Syftet med denna studie var att analysera materialåtervinningens förutsättningar med avseende på potentiell utveckling av återvinningstekniker inkluderande dess miljöprestanda och motverkandet av spridning och ackumulation av särskilt farliga ämnen och andra ämnen med oönskade egenskaper, samt hur insamlingssystem för textilavfall bör påverkas av ovanstående. Här redovisas de rekommendationer och slutsatser som denna studie ger.
Återvinningstekniker och utvecklingsbehov
Att återvinna textilmaterial, genom mekanisk eller kemisk återvinningsteknik, ger miljövinster förutsatt att:
• optimerade återvinningsprocesser nyttjas
• farliga kemikalier som finns i textilier kan hanteras och att återvunna material ersätter jungfruliga material
• energibehovet tillgodoses med energiråvara som inte ger stort bidrag till global uppvärmning (dvs ej kolkraft eller fossil energikälla)
• effektiv materialsortering skapas
• separationsteknologier för molekylär fraktionering av blandmaterial effektiviseras för att möjliggöra miljömässigt försvarbar kemisk återvinning även av blandmaterial
För monomaterial (exv. rena bomullsmaterial eller rena polyestermaterial) kan återvinningen ses som effektiv trots att fullständiga processer för alla monomaterial idag ej är etablerade. Däremot, gällande blandmaterial bör utveckling av ny
separationsteknologi för fraktionering/separation av syntetiska material och naturmaterial ske för att uppnå ekonomi och ökat materialutbyte. Förbränning av textilavfall (energiutvinning) sker idag i Sverige eftersom textilavfallet inte samlas in i en separat fraktion och möjligheter med andra återvinningsmetoder är
begränsade. Globalt finns inte effektiva energiutvinningsmetoder etablerade, vilket också bör tas hänsyn till i de fall svenskt textilavfall skickas utomlands med risk för att det förbränns.
Vid återvinning av blandmaterial bör hänsyn tas till att naturliga fibrer (bomull och ull) slits mer under användning och tvätt än syntetiska fibrer, vilket leder till lägre fiberkvalitet på de naturliga fibrerna som ingångsmaterial till återvinningen. Mekanisk återvinning där fibrer spinns till ny tråd och formas till nonwoven material (isolering och stoppning), är möjlig idag om textilavfallet består av monomaterial. Naturliga fibrer (exv. bomull och ull) kan spinnas till ny tråd, men kvaliteten på textilfibrerna minskar vid mekanisk fiberåtervinning. I nuläget tillsätts därför jungfruliga fibrer till processen till största delen. Den sämre fiberkvaliteten leder till att fibrerna kan materialåtervinnas färre gånger. För
nonwoven spelar fibrernas kvalitet minde roll och materialen kommer troligtvis gå till förbränning efter användning och därmed inte cirkuleras.
Kemisk återvinning av de syntetiska fibrerna polyester och polyamid finns idag för relativt rena materialfraktioner. Kvaliteten på återvunna syntetiska fibrer är lika med jungfruliga fibrer. Det finns ingen begränsning i antalet gånger som materialet kan cirkuleras då återvinningsprocessen involverar nedbrytning till monomer, följt av återuppbyggnad till polymer som smältspinns till fibrer av jungfrulig kvalitet. Bomull som kemisk återvinns kemiskt kan inte återvinnas till bomull igen utan blir till cellulosabaserade konstfibrer (lyocell, viskos, modal) och får då den kvalitet som jungfruliga cellulosabaserade konstfibrer har. Eftersom cellulosan bryts ner molekylärt under användning, tvätt och återvinning kommer kvaliteten att minska för varje cirkulering. Till slut kan inte cellulosan användas till fibrer utan måste gå till etanoltillverkning eller energiutvinning genom förbränning pga att
molekylvikten gått ner kritiskt under användarfaserna. Utveckling på kort sikt – till år 2020
Idag är nivåerna av insamlad textil på mycket låg nivå, varför det är viktigt att utveckla nya och mer storskaliga insamlingssystem för att uppnå effektiv logistik och vidare hantering och förberedande för återvinning internationellt/nationellt. De respektive återvinningsprocesserna, mekanisk, kemisk eller energiutvinning kommer kunna hanteras på olika skala beroende på kvalitet på inflödet av det textila avfallet.
