Mitt bidrag till världen är en strukturerad jämförelse mellan teorins drömläge av UX – och praktikens verklighet. Genom att samla in data från representanter från olika verksamheter i utvecklingsbranschen har ett något större sammanhang än bara den individuella fallorganisationen kunnat studeras, vilket visar på mer generella mönster inom UX bland UX-experter i Sverige, eftersom likheter faktiskt hittats. Det ger alltså ett starkare stöd åt mitt resultat, att det faktiskt finns ett arbetssätt eller ramverk för UX. Det har dock också visat sig att det finns ett behov av att tydligare definiera detta ramverk eftersom exempelvis personas inte används så som teoretikerna förespråkar (och som jag förutsätter att de förespråkar av en bra anledning), och företag inte har några bra sätt att förvalta kunskapen som finns i dem. Hela industrin skulle förmodligen dessutom må bra av att reflektera över varför de gör som de gör, hur de olika komponenterna faktiskt bidrar till en bättre upplevelse för användaren (om alls).
I undersökningen har det blivit uppenbart för mig att det finns ett arbetssätt som är tätt förknippat med UX i praktiken, och att detta också finns dokumenterat på sina ställen inom teorin – dock inte som ”peer-reviewed” forskning som varit tillgänglig för mig. Huruvida detta beror på att forskning inte gjorts på just detta område, eller om man inte funnit något gemensamt arbetssätt kan jag inte svara på. Dock, har jag blivit varse, är UX ett arbetssätt som man i vissa fall helt enkelt utgår ifrån är bra, och att det ska se till att användarupplevelsen blir bra. Detta är ett riskabelt antagande, då exempelvis företaget i fallstudien inte utvärderar produkten när den väl är ute i kundverksamheten. Det är riskabelt eftersom jag i min litteraturstudie inte hittat särskilt övertygande forskning på området; HCI, som ligger närmast UX, fokuserar ofta på helt andra aspekter av begreppet, exempelvis vad som utgör en användarupplevelse, hur långt den sträcker sig, och vilken signifikans det icke-funktionella har för upplevelsen. Ofta förklaras varför UX är värt att arbeta med, snarare än hur man ska göra det. Jag har inte fog att säga att praktikerna har ett helt ogrundat förtroende för metoden, men det faktum att det inte är riktig samstämmighet om vad man exempelvis ska använda en persona till – eller hur – är ändå en indikation på att det förmodligen går att göra mycket mer på detta område. Praktiker behöver ställa sig frågan varför de gör vad de gör – eller en forskare ställa frågan åt dem – och det samlade svaret kan inte få vara att det är ”vedertaget” eller att man ”alltid gjort så”. Här tror jag alltså att det är viktigt att forskningsvärlden tar sitt ansvar för att främja arbetet i praktiken, genom att även fokusera på praktiskt omsättbar nytta i sin forskning. Tänkbara frågeställningar skulle exempelvis kunna vara: på vilket sätt bidrar personan, med den enligt teorin föreskrivna dokumentationsformen (med foto och namn), till upplevelsen (om alls)? Eller: hur kan andra yrkesverksamma än UX-designers (e d) använda personas för att utveckla bättre användarupplevelser; vilken information behöver personas innehålla för att exempelvis en utvecklare ska ha konkret användning av den, och skriva kod som ger upphov till bättre upplevelser i slutändan? Jag anser också att det är intressant att ifrågasätta huruvida magin verkligen ligger i att göra personas med foton eller fyra typer av scenarier låter jag vara osagt, men det kan vara värt att fundera över hur mycket interaktionsdesignern lär sig om användaren på vägen, och hur mycket lättare det är att designa rätt produkt när all denna kunskap är inhämtad. Kanske är UX det bästa sättet att hämta in denna kunskap, men samtidigt kanske det finns rum för förbättring eller effektivisering?
Under förutsättning att resultatet från min undersökning är något så när representativt för UX- verksamheter i allmänhet – och det har jag försökt se till att det i högsta möjliga mån är – så är nästa steg att bygga vidare på dessa fynd, att ta fram en standardisering av det som är bäst, och inte bara det som är vedertaget eller populärt. I praktiken har man fullt upp med att applicera det teoretikerna upptäcker, men fokus i forskningsvärlden är inte nödvändigtvis det mest relevanta för praktiken just
52
nu. Där ser jag att min undersökning kan vara en del i en ny satsning inom HCI eller intilliggande områden, som har ett större fokus på praktisk applikation och nytta.
I min undersökning har jag upptäckt att UX är populärt bland dem som arbetar med det. Dock är det (för mig) fortfarande okänt huruvida övriga utvecklingsteamet tycker att UX är bra och underlättar arbetet. Kanske skulle en framtida forskningsfråga därför kunna vara att titta på själva utvecklingen av slutprodukten, från exempelvis programmerare och testares perspektiv?
Slutligen tror jag att det är viktigt praktiker och teoretiker att inse att UX är både abstrakt och konkret, men att det helt enkelt finns olika aspekter, som olyckligt nog beskrivs av samma begrepp idag. Detta ska inte tolkas som att UX är spritt och otydligt, utan bara som att det är ett väldigt komplext begrepp, som innefattar olika delar som tillsammans förklarar varför en användare vill ha ut något av en interaktion, samt förklarar hur en praktiker ska arbeta för att ta reda på vad detta något är, samt hur det framställs i praktiken.
53