Religionens olika roller i rådande kaos

Religion som markör för tillhörighet Vi ser stater som har upphört att fungera. Maximal osäkerhet råder. Det betyder att individen för hjälp, skydd och livsuppehälle, för själva överlevnaden, är beroende av nät-

verk, gemenskaper. Det kan vara professionella nätverk (till exempel ett militärt förband), men det

vanligaste är en storfamilj, släkt, klan eller stam. Vi talar då om ett tribalt samhälle med tribalismens typiska normer: lojalitet mot den egna gruppen, plikten till ömsesidig hjälp inom den, individens egenintresse underordnat kollektivets. Detta är rationellt i det läge som råder. Tillhörigheten till en viss religiös gemenskap fungerar som tribal markör. Detta behöver inte innebära religiös tro eller försanthållande av religiösa läror.

Tribalismen återspeglas i fenome- net klanpartier och att människor i stor utsträckning röstar på dem. Sådana partier går inte att placera ideologiskt. De två dominerande kurdiska partierna i norra Irak, PUK och KDP, kan ses som exempel – PUK som en klanallians kring Talabani- klanen och KDP som en kring

Barazani-klanen. De har också kopp- lingar till sufiska ordnar (Qadiriyya respektive Naqshibandiyya).

Vi kan notera liknande i Kaukasus: den med president Putin allierade presidenten i Tjetjenien, Ramzan Kadyrov, efterträdde sin far Achmad Kadyrov på posten som president men också som ledare inom

Qadiriyyaorden. Hans politiska bas finns i det traditionella tribala samhället. Hans jihadistiska motståndare som vill etablera det ”islamiska emiratet Kavkas” repre- senterar då moderniteten i kravet på en icke-tribal stat med individens plikt att lyda de regler som man hävdar vara shariaenliga.

IS deklarerar sig just så, som ”den

Revolten i Nordafrika och Mellanöstern 2011 överraskade inte. I debatter på Internet hade vi sett denna längtan efter frihet, demokrati och

mänskliga rättigheter. När demonstrationerna bröt fram handlade det inte om religion. De gällde konkreta problem: rättsosäkerhet, korruption, arbetslöshet, ekonomiska orättvisor, brödpriser samt krav på fria val. Jan Hjärpe höll hösten 2011

en föreläsning med titeln ”Jasminrevolution och ungdomsrevolt: religion och sekularisering” inom föreläsningsserien ”Abrahams barn. Religion och politik mellan tradition och modernitet”. Han är professor emeritus i islamologi vid Lunds universitet.

islamiska staten”. Det är motsatt tribalismen. Religionen objektiveras till en administrativ ordning. Indivi- den ska underordna sig, men också få hjälp av staten, där medborgar- nas/kämparnas etnicitet, modersmål eller släkttillhörighet inte spelar roll. Religionens funktion som legitimering av makt

Hur motiverar man sin rätt att bestäm- ma över andra när man inte har folkets mandat? Man kan hävda en religiös legitimering. I den saudiska diktaturen understryks att kungen är kh

ā

ḥ

Heliga Orterna”, Mekka och Medina. Maktens uppgift är att slå vakt om att den gudomliga Lagen tillämpas. Därför är det så känsligt att kritisera den saudiska maktens tillämpning av islamisk shariatradition. Kritikerna av den saudiska regimen – särskilt al- Qaida och IS – hävdar att (rätt) sharia inte tillämpas och att regimens företrädare är hycklare. Men kritiken gäller också tribalismen: att

Saudiarabien är ett familjeföretag där makt följer släkttillhörighet.

Det jordanska kungahusets auktori- tet knyts till härstamningen från Profetens klan. Det understryks ständigt att det är det hashimitiska kungadömet. Benämningen är efter Profetens farfarsfar Hashim. Ätten utgör ahl al-bayt, ”Husets folk”. Mot detta kan IS sätta ett annat ideal: att återupprätta kalifatet, det Utopia som fanns i den (i och för sig imaginära) forna guldåldern.

Historieskrivningen

Valet av det förgångna, historieskriv- ningen, kan vara normerande. Vi kan identifiera olika grupper och rörelser genom att se vilka händelser i det förgångna som betraktas som signi- fikanta till skillnad från den mängd historiska skeenden som ignoreras, eller vars minne bekämpas. ”Den andres” historia måste förnekas, utplånas, den egna historien bli ”det som inte får glömmas”.

På nätet har vi kunnat ta del av en karta över Mellanöstern (med omnejd) som IS ritar den. Dagens stater saknas. Däremot finns namnen på olika regioner – och vi känner igen dem: de geografiska beteckningarna

från islams första århundraden. IS ”kalif” har gett sig namnet Abu Bakr al-Baghdadi, Abu Bakr efter den förste kalifen, och ”han från

Baghdad”, med associationer till den ”stora tiden”, det abbasidiska kalifatet med Bagdad som huvudstad.

Alternativ historia utplånas, till exempel genom demoleringen av Yunusmoskén i Mawsil den 25 juli 2014, som traditionen pekar ut som platsen för profeten Yunus/Jonas grav. De assyriska föremålen i Mawsil, Nimrud och Hatra förstördes syste- matiskt i februari–mars 2015. Vi har sett förstörelsen av den folkliga sufiska fromhetens platser och bygg- nader. Rättstillämpningen (med diskrimineringen eller elimineringen av ”de andra”) imiterar de regler som man föreställer sig tillämpades under det tidiga kalifatets tid.

Religion med palliativ funktion Religion med palliativ funktion (lindring för tillfället) är något helt annat. Kaos, våld, osäkerhet, flykt- ingskap, ångest inför framtiden. Vi kan se att ”religionskonsumtionen” ökar i tider av nöd. Det finns ritualer att ta till, föreställningar som kan ge tröst och mening åt det hemska. Men också ge hopp om en framtid, om inte i detta livet så ”på andra sidan”. Religioner erbjuder smärtlindring, och detta är viktigt för människan. Sektmentaliteten

Den palliativa funktionen kan vi skilja från fenomenet religion som slutet system, sektmentaliteten, i de rörelser som står för våld, de som skapar skräck samtidigt som de menar sig stå för den sanna religionen, den rätta

Mellanöstern med omnejd – som IS ritar kartan. Utan dagens stater, men med geografiska namn från islams första århundraden. Det finns flera varianter av kartan, en del mer detaljerade och därmed med fler provinsnamn.

ordningen, en rättfärdig stat. Sektmentalitet: religionspsykologen Hjalmar Sundén använde ordet ”Gehäuse” som metafor – ett litet hus med stängda dörrar och fönster. Man kommunicerar bara med likasinnade, har en gemensam jargong som kate- goriserar det som händer, och som identifierar ”vi och dom”. Världsbilden blir dualistisk. ”Alla som inte är med oss hjälper fienden.” Man behöver bilden av ”den andre”. Genom

kommunikationen med varandra (inte minst i sociala medier) befästs

jargongen. Nya medlemmar rekryteras genom en propaganda som erbjuder en tolkning av skeendet. Det finns ingen fitna, ingen oenighet.

De som låter sig rekryteras till rörelser som IS är unga. De har funnit svar på sina frågor, de får en gemen- skap och en världsbild. Det tvivel och den längtan efter annat som likafullt är kvar trycks ned i det undermed- vetna. Kampen mot det egna tvivlet projiceras till den yttre fienden. Våldet återspeglar den inre spänning- en. (Motmedlet är ”avpräglingen”: att erbjuda frigörelse från den världsbild som legitimerat våldet och terrorn.)

Hur kan IS politiska mål