Det som är särskilt intressant under diskussionen om dagstagningarna är Jeremy Northams gestaltning av filmens regissör och hans reaktioner på det som sägs. I en närbild ser vi hans oroliga minspel; att han är påtagligt generad över hela situationen är uppenbart – och det hela är befriat från de winterbottomska iro- nierna. När Coogan försöker rädda situationen genom att påstå: ”Eftersom det ser så billigt ut blir det faktiskt bara roligare”, svarar regissören uppgivet: ”Det är bara Toby som ska vara rolig, striden skall se ut som krig”. När någon gratulerar Brydon för att han ser så bra ut i sin uniform, tillägger regissören: ”Tyvärr är en hel del av kläderna runt 50 år fel i tiden”, något som den visuellt historiekun- nige också kan identifiera. Alltså snarare 1730- eller 40-tal istället för 1690-tal, med till exempel denna tidigare periods allongeperuker bland officerare (allonge- perukerna är istället representerade bland de porträtt som hänger på väggarna i den barockherrgård man utnyttjat för inspelningen). När producenten påpekar att man skulle kunna göra en ordentlig stridsscen för 100 000 pund, inflikar en representant för producenterna, Anita (Ronni Ancona): ”De som kommer och ser den här filmen lär inte vara ute efter action.”
Men det skulle jag gissa att regissören tror – och det tror personligen jag också. Publikunderlaget för A Cock and Bull Story hade säkerligen väsentligen breddats med en stridsscen i stil med den i till exempel Barry Lyndon. Den frust- ration skådespelaren Jeremy Northam så subtilt ger uttryck för i sin gestaltning av regissören i denna scen antyder just hans insikt om att filmen kommer att bli en ekonomisk katastrof: det vill säga om man inte kan göra en ordentlig stridsscen. På detta sätt uttrycker filmen en intressant självmedvetenhet kring sitt kommande öde på biografmarknaden. Och jag uppfattar inte denna själv- medvetenhet som enbart ironisk. Den är också tragisk.
Visserligen vänder man sig till en annan starkt publikdragande faktor för att rädda filmens finanser: nämligen att inkludera Sternes vimsiga kärlekshistoria mellan änkan Wadman och Toby Shandy. Och i rollen som änkan Wadman hittar man en livs levande stjärna, ett inslag som i regel utgör rena hårdvalutan på film, särskilt om man som här kan få vederbörande nästan gratis. Den stjärna som man kontrakterar i Hollywood är emellertid en TV-stjärna, nämligen Gil- lian Anderson som spelade Special Agent Dana Scully i 196 episoder av den amerikanska TV-serien X-files (1993–2002). Att en stjärna i televisionen inte är det samma som en filmstjärna är sedan länge dyrköpt kunskap bland för publiksiffror fingertoppskänsliga Hollywood-producenter.39 Trots att Gillian Anderson är en direkt lysande skådespelerska – exempelvis i huvudrollen som Lady Dedlock i tidigare nämnda TV-serien Bleak House – har hon inga egentliga meriter från filmens långt mer penningstinna värld. De fiktionella finansiärerna bakom filmatiseringen av Tristram Shandy känner emellertid inte till detta utan lovar i sin entusiasm över denna triumf att också skjuta till finansiering för den hittills frånvarande stridsscenen.
Denna blir dock aldrig av. Under en flödande fest spårar det hela ur. ”Det blir visst både stridsscen och romans”, säger Jennie, ”Det blir en riktig Holly- woodversion av Tristram Shandy”. ”Fassbinder hade aldrig sålt sig så”, påpekar Coogan vilket självklart leder till den filmvetenskapliga utläggningen kring det tyska geniet från Jennies sida. Jag gissar att Jennie skall representera en kvinna utbildad i ”Film Studies”, ett av 1990-talets modeämnen vid brittiska universi- tet och något som filmpraktikerna önskar uttrycka en mild distans gentemot. Under tiden har såväl Brydon som Ingoldsby och dennes ”re-enactors” fyllnat till rejält. ”I am Spartacus”, skriker Brydon och springer till anfall tätt följd av Ingoldsby och andra statister som snabbt stämmer in i kören. Här påvisar fil- men svårigheterna i den historiska korrekthetens evangelium. Allusioner till en ny film smyger sig in, nämligen Stanley Kubricks Spartacus (1960), också den berömd för sina storartade stridsscener. Repliken ”I am Spartacus” är dock helt tagen ur sin kontext eftersom Kirk Douglas uttalar dem efter nederlaget i slaget vid floden Silarus mot Marcus Licinius Crassus (år 71 före Kristus). Man söker efter den huvudskyldige bakom slavarnas uppror mot sina herrar – straffet är grym tortyr och korsfästning – och Douglas träder fram för att stolt stå för sina handlingar. De övriga slavarna ropar då nästan i kör också de ”I am Spartacus”, dels för att markera sin kollektiva solidaritet, dels för att inte ge segrarna till- fredsställelsen över att gripa upprorsledaren, även om alla ändå går samma öde till mötes. (Scenen är så pass förknippad med just Kubricks film att den inte ens finns med i den påkostade amerikanska TV-remake som regisserades 2004
av Robert Dornhelm med Goran Visnjic i titelrollen som Spartacus.) Brydon, Ingoldsby och övriga statister är emellertid vid detta lag i ett tillstånd som knappast medger minutiöst koreograferade och noggrant historiskt kalkylerade stridsscener, som till exempel dem i Spartacus. Den estetiska kraften i ”I am Spartacus”-scenen är dock i sig själv tillräcklig, oavsett hur man hur skulle kunna belägga dess överensstämmelse med vedertagen historieuppfattning. Här av att man inte kan låta bli att citera den ”out of context”. Fyrverkerierna smäller och hela stridsscenen verkar gå upp i rök. Mycket riktigt ställer finansiären Anita frågan efter att den färdiga filmen visats för alla inblandade: ”Var tog krigsscenen vägen?”. ”Den var inte rolig”, säger regissören Mark lite förläget.