Reducering av jästceller

5.1.1 Test i mikrovågsugn

Med de tidigare undersökningar som har gjorts och beskrivs i kapitel 2.2, kan det antas att ett system som liknar en mikrovågsugn bör vara ett effektivt sätt att reducera bakterier i en diskmaskin. Dock visar resultaten att endast det yttersta lagret av jästceller som syns på referenstallrikarna har försvunnit efter mikrovågsbehandlingen, och det var fortfarande mycket jäst kvar. Anledningen till att mikrovågorna inte påverkade jästcellerna kan bero på att jästlösningen helt har torkat in i tallriken. Inget vatten finns alltså kvar på ytan, och mikrovågorna använder sig av vattenmolekyler för uppvärmningen. Som nämnt i kapitel 2.4 är just värmen den avgörande faktorn, istället för att mikrovågorna i sig skulle vara dödliga för bakterier. Trots detta blev tallrikarna märkbart varma efter mikrovågsbehandlingen, till och med så pass att det började osa bränt efter den sista minuten. Den varma tallriken borde då teoretiskt värma upp jästcellerna via dess kontaktyta. Tyvärr verkade inte detta vara fallet och så köra dem ännu längre för att få bättre resultat utesluts, men ett annat alternativ är att blöta ner diskgodset innan behandlingen. Detta testades dock inte på grund av tidsbrist.

29

Ingen märkbar skillnad kan ses mellan tryckplatta från område 3, och de tryckplattor från område 1 och 2 som togs direkt efter mikrovågsbehandlingen. Jästcellerna har alltså inte återväxt efter 24 timmar men heller inte dött.

5.1.2 Test med UV-strålning

Tryckplattorna på det första och andra området visar ungefär samma mängd jästceller, trots att exponeringstiden med UV-strålningen skiljer sig åt så pass mycket. Den tredje tryckplattan som användes efter att tallrikarna stått maskinen i 24 timmar utan att UV-lampan hade varit igång visade betydligt mindre jästceller än tryckplatta 1 och 2. Eftersom UV-strålningen inte värmde upp tallrikarna tillräckligt mycket under bakteriereduktionen för att göra den intorkade jästlösningen flytande igen, kan lösningen inte ha runnit av tallrikarna men kanske att de värmdes upp tillräckligt så eftervärmen avdödade vissa av jästcellerna. Troligast är ändå att området som tryckplatta 3 användes på hade mindre mängd jästceller redan efter försöken med UV-strålning, och mängden har hållit sig på samma nivå under dygnet som tallrikarna lämnades ifred.

De många teorierna som finns angående UV-strålningens möjlighet att desinficera ytor (se kapitel 2.3) visar sig stämma när metoden appliceras i testdiskamskinen. Tallrikarna har ställts i ett vanligt tallriksställ som finns i diskmaskiner så UV-lampan har ingen möjlighet att lysa vinkelrätt på området med jästcellerna. Diskmaskinen har även många oregelbundna ytor av olika material som orsakar skuggor och kommer i vägen vilket gör desinficering via strålningen svårare även om metoden teoretiskt fungerar för bakteriereducering. Bakterierna skulle också kunna gömma sig under matrester eller dylikt på disken och på så vis bli hindrade från att få strålning på sig. Detta är förmodligen inte fallet i testerna med jästceller då det är ett mycket tunt lager jästlösning som appliceras på tallrikarna, men skulle ändå i vara ett problem om en UV-lampa skulle installeras i en verklig konsuments diskmaskin. Om en UV-lampa installeras i en diskmaskin behöver den också vara mindre än i testdiskmaskinen för att få plats med ett övre ställ för glas-disken. Detta skulle försvåra bakteriereduceringen ytterligare då färre ytor nås av UV-strålningen. Att utbilda konsumenterna att ställa in disken på ett visst sätt, så den eventuella lampan skulle få maximal exponeringsyta på disken den ska desinfektera, är en tidskrävande åtgärd som skulle ge litet resultat eftersom UV-strålningen på grund av andra faktorer förmodligen inte skulle komma åt alla bakterier i alla fall. En annan problematik är att alla matrester, smuts och fett som åker runt i en diskmaskin när den körs troligtvis kommer bilda ett slamlager på den eventuella UV-lampan. Ett sådant lager på lampans utsida skulle absorbera UV-strålningen, och förhindra att den når ut till ytorna som behöver desinfekteras. Detta kommer förkorta lampans livslängd så ett visst underhåll av en diskmaskins UV-system kommer krävas under själva maskinens livscykel.

