Frågorna
Wittgenstein skriver i förordet till Filosofiska undersökningar: ”Om och om igen har jag från skilda håll kommit tillbaka till samma punkter, eller nästan samma, och nya skisser har uppstått.” Undersökningens natur har tvingat honom att röra sig kors och tvärs i en mängd olika riktningar. Han har tvingats överge sin förhoppning om att denna gång skriva en bok som sammanfattar allt, där tankarna fortskrider och behandlar den ena frågan efter den andra i logisk och sammanhängande följd (Wittgenstein 1953/1996, s 7).
Jag ska återkomma till mina forskningsfrågor från bakgrundsavsnittet. Med anknytning till berättelsen om Kåres dilemma kan frågorna formuleras så här: Vad kan vi få syn på i exemplet, när det gäller området yrkeskunnande? Vilken
problematik och vilka utvecklingsmöjligheter kommer att framträda? Och slutligen: Hur kan vi förstå de olika perspektiv som i exemplet konfronteras med varandra? Det filosofiska perspektiv som presenteras och tidigare fallstudiearbeten inom ramen för Yrkeskunnande och teknologi utgör grunden för min förståelse.
Yrkeskunnande och tradition
Tradition är ett viktigt begrepp när det gäller att förstå hur praxis konstitueras. Vissa av medarbetarna i exemplet har byggt upp en säkerhet i arbetet, både när det gäller att få kontakt med de boende och att hantera kritiska situationer. Det har tagit dem lång tid. De har inte givit upp när situationen bjudit motstånd – utan hållit ut åtskilliga varv till.
I exemplet speglas yrkeskunnande som huvudsakligen utvecklats genom närvaro. De personer som ses som duktiga på att bemöta Liv och hantera problemet med hennes luggningar, har byggt upp sina relationer och förståelse av arbetet
tillsammans med boende och kollegor. De har skolats genom att vara och handla i detta specifika sammanhang. De osäkras säkerhet och möjlighet att lära arbetet beror av att det finns andra som har en upparbetad kontakt med Liv och kan visa hur de gör. Det är fråga om former av kunskap som, antingen det sker formellt eller informellt, överförs från mästare till lärling.
Möjligheten att upprätthålla den tradition som här ses som önskvärd förutsätter att människor stannar, hinner bli erfarna och kan fungera som förebilder och mästare. Men också att det kommer nya personer utifrån som vill arbeta med denna
patientgrupp och stannar tillräckligt länge för att upprätthålla kontinuiteten för de boende och hinna lära sig hur man gör.
Det behövs tid, närvaro och tålamod för att göra erfarenheter. För att förstå vad som får Liv att må bra måste man lära känna henne och hon måste känna skötaren. Yrkeskunnande ges i exemplet innebörder som att lära sig förstå, finna sätt att kommunicera, sätta gränser på ett riktigt sätt, tolka och handla relevant
på signaler. Det är möjligt att Liv förmedlat budskap till skötare som inte varit kunniga nog att tolka dem, vilket resulterat i att en luggning inträffat.
Dilemmat är gammalt, men i rörelse. När arbetslaget inför en ändrad regel kommer den boende att finna sätt att förhålla sig till det nya, på gott och ont. Livs erfarenhet ändras också. Hon kan utveckla sin skicklighet i att hantera regeln så att hon lyckas lugga i alla fall. Skötarna i sin tur får lära sig hantera de nya situationer som då kommer att uppstå. Personerna på krismötet ger intryck av att vilja
åstadkomma förändring. De bryr sig om, samtalar och söker handlingsvägar som de hoppas kan leda till något bättre.
Deltagarnas sätt att tala förbi varandra kan få krismötet att verka meningslöst. Ändå är dialogen, i all sin otillräcklighet, det som står till buds. Problemet kan inte lösas av mötet, men de kan upptäcka en infallsvinkel eller sätta fingret på något som kan vara viktigt. Dan betonar nyanser, de olika sätten att se och betydelsen av allas möjlighet att uttrycka sig. Det finns en poäng i att personerna upplever situationen olika och förmedlar det till varandra. En dialog kräver flera röster.
Uppmärksamhet
I berättelsen förekommer en händelse där Kåre läser en tidning, men noterar Livs rörelse i rummet och snabbt ingriper när hon går till angrepp. Harry
Martinsson gestaltade, genom råttfällemakarens samtal med yrkesluffaren, uppmärksamhetens betydelse för att bli en yrkeskunnig person (1948/1974). Här framträder samma tema som förutsättning för att göra ett bra arbete. Jag ska gå närmare in på just uppmärksamhet som yrkeskunnande i praxis.
Det har betydelse vad personerna i exemplet uppmärksammar, men det är kanske lika viktigt när och hur de är uppmärksamma. Uppmärksamheten är uppövad och har olika sidor som kan göras till föremål för reflektion. En första infallsvinkel är att skötarens uppmärksamhet kan slitas mellan olika intressen som alla kan framstå som berättigade. De ska ta hänsyn till Liv, de andra boende och sina arbetskamrater, vilket i exemplet blir motstridigt.
