Enligt vår uppfattning som grundar sig på den litteratur inom ämnet som vi tagit del av, finns det en omfattande kunskapslucka i forskning kring vad som händer med den dömda kvinnan under verkställigheten, och framförallt vad som skulle behöva hända för att kvinnan ska klara sig utanför murarna. Den litteratur som vi funnit kring genusperspektivet inom kriminologin berör i stort sett endast de faktorer som handlar om kvinnan i tiden före brottet, sällan efteråt. En del litteratur behandlar de aspekter som visar på skillnaderna mellan kvinnliga
brottslingars behov jämfört med manliga brottslingar, men vi har inte funnit några studier som syftat till att undersöka kriminalvårdens medvetenhet kring detta eller vad som konkret görs. Däremot ser vi empowermentorienterat klientarbete som en bra metod för att både kvinnliga och manliga interner ska ”lyckas” med sitt liv efter frigivningen. Vi anser att det skulle behövas en frizon för att utveckla
styrkan med detta klientarbete i form av att ha kontakt med till exempel KRIS och frivilliga samhällsarbetare. Olika föreningar och organisationer skulle kunna hålla föreläsningar, seminarier och temadagar på anstalten.
Vi har frågat oss om Ringsjöanstalten kan vara ett gott exempel på ett
könsmedvetet klientarbete, och vi ser goda förutsättningar för detta, eftersom de arbetar med kvinnornas intressen i fokus och att personalen har reflekterande diskussioner kring att klienterna är kvinnor. Vi ser även goda förutsättningar för kvinnorna att få bättre kontakt med sina barn, då personalen har ett barnperspektiv i verksamheten. Det visade sig även vid intervjutillfällena att anstalten hoppas kunna tänja på regeln att barn bara får vara med sin mamma på anstalt upp till ett års ålder.
Det är intressant att fråga sig var i kriminalvården den kriminella kvinnan får plats, hon har snarare jämkats in i den manliga miljön än att miljön har anpassats efter henne. Det är till exempel inte mer än tio år sedan kvinnoanstalterna skildes åt från mansanstalterna. Det syns även på anstalternas kläder, som än så länge bara finns i mansstorlekar. Den kriminella kvinnan bryter mot en oskriven lag, för hon har provocerat bilden av kvinnan som omhändertagande, mjuk, välordnad och en person som håller sig innanför ramarna. Den kriminella kvinnan får också en social etikett av omgivningen, där hon stämplas som avvikande. Kriminalitet är ett vitt begrepp som definieras olika från person till person, dock tänker de flesta på brottslingar som män. Vi tror att det fortfarande finns en uppfattning om att det inte finns så mycket mer att göra för de kriminella kvinnorna än att hålla dem i en relativt bekväm och framförallt kontrollerad miljö, även om synen på detta förhoppningsvis håller på att luckras upp.
Varför är det då viktigt med ett kvinnoperspektiv inom kriminalvården? Eftersom kvinnors brott och anledningen till att de begår brott skiljer sig generellt från männens kriminalitet kan man anta att utformningen på verkställigheten torde ha olika behov. Om kvinnornas verkställighetstid är anpassad efter deras behov och resulterar i en bättre frigivning, minskar även risken för återfall i brott och/eller missbruk. Detta är en vinst för kvinnan, barnen och samhället.
Klienterna hade enligt vår mening varit mer institutionaliserade om de hade suttit på en anstalt med arbetsdrift. På Ringsjöanstalten fylls dagarna med meningsfulla aktiviteter och kvinnorna ges tillfälle att arbeta med sig själva istället för att till exempel packa skruvar i påsar klockan åtta till fem. Däremot tycker vi det är synd att personalen med klienterna inte kan utnyttja den natursköna omgivningen, då en enkel skogspromenad kräver ett omständligt ifyllande av blanketter som ska godkännas och beslutas av kriminalvårdsinspektören. Detta är dock en säkerhetsfokusering som kanske inte är helt oväntad, med tanke på att verksamheten är en anstalt.