En alternativ användning för UV-strålningen skulle kunna vara till rening av vattnet i diskmaskinen istället för att direkt belysa disken. Detta vatten kommer dock innehålla mycket matrester och fett som gör vätskan ogenomtränglig för UV-strålningen som bara kan användas i transperenta fluider. Dessa olika skikt i vattnet kommer förhindra strålningen från att nå alla bakterier så den renande effekten en UV-lampa skulle ha på vattnet i en diskmaskin lär bli väldigt liten.

30

Mycket talar emot UV-strålningen som tänkbar metod i en diskmaskin, trots detta har några företag använt sig av UV-lampor i diskmaskiner på olika sätt som beskrivs i kapitel 2.3. Trots försök har dock inga bevis för att de här två alternativ till UV-strålning fungerar hittats, och därmed ifrågasätts trovärdigheten hos systemen.

5.1.3 Test med oxidationsmedel

Första tryckplattan har färre jästceller än tryckplatta nummer 2, och det är tydligt att permanaganat-lösningen har runnit av från övre delen av tallrikarna till den undre de första 5 minuterna av bakteriereduktionen. Efter 24 timmar har lösningen runnit till golvet av diskmaskinen, och om de inte sköljs bort därifrån har problemet enbart förflyttat sig istället för att lösas. Även om inte alla jästceller försvann från alla tallrikar så visar sig ändå permanganat ha förmåga att oxidera intorkad jästlösning från porslin, och om detta kombineras med ett sköljprogram skulle det vara en möjlig metod att använda i diskmaskiner. När permanganatet sköljs av tallrikarna och kommer ut i avloppssystemet så är det trots sin starka färg inte en skadlig kemikalie att få ut i vattnet. Den lila färgen satt heller inte kvar på tallrikarna efter att de sköljts, men om diskgods utsätts för permanganaten under längre perioder skulle detta kunna orsaka missfärgningar.

Om istället ozon används skulle det kemiskt sett angripa bakterierna på samma sätt eftersom det är ett oxidationsmedel precis som permanganat. Dessutom ger det förmodligen en bättre bakteriereducering då det är en gas som kan tränga in på de ytor som missas om en vätska sprutas på disken. Dock är detta inte en helt riskfri metod. Ozon skulle kunna oxidera med metall och på så sätt påverka både viss disk och delar av diskmaskinen negativt. Effekten upprepade doser ozon har på andra delar i diskmaskinen, som till exempel packningar och plast, är okänt men kan också ha negativa följder. En annan problematik med att använda ozon är att det är en farlig gas och om denna läcker ut ur diskmaskinen kan det orsaka problem, dessutom är den dyr att hantera.

5.1.4 Test med torkning

Försöken visar på ett resultat med färre jästceller jämfört med referenstallrikarna samt tallrikarna behandlade med UV-strålning och mikrovågor. Testerna visar också att exponera tallrikarna under en längre stund förbättrar resultatet då tryckplatta nummer 2 har märkbart färre jästceller än tryckplatta 1. Tryckplatta nummer 3 visade mindre antal jästceller trots att tallrikarna lämnades orörda i ett dygn. Detta kan bero på att luftsystemet värmde upp tallrikarna tillräckligt så eftervärmen fortasatte reducera jästen ett tag efter att behandlingen var slutförd, eller att just område 3 hade färre jästceller redan från början.

Målet var att luften som fördes in i diskmaskinen skulle hållas mellan 40-42°C men denna sjönk givetvis när luckan öppnades då tallrikarna placerades i diskstället, och även när det första tryckplattetestet gjordes. På grund av detta behandlades tallrikarna viss tid av försöket med lägre tempererad luft, dock sjönk den aldrig under 34°C. Resultaten visade god reduktion trots att vanlig bakjäst gillar temperaturer runt 35°C och inte dör förrän över 45°C. Resultaten kan ha blivit bättre om temperaturen hållit sig högre under hela försöket, men utrustningen klarade inte av att höja temperaturen mer på grund av överhettningsrisk. Temperaturmätaren sitter i taket på diskmaskinen och inte på själva tallrikarna så även om luften inte når upp i

31

tillräcklig temperatur kan tallrikarna bli varmare och kanske nå över 45°C. Exakt vilken temperaturen som alla bakterier dör vid i en diskmaskin är svårt att säga, men förmodligen behöver den vara ännu högre.

