enskilde medborgarens integritet åsidosätts av staten i kampen mot brottsligheten. ”Varje litet tvångsmedel, varje integritetskränkning kan säkert motiveras i det enskilda sammanhanget.

Men den totala bilden kanske gör att man kommer bromsa upp och börja fundera på om det finns andra vägar att gå.” Både V och Mp understryker vikten av offentliga ombud och en begränsning i användningen av överskottsinformation.

C håller med om att hemliga tvångsmedel är en avvägningsfråga, där det gäller för staten att både bekämpa brottslighet och värna om den enskildes personliga integritet. Samtidigt vill talaren påminna om att de hemliga tvångsmedlen är en god hjälp i kampen mot grov, organiserad brottslighet och öppnar för att även inkorporera ny teknik i denna kamp. C håller med om att användningen av överskottsinformation måste lagregleras.

Motion 2002/03:K254 (m)

Denna motion är i princip identisk med motion 2001/02:K393, se analysen av denna.

5.3.9.1 Sammanfattning av riksmötet med Foucaults begrepp

1. 2002/03 positioneras subjekten enligt samma linjer. Subjekten delas in i oskyldiga medborgare, misstänkta brottslingar och brottslingar. Vi ser hur den sida som lyfter fram den enskildes behov av skydd mot staten försöker problematisera den indelning som görs av subjekten i kriminella och oskyldiga, och peka på risken att oskyldiga övervakas. Från den andra sidan erkänns i och för sig också denna risk, men från detta läger trycker man ändå på en enkel indelning i brottsling och oskyldig.

2. 2002/03 utgörs möjlighetsvillkoren återigen främst av åsikten att staten måste bekämpa den grova, internationella brottslighet och narkotikahandel som ökar och som använder sig av den senaste tekniken. På så vis bildar alltså brottslighet och teknikutvecklingen villkoren som kräver statlig övervakning på Internet. De som inte accepterar att en ökad statlig övervakning är nödvändig, varnar istället för att den nya tekniken används av staten för oacceptabel övervakning. De som ser med oro på statens ökande övervakning, erkänner samtidigt att den grova brottsligheten måste bekämpas, det vill säga, de erkänner de grundläggande villkoren för övervakningen.

3. 2002/03 råder stor enighet inom diskursen om att övervakning och integritet handlar om en avvägningsfråga. Här uttrycks en styrningmentalitet som innebär att staten måste upprätthålla sin kontroll och övervakning. Företrädare för den här ståndpunkten yrkar på ett ökat tillämpningsområde för hemliga tvångsmedel och att staten tillåts använda ny teknik i sin övervakning. Motivet är brottsbekämpning. Samtidigt påpekas att det gäller en delikat balansgång och att det är viktigt att den enskildes integritet garanteras. En styrningsmentalitet som mer betonar individens rätt, varnar för att staten med ny teknik går för långt i sin övervakning och kontroll.