I vår studie har vi kommit fram till att barn som lever tillsammans med psykiskt sjuka
föräldrarkänner stor lojalitet till dessa, de vill inte avslöja familjens problem. Det är viktigt att bevara denna familjehemlighet eftersom psykisk sjukdom fortfarande är skambelagt. Barnen vill även skydda sina föräldrar, för att det kan vara de enda de har och är rädda för att förlora dem. En annan framträdande känsla som barnen har är att de känner skam. För barn kan det vara viktigt att passa in i omgivningen, de vill inte sticka ut och vara annorlunda. Om deras livssituation skulle uppdagas kan de känna underlägsenhet gentemot sin omgivning vilket kan medföra att de känner skam. För att undvika att någon skall få reda på deras situation
undviker de att ta hem kompisar, vilket skulle kunna innebära att de kan få skämmas för föräldrarnas beteende. Detta gör att barnen ofta blir ensamma, isolerade och har en känsla av övergivenhet.
Barn till psykiskt sjuka föräldrar blir ofta också de betraktade som avvikare och annorlunda på grund av sina föräldrars annorlunda beteende. Det framkommer tydligt i Annas berättelse att hon upplevde att andra barn såg henne som psykiskt sjuk därför att hennes mamma var det. Annas klasskamrater kunde påpeka att hon var lika sjuk som sin mamma då hon var bråkig i skolan. Goffman (1972) menar att människor som har kontakt med stigmatiserade också kan
få del av deras stigma. Han benämner detta som ”kontaktstigma”. Vi hävdar att detta kan drabba barnen till psykiskt sjuka, som även de kan bli behandlade som avvikande.
Föräldrarnas utsatthet leder till att barnen blir ännu mer utsatta.
Det visar sig tydligt att många av barnen tar på sig ett stort ansvar. När detta ansvar blir för stort och de inte kan bemästra situationen blir skuldbördan ännu starkare och de känner sig misslyckade. Även Skerfving (1996) påpekar att dessa barn får ta ansvar i tidig ålder och att de alltid har en oroskänsla inför den sjuke föräldern. De har en oro som ständigt finns med dem då de inte har koll på vad som händer i hemmet. Denna känsla finns även om de inte bor tillsammans med föräldern.
Många gånger blir dessa barn föräldrar till sina egna föräldrar och förnekar sina egna behov. Då de har levt ihop med sin psykiskt sjuke förälder har de svårt för att släppa taget. De är oroliga över att föräldern inte klarar sig på egen hand och känner även ett ansvar då de inte längre kan bo kvar i hemmet. I Annas berättelse kan vi se hur hon i många situationer får vara ”mamma till sin mamma” och hon känner skuld när hon flyttar hemifrån, för att hon ”bara” tar hand om sig själv.
Tydligt är att barnen i många fall utsätts för omsorgssvikt både känslomässigt och materiellt. När barnen tagit mod till sig och berättat för någon vuxen om sin situation har de ändå upplevt att det varit svårt att få hjälp. De känner sig svikna och övergivna av vuxna som inte alltid tar dem på allvar.
I vår studie framstår det sociala nätverket kring barnen som en väldigt betydelsefull faktor för hur livssituationen ser ut och för hur dessa barn kan hantera sin situation.
Det sociala nätverket och dess betydelse
I denna del av resultatet kommer vi att beskriva vad våra informanter säger om det sociala nätverket och dess betydelse. Vi har kategoriserat materialet från våra intervjuer i tre teman
- att bli sedd och bekräftad - att ha någon att tala med
Att bli sedd och bekräftad
Informanterna uppfattade att barnen kunde bli isolerade och därmed ensamma på grund av bristande nätverk. De säger att många gånger saknas det kontakt med både mor- och farföräldrar och även grannar.
Det är försvårande när det inte finns någon vuxen som kan se dessa barns behov och stödja dem eller att de inte deltar i någon positiv aktivitet med andra.
Vidare i resultatet framkommer det att många psykiskt sjuka kör slut på sitt nätverk, det innebär ju att även barnen får ett torftigt och uttunnat nätverk. Vissa psykiskt sjuka har många flyktigt bekanta, personer runt barnen byts ofta ut, vilket innebär en otrygghet för barnen. Det är då positivt om det finns någon vuxen att ty sig till. Informanterna nämner betydelsen av det sociala nätverket. För att minska ensamhet och isolering pratar många av informanterna om att dessa barn behöver en ventil, någon att tala med. De menar också att det kan vara till stor hjälp att göra en telefonlista så att barnen vet vilka vuxna personer de kan ringa till om något händer med föräldern.
Det är viktigt att barnen får dela med sig av sina erfarenheter och bli avlastade, att bli sedd av någon annan vuxen. Att våga fråga hur barnet har det kan vara en öppning, barnet kanske inte är mogen för att berätta men vetskapen om att någon finns där som den har förtroende för kan hjälpa.
Det framkom också att det är viktigt för barnen att det finns vuxna i omgivningen som vågar lägga sig i och se barnen och dess situation. Att sträcka ut en hand kan vara avgörande för barnen, som Anna påpekar om sin fostermamma:
Som du sa till mig, är det något så är det bara att komma till mig. Just det att bara öppna en kanal eller så.