Totala andelen textil som förbränns väntas minska i takt med förbättring av insamlings- och sorteringsrutiner samt med utvecklingen av effektivare återvinningsmetoder. Detta betyder att textil kommer att fortsätta förbrännas tillsammans med andra typer av avfall i de fall andra återvinningsmetoder visar sig vara ineffektiva. Energiåtgång för sådan förbränning kan minskas genom
optimering av textilkrossning med t.ex. användning av specialiserade rivningsmaskiner i stället för textilmässigt ineffektiva lösningar som hammarkvarnen som används idag.
Ett flöde som redan i det närmaste tidsperspektivet kan gå till andra former av materialåtervinning är exempelvis uniformer, som i dag förbränns för att undvika att plaggen återanvänds. Destruering kan istället utföras genom rivning av textilen, varpå materialåtervinning kan ske.
De kemiska återvinningsprocesser som bedöms som möjliga att realisera i kommersiell demoskala till år 2020 är processer för återvinning av bomull och cellulosabaserade fibrer. Ett rimligt framtida återvinningssystem kan förslagsvis vara uppbyggt så att vissa processteg sker i Sverige, exempelvis från bomullsavfall till textilmassa och från polyesteravfall till polyesterpellets, och att dessa
intermediära produkter sedan säljs vidare till den etablerade fibertillverkningen i Europa eller globalt (främst Asien). I dagsläget är det miljömässigt bättre att sälja
vidare till europeisk fibertillverkning eftersom den energiråvara som
återvinningsprocessen förbrukar är avgörande för fiberns miljöpåverkan. I Asien är fossil energi vanligast.
Utveckling på medellång sikt – till år 2030
För att kemiska återvinningsprocesser ska finnas i fullskala år 2030 krävs förutsättningar för att utveckla dagens processer på lab- och pilotskala till demoskala år 2020, och därefter utveckling till fullskala. Om fullskala realiseras finns det möjlighet att till 2030 betydligt minska de textila avfallsströmmar som idag går till förbränning, och att även minska fraktionen som går till så kallad ”down-cycling” (d.v.s. textilfibrer som blir stoppning och isolering). Generellt gäller att ju fler gånger en fiber kan användas innan förbränning, desto större miljövinst. För att miljövinsten ska bli stor krävs att nya återvinningsprocesser är optimerade och till så stor del som möjligt använder sig av förnybar energi. Vidare finns det många möjligheter att utveckla andra nya teknologier som kan underlätta materialåtervinning och som kan nå demoskala till år 2030. Exempelvis nya syntetiska material som med hjälp av polymerdesign främjar återvinning samt enzymdesign för gynnsammare, mildare och effektivare separationskemi. För många av dessa teknologier återstår dock mycket forskning (se sid 49). Giftfri återvinningsprocess
Tre viktiga resultat och slutsatser rörande behov för hantering av farliga kemikalier i textil är:
• identifiering och sortering baserat på viss typ av kemiskt innehåll för att minska diffus spridning av farliga ämnen
• transparens i värdekedjan som bygger på samsyn kring farliga kemiska ämnen och särskilt farliga ämnen
• kunskapsuppbyggnad kring användning och hantering av farliga kemikalier OCH tekniskt gångbara och hållbara substitut.
Behov på medellång sikt (år 2030)
• Utveckla robusta system för automatisk sortering som bygger på tydlig märkning via exempelvis RFID eller streckkoder för textil i syfte att uppnå spårbarhet av textilinnehåll och information hur materialet ska sorteras. • Ytterligare textilspecifik reglering av farliga kemikalier. Det behövs en tydlig, harmoniserad och implementerad kemikalielagstiftning i hela den gränsöverskridande värdekedjan.