5. Analys
5.2. Rektorernas uppfattningar om huruvida en diagnos innebär för- eller nackdelar för elever med
På frågan om rektorerna anser att det är övervägande positivt eller negativt för elever med neuropsykiatriska funktionshinder att få en diagnos, som exempelvis ADHD, uppger Bodil, Cecilia, David, Felicia och Hilda att det är positivt. Detta svar kan härledas till ett individuellt synsätt, där det är centralt att individens brister i form av ett funktionshinder både kan och bör diagnosticeras (Tideman, 2000, s. 249). Erik och Gustav upplever diagnosen som främst negativ för elever med neuropsykiatriska funktionshinder. Detta svar kan betraktas som ett uttryck för ett socialt synsätt, där diagnosen ses som något ofördelaktigt och skadligt för barnet (Tideman, 2000, s. 249).
Intressant i resultatet är att samtliga av de svarande rektorerna i följande frågor om diagnos uppger att det finns fördelar med att få den ställd. Detta innebär att även om Erik och
32 Gustav lyfter fram diagnosen som övervägande negativ för eleven, ser de samtidigt fördelar med en neuropsykiatrisk diagnos. Båda uppger att fördelarna är kopplade till resurser, exempelvis nämner de att det kan vara lättare att få riktade medel med en diagnos. Detta visar på det Tideman (2000, s. 256) belyser som att begränsade resurser i skolan kan leda till att rektorer ser en vinst med medicinska diagnoser, eftersom det är ett av väldigt få sätt att motivera resurser till skolan. Erik och Gustavs uttalanden kan därför tolkas som att även om diagnosen ses som negativ för eleven, blir den en fördel för skolan. Eriks svar kan ses som exempel på detta, eftersom han lyfter fram att en diagnos främst är negativ för individen.
Samtidigt anser han att diagnosen är ganska viktig i skolsammanhang och ser enbart fördelar med den.
Sägas kan att de fördelar som rektorerna väljer att lyfta fram i hög utsträckning går att koppla till att en diagnos skulle skapa en god grund för pedagogisk behandling, vilket Tideman (2000, s. 249) beskriver som centralt inom det individuella synsättet på diagnoser.
Cecilia och Felicia anser att en fördel med en diagnos är att den kan ge fokus åt var stödinsatser ska sättas in, vilket leder till att eleven erbjuds förutsättningar för stödinsatser utifrån behov. Detta ger uttryck för att en medicinsk diagnos anses nödvändig för att korrekta åtgärder ska kunna sättas in (Gillberg, 2004, s. 96). De betonar även att diagnosen kan öka förståelsen och att det kan bidra med en förklaring till problematiken. David och Hilda uppger fördelar i form av att en diagnos underlättar för hur undervisningen kan tillrättaläggas för individen. Hilda menar att detta sker genom att skolan får tillgång till stöd från BUP. Detta kan kopplas till ett individuellt synsätt där diagnosen skapar en god grund för pedagogisk behandling (Tideman, 2000, s. 249). Bodil är även hon inne på att en diagnos underlättar den pedagogiska verksamheten, genom att det går snabbare att hitta rätt verktyg för både pedagog och elev samt att det underlättar bemötandet av eleven.
Felicia, Gustav och Hilda uppger förutom fördelar även nackdelar med en diagnos.
Gustav och Hildas svar tyder på att det kan medföra nackdelar för eleven att få en diagnos, eftersom de anser att den kan vara stämplande och innebära en viss stigmatisering som både hem, skola och elev påverkas av. Isaksson (2009, s. 39) anser att stigmatisering kan bli ett resultat av en diagnos, sett ur det sociala synsättet. På så vis kan Gustav och Hildas svar kopplas till ett socialt synsätt. Den nackdel Felicia lyfter fram är att skolan inte får skylla på diagnosen och ”luta sig tillbaka”.
33 När rektorerna graderar hur viktigt det är, utifrån skolsammanhang, att en elev med neuropsykiatriska funktionshinder får en diagnos anser fem rektorer att det är ganska viktigt eller mycket viktigt. Felicia och Gustav är de enda som bedömer att diagnosen inte är särskilt viktig i skolsammanhang. Att majoriteten av rektorerna i undersökningen bedömer att en diagnos är betydelsefull i skolan, är intressant av flera olika skäl. I förhållande till Jakobssons (2002, s. 180) påstående att diagnoser ger väldigt lite pedagogisk vägledning, kan det ifrågasättas på vilken grund en diagnos rent pedagogiskt skulle vara viktig för skolsituationen.
Om diagnosen skulle vara viktig för att den leder till de fördelar som rektorerna uppger i enkäten, finns det en tydlig koppling till ett underlättande av pedagogisk behandling och stöd.
Utifrån resonemanget om att en diagnos inte ger en pedagogisk vägledning och det faktum att styrdokumenten för verksamheten i skolan inte nämner en diagnos som nödvändig för att stöd ska ges, blir det intressant att rektorerna likväl bedömer den som viktig.
Sammanfattningsvis kan sägas att 21 svar på frågorna gällande diagnos kopplas till det individuella synsättet och enbart 7 svar till det sociala synsättet. Fem rektorer bedömer att diagnosen övervägande är positiv och två anser den vara negativ. Utifrån detta finns en övervägande majoritet för det individuella synsättet, där en diagnos ses som något positivt, betydelsefullt och enbart en fördel. Analysen visar att tre rektorer fullt ut går att koppla till det individuella synsättet, medan ingen ger uttryck för åsikter som till fullo kan kopplas till ett socialt synsätt. De fyra övriga rektorerna ger i varierande grad uttryck för en syn på diagnoser som kan knytas till de båda synsätten.
På forskningsfrågan gällande vilka för- och/eller nackdelar som rektorer anser att det finns för elever med neuropsykiatriska funktionshinder att få/ha en diagnos i skolan, blir svaret att alla rektorer i undersökningen ser fördelar med en diagnos men endast tre respondenter ser nackdelar. Alla rektorer som uppger fördelar med en neuropsykiatrisk diagnos, anger svar som i hög grad kan kopplas till skolans verksamhet eftersom den anses ge en god grund för pedagogisk behandling. De tre som även belyser nackdelar, gör det ur perspektivet att det skulle vara negativt för individen.
34