Vi har lite svårt att förlika oss med ISO-standardens applicering på
människobehandlande organisationer, eftersom denna standard egentligen skapades för tillverkningsindustrin. I dagsläget finns det många, framförallt privata, behandlingshem som är ISO-certifierade, men vi ifrågasätter om ett kvalitetsledningssystem är den bästa lösningen för att uppnå kvalitet för klienten? Det finns en pågående debatt inom socialt arbete kring evidensbaserade metoder, och vi tycker det är intressant att ställa frågan om man bör eftersträva att socialt arbete ska bli certifierat eller kunskapsbaserat? Eller behöver det ena inte utesluta det andra? Kan de komplettera varandra? Inom kriminalvården ser vi någon form av balans mellan detta, då de både tillämpar Q-BoM som är ISO-inspirerat och att de bedriver ackrediterad programverksamhet, det vill säga kunskapsbaserad. Vidare kan man ställa frågan om vad som skulle vara ett misslyckat
kvalitetsarbete? Är det att personalen mår dåligt och upplever sig otillräckliga eller alltför styrda, eller handlar det om hur klienterna värderar sin tid på anstalten? Om klienterna missbrukar under verkställighetstiden och återfaller i brott efter frigivningen, är då kvalitetsarbetet förgäves? Dessa funderingar har hos oss väckt frågor kring hur man mäter ett kvalitetsarbete på en anstalt. Det handlar om att mäta människor, både personalens prestationer och klienternas beteende, och vilka variabler är då tillämpliga?
Vi tror att det faktum att Ringsjöanstalten var nystartat när vi genomförde vår studie, har haft stor inverkan på resultatet. Vi upplevde det som att personalen hade en mycket hög ambitionsnivå, och det faktum att de arbetat tillsammans i gruppen i tre månaders tid innan klienterna började komma, hade gett dem tid till att reflektera och diskutera kring arbetet. Uppstarten var som vi förstod rätt så besvärlig med mycket praktiska omkringsaker som inte klaffade, och många rutiner som skulle flyta på, det var helt enkelt en rörig uppstartsprocess precis som det vanligtvis är. Att samtliga tillfrågade informanter ställde upp i undersökningen ser vi faktiskt som en följd av att de befann sig mitt i denna process, där
ambitionerna och det reflekterande arbetssättet var i full gång. Detta ser vi som en styrka med vår undersökning. På en arbetsplats där allt sedan länge varit fastställt och där personalen hade kunnat sitt arbete i sömnen, hade det funnits en risk för att ett flertal inte velat ställa upp på intervjuer, då det kan betraktas som alltför avvikande och störande i de dagliga rutinerna. Å andra sidan fanns det en risk för ett stort bortfall av informanter på Ringsjöanstalten, då det hade kunnat vara så att de helt enkelt inte haft tid, mitt i uppstarten av verksamheten. En annan fråga som kan vara relevant är om Ringsjöanstalten egentligen var mogen för att studeras gällande organisationskulturen och kvalitetsarbetet, då det kan finnas en risk för att en tydlig och mätbar kultur ännu inte hunnit skapas. Vi upplevde det dock som att vårt material gav tillräckligt för att kunna besvara våra frågeställningar kring detta.
I en redan etablerad verksamhet kan det vara svårt att komma med
förändringsrecept, exempelvis i form av ett strukturerat kvalitetsarbete. Att bryta från väl inarbetade rutiner kräver mod, vilja för förändring och mottaglighet för nya idéer. I fallet med Ringsjöanstalten fanns alla förutsättningar att introducera nya idéer och nya sätt att organisera ett kvalitetsarbete, då personalen redan befann sig mitt uppe i en skapandeprocess. Ett bevis för detta anser vi vara att samtliga informanter hade en tro på att kvalitetsarbetet, såsom de beskrev det, skulle underlätta deras operativa arbete. Det fanns med andra ord inget behov för ledningen att ”predika för de redan frälsta”, övertygelsen fanns där redan från starten.