Under denna rubrik diskuterar jag det som kommit upp i fråga om att tala samma språk, samt medarbetarnas respekt och förståelse för varandra. Detta är något jag anser vara nära knutet till rykten som diskuterats under föregående rubrik, då respekt och förståelse för varandra minskar ryktesspridning. För att skapa ömsesidig respekt och förståelse medarbetarna emellan krävs inbjudan och möjlighet till kommunikation.
Sundström har uppfattningen att kollegor inte förstår vad som sägs, och intervjupersonen funderar på om det beror på att de är trötta eller inte orkar lyssna. Efter mötena har Sundström känslan av att andra som deltagit i samma möte som informanten inte vet vad som sagts:
Jag har en känsla av att de inte förstår så mycket av det som sägs. Jag har bara en känsla, jag vet inte. När vi börjar prata om vissa saker som tagits upp på förra mötet kan en kollega säga ”vad är det du pratar om? Jag vet inget om det”. Och vi har suttit på samma möte…
Det Sundström tar upp om att vissa kollegor inte tar in det som sägs på mötena kan appliceras på det Engquist (2006) kallar förhållningssätt – att mötet kräver intresserade eller nyfikna deltagare för att bli givande.
Mycket av informationen som ges sätts upp i pappersformat på anslagstavlor. Sundström tycker att många uttryck och förkortningar är svåra att förstå, och att mycket står på engelska:
Man tappar lusten att läsa för att ”jaha, jag har [ändå] missat så mycket”.
Sundström efterfrågar mer lättförståeliga ord i informationen. Även information som ges muntligt är i vissa fall svårförstådd på grund av att den som håller i mötet inte talar svenska, menar Sundström. Tydlighet och att tala samma språk kan återigen appliceras på detta problem.
Holmkvist och Hagman däremot berättar att den mesta informationen är förståelig. Holmkvist upplever även att alla förstår vad den innebär:
Vi förstår alla vad [arbetsledaren] menar.
Efter intervjun kontaktade Sundström mig och berättade att en av cheferna sällan hälsar, trots att denne ser Sundström i ögonen. Sundström funderar på varför så är fallet.
Sjögren betonar att alla människor är olika och tänker på olika sätt och att detta måste
respekteras. Detta stämmer överens med vad forskningen tar upp angående respekt för
varandra. Sjögren önskar dock att det vore så att det verkligen var möjligt att prata öppet med varandra, i en rak kommunikation:
Jag vill verkligen att det ska gå att vara rakt på sak och att man kan säga vad man tycker, för ibland kan det var missförstånd helt enkelt – att man uppfattade på fel sätt. Det är bättre att man säger ”jag menar inte så” istället för att bara ”jaha”…
Sjögren anser att arbetsledaren har mer information om hur vissa saker ska gå till, medan informanten själv kan just sitt arbete bättre än någon annan. Detta är något de båda respekterar, upplever informanten. Att Sjögren upplever situationen på detta vis tyder på en fungerande tvåvägskommunikation.
På grund av att rasterna infaller vid olika tider för olika personer, är det svårt att få tid att prata med varandra menar Sundström:
Det kan hända att man inte ser nån under en arbetsdag. […] Man kan inte bara lämna maskinen och gå och fråga någon.
Ett förslag som kommer upp är att rasterna skulle kunna vara roterande, så att inte samma personer alltid har rast samtidigt. Det skulle göra det möjligt att få kontakt med fler kollegor. Informanten förstår dock att detta inte är lätt att lösa, då maskinerna måste gå hela tiden. Vidare säger Sundström att det finns informella grupper – vissa personer som alltid sitter tillsammans på sina raster. Sundström menar också att vissa personer hatar varandra:
Vissa personer kan inte prata med varandra, de hatar nästan varandra. […] Jag förstår inte varför det har blivit så.
Sundström uppfattar att detta problem har blivit värre än tidigare, och funderar över om det kan bero på att människor i den alltmer stressade arbetssituationen säger sådant de inte borde. Kommunikationen om vardagliga saker och arbetsuppgifter fungerar dock bra, anser Sjögren, som också tycker att det finns möjlighet att tala med kollegorna. På raster är stämningen uppsluppen anser informanten, samtidigt som oro över omorganisationen finns i luften.
Hagman uppger att klimatet på den avdelning informanten arbetar är bra. De kan prata fritt med varandra:
Klart att det går väl alltid att förbättra… Men jag tycker det är jättebra.
Att prata med kollegorna fungerar enligt Holmkvist och Wallin. Wallin uppger att de kan prata om allting – både personliga saker och arbetsrelaterade förhållanden. Även med arbetsledaren upplever Wallin att det går att prata om allt, även om informanten är medveten om att de har olika positioner:
[Arbetsledaren] är inte chef, [hon/han] är kompis. Okej, vi har ett avstånd emellan, jag kan inte säga vad som helst till [henne/honom]. […] Men det finns ett brödraskap, kan man säga.
Även personliga angelägenheter skulle kännas bekvämt att ta upp, tycker Wallin, även om detta inte varit aktuellt. Att få tag i arbetsledaren är inget problem för informanten, som upplever att det går att uttrycka de funderingar som finns även med denne:
Man kan gå till [arbetsledaren], knacka på dörren och prata i två minuter. […] Vi träffar [henne/honom] nästan varje dag, och det räcker. Har man nåt att säga kan man göra det, annars kan man bara säga hej. Det räcker. Man får tänka på att [hon/han] har annat jobb också.
Arbetsledaren är förstående och lätt att prata med menar Sjögren. Med arbetsledaren talar Sjögren mest om arbetsrelaterade funderingar men känner sig ändå bekväm i att ta upp personliga tankar:
Ibland känns det så skönt när [arbetsledaren] går förbi som chef och hälsar. Man känner sig värdefull och uppskattad. Det är skönt.
Chefen är bra på att lyssna, vilket är viktigare än att denne pratar mycket, berättar Wallin. Att lyssna, respektera varandra och ge samtalspartnern uppmärksamhet samt öppna för en tvåvägskommunikation är delar forskningen uppger som viktiga för ett fungerande kommunikationsmönster.