Våra informanter anser att främjande faktorer för barn är att det finns någon vuxen som ser dem och deras behov. Det kan vara mor- eller farföräldrar eller någon annan viktig vuxen person. När föräldrarna brister i omsorgen kan det även finnas behov av en kontaktfamilj. För Anna var fostermamman en sådan person som fanns och som såg henne och gav henne ljusglimtar i tillvaron emellanåt.
Som du som tog med mig till Liseberg, det är så mycket tragiskt och så många orosmoment så man måste försöka få in lite roligt och skojigt mitt upp i allt.
Genom våra intervjuer har det framgått att inte alla barn har någon vuxen i sin närmiljö som de kan vända sig till. De kan då behöva professionella som ser dem. Att ringa till Bris (Barnens rätt i samhället) kan vara ett första steg, att få känna att någon orkar, vågar och vill lyssna till dem.
Det är jätteviktigt att de får en ventil och få prata om det här och när de ringer till oss är de ju anonyma.
Är det sociala nätverket tunt för barnen kan man försöka hitta andra vuxna som barnen kan få prata med. I skolan finns det ofta någon lärare, kurator eller skolsköterska som kan stötta barnen, säger en annan av våra intervjupersoner.
Att ha någon att tala med
Vissa av våra informanter arbetar inte direkt med barnen men anser att det är viktigt att ta reda på om det finns någon som barnen kan tala med. De tycker också att det är viktigt för barnen att föräldern tycker det är okey när de pratar med någon annan. Barn kan behöva någon annan vuxen att prata med och även få visa att de är ledsna eftersom det kan vara svårt att visa detta inför föräldrarna.
Det finns väl vuxna som de tänker på som de skulle kunna vända sig till men det är inte lätt att komma på det själv utan det är väl det som är vår uppgift kanske att hitta vem de skulle kunna gå till. Det kan vara så att de kommer på någon och undrar om de vågar prata med den.
De professionella kring barnen påtalar att för de barn som inte har någon annan att prata med kan husdjur få en stor betydelse, betydelsen av kravlös kärlek till ett djur är gemensamt för många, menar de. Man kan stärka det sociala nätverket på olika sätt. En informant såg till att en flicka fick träffa sin pappa utan mamman, som är psykiskt sjuk, bara för att flickan skulle få en bild av hur pappan är.
Ibland åkte vi till släktingar och ibland till mormor, för det fanns en mormor som försökte att få mer kontakt än hon hade men hon fick inte.
En del av informanterna som arbetar med vuxna säger att de alltid förvissar sig om hur barnen mår. Vid behov kan de då ta kontakt med BUP (Barn och ungdomspsykiatrin) och barnen får då hjälp från dem. En annan informant säger dock att samverkan mellan vuxenpsykiatrin och BUP inte är friktionsfritt.
Vid andra tillfällen kan det vara av vikt att barnet får en plats på dagis, man kan då ta den kontakt som behövs för detta. En informant som arbetar med vuxna med psykisk sjukdom har alltid informationssamtal med hela familjen, där det är önskvärt att båda föräldrarna deltar, ibland träffas man flera gånger.
Ett hjälpmedel för att hitta nätverket kan vara att göra en nätverkskarta och vissa av informanterna hade arbetat med detta och var positiva till det.
Fördelen med nätverkskartan är att man kunnat visa nätverket och göra eleven medveten om nätverket.
En av informanterna berättade att de arbetade med familjeträd som är en variant av en nätverkskarta.
Nära relationer och flyktiga kontakter
Genomgående i resultatet har det framgått att ett positivt nätverk är en viktig faktor för dessa barn och kan vara till god hjälp. Nätverken kan se mycket olika ut för barnen, beroende på situationen hemma, men även vilken ålder barnen har. Ju äldre barnen är desto lättare har de för att själva välja nätverk säger en informant.
De vuxna som kan ingå i barnens nätverk kan vara familj eller släktingar men det kan även vara andra utanför den kretsen. Det kan vara vuxna inom olika fritidsaktiviteter som kan bli viktiga för barnen.
Att hitta det runt barnet som är friskt och inte bara se problem, se vad som finns att bygga på. Går barnet på någon fritidsaktivitet och se vilka vuxna man kan ta hjälp av. Att hitta
friskfaktorer istället för riskfaktorer.
En informant hade en hänvisningspärm med telefonnummer till olika gruppverksamheter och organisationer som barnen direkt kan vända sig till. Uppgiften blir då att slussa barnen vidare. Det är viktigt att barnen deltar i aktiviteter med andra, som kan vara gruppverksamheter för barn där de får möjlighet att få kontakt med andra i samma situation. En informant upplevde att situationen blivit bättre för barnen då flera gruppverksamheter har startats. En annan poängterade att nätverket i skolan är mycket viktigt och att det behövs samverkan mellan skolan och socialtjänsten.
Det framgår i resultatet att alla våra informanter pratar om nätverkets positiva betydelse för barnen men att få av dem arbetar konkret med detta. Det innebär att vi inte har fått så mycket information om hur man kan gå till väga när det gäller att utveckla barnens nätverk.