Genom att använda en hermeneutisk inriktning läggs ett stort ansvar på forskarens kapacitet att hålla sig nära materialet utan att låta sin förförståelse ta överhanden. I min roll som forskare har jag sökt vara ständigt medveten om denna problematik. Mina tolkningar är fria utifrån det som har sagts i intervjuerna och med hjälp av förförståelsen har jag funnit delar och helheter som kunde sammanfogas. Men att vara nära materialet kan också betyda att man blir blind för vissa delar. Kan det ha varit så att min förförståelse i allt för stor grad har påverkat utfallet i studien? Flera gånger under studiens gång har förförståelsen genomsyrat de första tankarna i exempelvis en tolkning. Dock har det skett lika många gånger att förförståelsen har fått stryka på foten på grund av att en helt annan aspekt har uppkommit ut materialet. Förförståelsen har fått mig att komma vidare i min studie, den har bidragit till de berikande intervjuerna, den har varit en god följeslagare och utan den hade inte det starka intresset för ämnet funnits där.
Har det varit givande att använda en existentiell forskning på detta ämne eller känns det överflödigt? Under många år har det psykopatologiska synsättet genomsyrat sättet att bemöta självdestruktiva, många gånger har människor blivit hjälpta med att komma ur sin
problematik och de flesta människor känner tilltro till denna typ av behandling. Men genom att öppna dörrarna mot det existentiella synsättet får människan, istället för handlingarna, stå i centrum. Människan är viktig, inte hennes handlingar, och denna studie kan bidra till en större förståelse för att det faktiskt finns en värdefull människa bakom de destruktiva handlingarna. Om detta i sin tur kan bidra till en mer accepterad syn på självdestruktivitet och en större tro på dessa människor har denna studie fyllt sitt syfte.
Det finns både styrkor och svagheter med att använda hermeneutik och existentialism i studien, men den främsta styrkan – som för mig överstiger svagheterna – är att få möjligheten att gå in på djupet i dessa människors livsvärld och genom detta skapa en tolkning som täcker in så mycket av problematiken som möjligt samtidigt som närheten till dessa människor får studien att beröra på ett sätt som man inte har möjlighet att uppnå med andra typer av forskningsmetoder.
Uppslag till vidare forskning, vad är det som gör att det är så svårt och anses så tungt att bygga en egen identitet i dagens samhälle. Vad är det som gör oss rädda för att bli en individ, är det för hård press, för höga krav, för många val? Dessa funderingar kan kanske lösas genom att intervjua äldre personer, över 50 år, som har helt andra premisser för byggandet av en identitet. Jag skulle även vilja se en liknande studie som denna men på äldre människor, gärna över 40 år för att se om skillnaden skiljer sig ytterligare. Finns det större svårigheter att tala om självskadebeteende ju längre upp i åldrarna man kommer? Är det ett relativt ”nytt” fenomen att man tänker i dessa banor eller är rökare vid 70 års ålder vid samma tankar som en rökare i 30 års ålder?
Jag ser även gärna mer existentiell forskning inom fler områden, framförallt gällande andra beteenden som idag är klassade som psykiska sjukdomar. Till sist önskar jag givetvis att någon vill ta upp min forskning där denna slutade med vissheten om att självskadebeteende väldigt ofta kan handla om annat än att personen i fråga är psykiskt sjuk, och se vilka existentiella behandlingsmetoder som skulle vara de mest effektiva.
Referenser
Barlow, D. H. & Durand, V. M. (2005) Abnormal psychology: An integrative approach (4rd ed.). Belmont: Thomson Wadsworth.
Dahlberg, K., Drew, N. & Nyström M. (2001). Reflective Lifeworld Research. Lund: Studentlitteratur AB.
Deurzen, van E. (2003). Vardagens mysterier. Lund: Studentlitteratur AB.
Fromm, E. (1976). Den destruktiva människan. Borås: Bokförlaget Natur och Kultur.
Forskningsetniska principer. (1990). Stockholm: Vetenskapsrådet.
Jacobsen, B. (2000). Existensens psykologi – En introduktion. Stockholm: Natur och kultur.
Kierkegaard, S. (1986). Begreppet ångest. Stockholm: Wahlström och Widstrand.
May, R. (1999). Den omätbara människan. Borås: Bokförlaget Natur och Kultur. May, R. (2001). Frihet och öde. Borås: Centraltryckeriet
Moss, D. (1999). Humanistic and Transpersonal Psychology. London: Greenwood Press
Selander, S & Ödman, P. (2004). Text och existens – Hermeneutik möter samhällsvetenskap. Göteborg: Bokförlaget Daidalos.
Van Deursen, E. (2003). Vardagens mysterier – Existentiella dimensioner inom psykoterapi. Lund: Studentlitteratur.
Ödman, P-J. (1979). Tolkning, förståelse, vetande. Hermeneutik i teori och praktik. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag AB.
Artiklar:
Adams, J., Rodham, K. & Gavin J. () “Investigating the “Self” in Deliberate Self-Harm” i Journal of Behaviour Research and Therapy 44, s. 371-394.
Ayton, A., Rasool, H. & Cottrell, D. (2003) “Deliberate self-harm in children and adolescents: Association with social deprivation” i European Child & Adolescent Psychiatry 12, s. 303– 307
Baer J. & Maschi T. (2003). “Random Acts of Delinquency: Trauma and Self-Destructiveness in Juvenile Offenders” i Child and Adolescent Social Work Journal 20, s 85-98.
Barr W., Leitner M. & Thomas J. (2004). “Short shrift for the sane? The hospital management of self-harm patients with and without mental illness” i Journal of Psychiatric and Mental Health Nursing 11, s. 401–406.
Chapman A., Gratz K. & Brown M. (2006). “Solving the puzzle of deliberate self-harm: The experiential avoidance model” i Behaviour research and therapy 44, s 371-394.
Cleas, L., Vanderycken, W. & Vertommen, H. (2005) ”Self-Care Versus Self-Harm: Piercing, Tattooing, and Self-Injuring in Eating Disorders” i European Eating Disorders Review 13, s. 11–18.
Fliege, H., Kocalevent, R-D., Walter, O., Beck, S., Gratz, K., Gutierrez P & Klapp, B. (2006) “Three assessment tools for deliberate self-harm and suicide behaviour, evaluation and psychopathlolgical correlates” i Journal of Psychosomatic Research 61, s. 113-121.
Sansone, R., Wiederman, M. & Sansone L. (1998) “The Self-Harm Inventory (SHI): Development of a scale for Identifying Self-Destructive Behaviours and Borderline Personality Disorder” i Journal of Clinical Psychology 54(7), s. 973-983.
Slovenko, R. (2005) “Self-destructive behaviour and the Hereafter” I International Jounal of Offender Therapy and comparative Criminology, 49(2), s. 125-130.