I samtal om religion med icke-specialister både inom och utom akademin dyker vanligtvis kollektiva föreställningar upp om den religion som diskuteras. När jag studerade buddhism försökte jag vid sådana tillfällen nyansera folks föreställningar om den rationella och meditationsinriktade buddhismen. Jag brukade då berätta att den buddhism som i hög grad fokuserar på individens kognitiva utveckling är en buddhism som knappast är representativ för religionen i stort utan snarare är karaktäristisk för västerländsk budd- hism. Jag skyndade mig sedan att förklara att det inte inne- bär att den västerländska buddhismen är falsk eller inte kan legitimera sig själv med passager i den buddhistiska kanon, utan snarare att denna konstruktion av buddhism fyller be- hov som inte är specifikt västerländska men som ofta beto- nas i vår kultursfär. Inte sällan möttes jag då av oförståelse eftersom den jag pratade med hade exponerats för det es- senstänkande som både skolundervisning och massmedia så ofta ger prov på.
Vad som gör samtal om religion lite mer speciella är den tro som ofta ligger bakom ett hävdande av den sanna eller egentliga buddhism, kristendom, islam eller vad det nu än kan vara för religion som diskuteras. Detta stöter vi även på inom akademin där konfession ibland kan antas ligga bakom att en viss sorts buddhism eller kristendom anses utgöra den ursprungliga och således den lära som Buddha eller Jesus själv förkunnade.
Numera, då min forskning rör religion i populärkul- turen, stöter jag på ett liknande fenomen. I diskussioner med folk från alla miljöer dyker nästan alltid frågan upp om inte exempelvis Harry Potter ”egentligen” är en kristen be- rättelse. Jag brukar vid sådana tillfällen hävda en tumregel: Inget kulturellt uttryck är ”egentligen” något annat. Om inte det fungerar brukar jag hävda den andra och relaterade tumregeln att man måste skilja författarens intention från verkets funktion. För att förtydliga brukar jag återge den variation av reception som Harry Potter-böckerna har fått; de har bl.a. betraktas som underhållning utan religiösa kon- notationer, som spridande av den sanna kristendomen och som förmedlande satanism (i betydelsen anti-kristendom).
Inom andra vetenskaper tycks teleologiska (det vill säga målinriktade) orsaksförklaringar vara i sin ordning. Hur ofta hör man till exempel inte alltifrån evolutionsbiologer till amatörzoologer och skollärare hävda att getingen har sin kontrastrika färgedräkt för att signalera fara? Eller, för att ta ett liknande exempel på hur funktion görs till orsak, att den röda jättekänguruns långa ben finns där för att djuret ska kunna ta sig fram snabbt?
Inom humaniora och samhällsvetenskap finns dock en sedan länge odlad skepsis mot ändamålsförklaringar. An- ledningen till det kan möjligen vara att ändamålsförklaring- en, Aristoteles fjärde kategori av förklaringar, under lång tid användes av kyrkan för att bromsa mer sekulärt grundade vetenskapliga förklaringar om till exempel jorden som en planet bland alla andra, människan som ett djur och lik- nande. Vad är Guds ändamål?, tycks ha varit en ständigt upprepad argument gentemot obekvämt nytänkande.
För att återvända till exemplet med Harry Potter spe- lar det ingen större roll vilken eller vilka intentioner J.K. Rowling har haft med sitt verk – funktionen varierar med betraktaren och de grupper som denna socialiseras i. Själv är jag till exempel övertygad om att Rowling vill föra fram ett starkt meritokratiskt och antirasistiskt budskap i såväl de sju böckerna som i den efterföljande Barden Bagges berät-
telser (The Tales of Beedle the Bard), men det verkar få andra
tycka. Istället betraktas Harry Potter-böckerna vanligtvis som något av de tre kategorierna i figuren ovan.
Böckerna utgör enligt författarinnan inte något religiöst ställningstagande men uppfattas likväl av åtskilliga kristna som antingen ockulta eller som spridande evangeliet. Reli- giösa budskap, negativa eller positiva, konstrueras således ur dessa böcker, trots författarens bedyrande om att de endast är fantasy och inget annat. Böckerna har bränts på bål, för- dömts för att de uppmanar till bruk av magi och respekt- löshet gentemot auktoriteter, samt hamnat på listor över
fördömda böcker.Andra kristna tar Harry Potter med ro eller rentav entusiasm och uppmärksammar att böckerna inte bara har fått unga att läsa igen utan även att disku- tera livets stora frågor. Förespråkarna ser högläsningen av Harry Potter i skolor och hem som en chans att diskutera centrala kristna värderingar, medan belackarna undrar vad ungdomars ökade läsning leder till då det barnen och ung- domarna läser är så tvivelaktigt.Den kristna J.K. Rowlings författarskap betraktas även som en möjlighet att ta del av det kristna evangeliet. Slutscenerna i den sista boken,
Harry Potter och dödsrelikerna, har givit upphov till åtskil-
liga diskussioner om Harry som kristusgestalt. Även om ”kärleken övervinner allt” är ett centralt tema i de sex fö- regående böckerna betonas det altruistiska offret i seriens avslutande kapitel:
Sanningen, till slut. Medan han låg med ansiktet nedtryckt i den dammiga mattan i arbetsrummet, där han en gång trodde att han fick lära sig segerns hemligheter, förstod Harry till sist att det inte var meningen att han skulle överleva. Hans uppgift var att lugnt vandra rakt in i dödens välkomnande famn. På vägen dit skulle han göra sig av med Voldemorts återstående band med livet. […] Skräcken sköljde över honom där han låg på golvet, med begrav- ningstrumman dunkande inom sig. Skulle det göra ont att dö? Alla de gånger han trott att det just skulle ske och han lyckats undkomma hade han aldrig på allvar tänkt på saken i sig; hans livsvilja hade alltid varit mycket starkare än hans rädsla för dö- den. Ändå föll det honom inte in att försöka undkomma nu, att fly undan Voldemort. Det var över, han visste det, och det enda som återstod var själva saken: att dö. (Rowling, 2007, s. 715)
Harry offrar sig själv för sina vänner och världen, varpå den ondes mörka magi blir verkningslös. Kampen mot det onda är över och Harry återvänder med Dumbledores hjälp till livet. Lord Voldemort försvinner däremot för gott denna gång.