Vem Kåre är som person har betydelse för hur han använder sin uppmärksamhet. Det är avgörande att han vill Liv väl, känner kamratskap och anstränger sig att kommunicera med henne. Men skötarna är också vakter vars uppgift är upprätthålla en viss kontroll och se till att ingen blir skadad. I deras arbete ingår att värna om ordningen, eftersom de boende inte klarar det själva. De boende blir i en mening föremål, objekt, för uppmärksamhet. Hur skötarna med hjälp av sitt yrkeskunnande hanterar denna och andra motstridigheter kan utgöra skillnaden mellan ett gott arbete och ett medelmåttigt eller dåligt.
Ibland innebär uppmärksamhet ett omedvetet registrerande av vissa signaler och vid andra tillfällen en väl synlig högsta beredskap. Uppmärksammandet ska ske på ett sätt som inte stör i onödan och på en nivå som är anpassad till vad situationen kräver. Det är fråga om omdöme, men bedömningen sker inte med-
vetet. Snarare används vad vi brukar kalla fingertoppskänsla, ett utryck som antyder att bedömningen görs med hjälp av – med kroppen.
Perby ifrågasätter en föreställning om att processarbete, eftersom det har en komplex karaktär, innebär att operatörerna oupphörligt måste hålla väldigt mycket i huvudet och ständigt vara uppmärksamma. Perby får en känsla av denna
föreställning inte fångar kärnan i operatörernas sätt att uppmärksamma.
Uppmärksamhet är inte utanpå, utan kommer som en naturlig följd av ett skeende. Operatörerna sitter inte koncentrerat och tittar på dataskärmen, egentligen sitter de inte framför skärmen överhuvudtaget (Perby 1995, s 121-131).
Operatören riktar inte sin uppmärksamhet mot en sak i taget: ”Uppmärksamhet är inte att ständigt rikta sig mot något. Det kan lika väl vara att vända ryggen till.” I uppmärksamheten finns en rytm mellan mer och mindre aktiva faser. Operatörerna menar att det är viktigt att vara lite disträ, distraktionen kan innebära att de har flera möjligheter i huvudet. Ständig övervakning och ständig uppmärksamhet vore inte relevant (ibid).
Skötarnas uppmärksamhet är inte heller alltid riktade mot en speciell person. De är också allmänt uppmärksamma. En tränad skötare uppfattar mycket av det som pågår runt omkring, märker stämningar i luften och uppfattar många signaler samtidigt.
Regler och ovisshet
Med undantag för redovisningen av statistiken talar personerna i exemplet utifrån sina erfarenheter. Det är förenat med svårigheter att hävda att någon annans erfarenhet är fel, även om omdömen och handlingssätt kan diskuteras.
Resonemanget skiljer sig från ett traditionellt vetenskapligt eller formellt logiskt tänkande vars avsikt är att pröva om påståenden är giltiga eller ogiltiga. Det rör sig om en logik som hanterar olikartade utgångspunkter, nyanser, bedömningar,
motstridiga behov, erfarenheter och känslor. Ändå försöker deltagarna på krismötet kontrollera sitt dilemma genom att formulera regler. De söker en handlingslinje som är påtaglig, formulerbar och möjlig att enas kring.
När vi försöker hantera en omsorgssituation genom regler eller fasta principer låses situationen, skriver Kari Martinsen. Makten och tekniken blir domin erande, medan vänskapen ödeläggs. Bedömningar grundade på fastlagda regler har en tendens att lösgöra sig från sammanhang och personlig moral (Martinsen 1997, s 154). Å andra sidan behöver en ovan person som ännu inte hunnit träna sitt omdöme något att hålla sig till. Det är svårt att leva som hertig av ovisshet, men inte heller möjligt att komma ifrån den utan att förenkla problemställnin garna.
Allmänläkarna i Josefsons studie diskuterar ett liknande tema. I läkarens arbete är det få områden där det går att få entydiga svar, samtidigt som både läkare och
patienter har behov av tydlighet. Många läkare har som unga sökt sig till det medicinska området i förhoppning om att finna tydlighet och klara strukturer.
Som medelålders praktiker har de tvingats acceptera att det inte går att pressa in en icke existerande klarhet i en komplicerad situation (Josefson 1998, s 67).
Vissa av deltagarna på mötet hanterar situationen dagligen. Andra befinner sig på större avstånd från Liv och känner henne mindre väl. Personerna försöker gripa tag i de lösningar de ser som möjliga, även om de inser att dilemmat knappast kan
hanteras bara med hjälp av regulativa regler. Det är inte samma sak att ha fastställt en regel som att använda den. Situationer som verkar likartade tar sig alltid i någon mening olika förlopp, vilket ställer krav på omdöme i det enskilda fallet.
Kunskap – ett i grunden omstritt begrepp
De olika personerna ger intryck av att inte förstå varandras utgångspunkter. All kunskap som finns i rummet kan inte formuleras. Det är till exempel inte möjligt att genom bättre introduktion eller krav på förkunskaper, åstadkomma att en ny
medarbetare från början kan handla riktigt och dessutom snabbt i kritiska situationer. De som behärskar arbetet vet att sådan förmåga kräver övning, men kan inte förklara varför. Hur förklarar eller förmedlar man ett ”hav av erfarenhet” till den som inte hunnit få det?