Inblåsningssystemet sitter i botten av maskinen och luften dras ut i taket. För att alla tallrikar ska kunna nås och bli behandlade jämnt skulle luften behöva cirkulera i maskinen på ett bättre sätt, så uppehållstiden mellan diskens ytor och den varma luften blir längre. Eftersom detta var ett lättare försök för att se hur jästcellerna reagerade på luftsystemet gjordes inga modifieringar på maskinen för att utföra flera test och förbättra resultatet.

5.1.5 Test med maskindiskmedel

Maskindiskmedel är något som säger sig självt fungerar i bakteriereducerande syfte och det är önskvärt att minska konsumtionen av detta genom att använda alternativa metoder till bakteriereducering. Det intressanta i att även göra en undersökning med detta var att jämföra mot de andra metoderna hur jästcellerna reagerar.

Första minuten gav lite resultat på reduktion, men med vissa områden som fortfarande hade ett tjockt jästlager kvar. Sett till mönstret som bildades på tryckplattan efter att lösningen med maskindiskmedel sprayats på tallriken har kraften av vätske-strålen förflyttat jästcellerna så de koncenterat sig till vissa områden istället för att dö. Efter några minuter till då lösningen har fått stå och verka på tallrikarna syns en tydlig reduktion. Jämfört med permanganaten som verkade under lika lång tidsperiod, har inte vätskan runnit från över till nedre delen av tallriken. Däremot togs tester på diskmaskinens golv och vissa av dessa tryckplattor gav utslag på levande jästceller, så lösningen har alltså runnit av tallriken till viss del samtidigt som den har reducerat många av jästcellerna.

Efter att maskindiskmedelslösningen fått stå i 24 timmar på tallrikarna utan att sköljas av har i princip alla jästceller försvunnit. Inga test på maskinens golv gjordes dock efter denna tidsperiod men det mesta av vätskan hade runnit av tallrikarna efter tryckplattetest nummer 2, så att ännu fler jästceller runnit av tallrikarna utesluts. Anledningen till att reduktionen var så god efter ett dygn är helt enkelt att diskmedlet har fått längre tid på sig att verka, och reducerar fler jästceller ju längre det är i kontakt med dem.

5.1.6 Test med sköljprogram

Det korta sköljprogrammet med kallt vatten gav ett ungefär lika bra resultat på tryckplatta nummer 1 som torksystemet gjorde. Efter att tallrikarna fått stå i 24 timmar var alla jästceller borta. Inga tester på maskinens golv gjordes efter detta försök så om jästcellerna runnit av tallrikarna går inte att svara på helt säkert. Eftersom denna metod är en kortare sköljning kan det problemet i så fall lösas genom att skölja i intervall, så bakterierna hinner rinna av disken något innan den sköljs igen.

Det längre sköljprogrammet som även värmde upp vattnet, eliminerade 100 % av alla jästceller på hela tallriken och gav överlägset bäst resultat jämfört med alla andra metoder som har undersökts, inklusive att spraya på vatten utblandat med maskindiskmedel. Med tanke på att vattnet blev 45°C och jästcellerna dör i denna temperatur är det inte så förvånande. Trots att

32

jästlösningen var intorkad på tallrikarna behövdes inga kemikalier eller alternativa metoder för att avlägsna jästcellerna, utan endast vanligt uppvärmt vatten och diskmaskinens mekaniska system. Återigen, eftersom detta endast är lättare försök för att se hur jästcellerna reagerar på de olika systemen har inga modifieringar på maskinens program gjorts för att se vad som ger bäst resultat. Detta är dock något som skulle kunna forskas vidare på för att få ut det ultimata bakterie-sköljningsprogrammet sett till tidslängd och temperatur.