Ofta måste erfarenheten visas i form av exempel på hur man kan göra och sedan tränas. Dialog kan göras till en del av träningen, men orden står inte för sig själva och den ovana måste bygga upp sin egen erfarenhet för att verkligen förstå. Betoningen på betydelsen av förtrogenhet och närvaro över tid betyder å andra sidan inte att detta skulle vara tillräckligt för att kunna handla klokt. Också erfarna skötare kan förbigå viktiga aspekter. Personerna i exemplet tvingas av situationen att arbeta för att bli mindre beroende av enskilda personer. De ser ingen bättre lösning, men står inför att förneka kärnan i arbetet. Vilka personer som är på arbetet, deras närvaro, säkerhet och kunnande är centralt antingen de väljer att erkänna det eller ej. En av chefen i exemplet gör ett uttalande som tyder på att hon ser en viss
utbildning som en förutsättning för att garantera kvalitet. Det ger skötarna intryck av hon bortser från betydelsen av erfarenhet, kontinuitet och personliga kvalifikationer. De ställer förtrogenhetskunskap mot påståendekunskap, även om chefen kanske inte menade precis så.
Det är möjligt att hon har en poäng i att tillhöra arbetslaget mer teoretisk kunskap, det är svårt att bedöma utifrån den information exemplet ger. Oavsett vem som har rätt, skisseras en konflikt som rör föreställningar om vad som är viktigt kunnande för att hantera avdelningens problem – kunskapens aspekter polaris eras.
Chefen tycks göra en form av kunskapsteoretiskt ställningstagande, men det uppmärksammas inte som ett sådant och prövas inte i dialog med dem som utför arbetet. För dem är problemet att få medarbetare som vill arbeta där, stanna kvar och lära sig arbetet av mästarna på avdelningen. Vilket kan ses som uttryck för
ett annat kunskapsteoretiskt ställningstagande. Dialogen mellan de båda perspektiven uteblir.
Skogsmästarna på de dåvarande lantbruksnämnderna i Göranzons studie, har av tradition utfört både rutinartade beräkningar och uppgifter som innebär kvalificerade bedömningar – det dubbla greppet. Biträdena, som de rutinartade beräkningarna överförs till, får ingen bild av uppgiftens mening eller helhet eftersom de saknar utbildning och tillräckliga kunskaper i skogsvärderingsmetodik. De har inte de redskap som behövs för att förstå vad de gör. Det dubbla greppet har tappats bort (Göranzon 1990, s 52-68).
I Göranzons exempel förutsätts medarbetare ta över uppgifter utan nödvändig faktakunskap, i vårt exempel utan nödvändig erfarenhet. Båda synsätten
undervärderar vissa aspekter av yrkeskunnande och uttrycker bristande balans mellan kunskapens former.
Sammanfattande kommentar
Exemplet om Kåres dilemma illustrerar en begränsning när det gäller att angripa ett dilemma med hjälp av regulativa regler. Möjligheterna att utföra ett omsorgsarbete oberoende av enskilda medarbetares kunnighet är också begränsade. Det framgår att yrkeskunnande kan ha kännetecken som personlig säkerhet, mognad,
uppmärksamhet och erfarenhet. Utvecklingsmöjligheter framträder där tradition och goda förebilder har stor betydelse, men också dialog och utbyte mellan perspektiv. Det ena aspekten kan brytas och vägas mot det andra.
Ett bakomliggande problem är att yrkeskunnandets kanske viktigaste rytm hackar. Den hackande rytmen är förmedlandet av kunnande om hur man gör från mästare till en lärling – som, förutsatt att han eller hon har fallenhet, själv med tiden utvecklas till en mästare med förtroende att lära upp andra. I exemplet försöker mästarna skola och skydda lärling efter lärling, som inte stannar tillräckligt länge för att utveckla, upprätthålla och ge vidare yrkeskunskapen.
När mästarna går i pension, byter arbete eller inte orkar längre kommer kunskapen om hur man gör och vad som brukar fungera i förhållande till Liv och de andra boende att erodera.
Det behövs erkännande av och samverkan mellan olika aspekter av kunskap – när vi överbetonar en aspekt på bekostnad av en annan uppstår obalans. I exemplet
uppskattar de som dagligen arbetar direkt med Liv betydelsen av kunskap som växer fram nära henne och de andra boende, medan de som befinner sig längre bort eller är mer ovana i yrket, i större utsträckning betonar generella kunskaper och
angreppssätt.
Problemet kan läsas som en konflikt som i botten grundar sig på olika
uppfattningar om vad som är viktig att kunna. Denna dimension uttalas inte och blir inte föremål för dialog.
I kapitlet finns ett antal vägledande uttryck, ledord. De utgör en form av sam- manfattning;
– tradition
- från mästare till lärlig – uppmärksamhet
- hantera notstridigheter - hertig av ovisshet - dialog