Respekt och rädsla för att ringa 112

Respondenterna har, som precis nämnts, en tydlig uppfattning om att 112 främst är till för akuta nödsamtal. Ett samtal dit bör röra sig kring saker som händer just nu och är av en, för den enskilda individen, unik karaktär. Detta skulle kunna tolkas som en stark respekt, samt att SOS Alarm tydligt och bra definierar de tillfällen då medborgare bör ta kontakt. Många är de respondenter som menar att de ”sedan barnsben” blivit lärda att bara ringa 112 först när det verkligen behövs:

(3-2): Alltså det har man väl blivit itutad ända sen man var liten egentligen, att man bara ringer 112 om det verkligen behövs.

Å andra sidan kommer det i flera gruppsamtal fram indikationer på att denna respekt i vissa fall kanske kan vara för stark, och för somliga ta sig uttryck i en tydlig rädsla för att begagna sig av larmnumret 112.

De vanligaste orsakerna till att personer räds eller tvekar inför att kontakta 112 verkar vara desamma i alla ålderskategorier. Oftast handlar det om att personen i fråga tvivlar på att den egna lägesbedömningen är korrekt och att ett onödigt samtal skulle få allvarliga konsekvenser; främst för andra människor, eller att för många samtal skulle störa 112s

operativa förmåga. Exempelvis tar en 23-årig kvinnlig respondent (2-1) upp ångesten för att råka ringa av misstag när 112 är det enda tillgängliga numret på mobilen:

(2-1): Råkar man ringa upp, då kan jag känna att jag får nästan panik, shit jag behöver inte hjälp, jag ska inte utsätta dem för mera, de har säkert massa dem… Att de inte ska behöva ta en massa extrajobb liksom…

Ett annat tydligt exempel illustreras i en lite äldre grupp. I en situation då en kvinnlig respondent (6-3) sett en man bete sig hotfullt mot andra med en yxa tvekade hon inledningsvis att ringa. Under diskussioner i gruppen verkar det dock som att det egentligen inte borde vara några tvivel om att ringa i denna situation:

(6-1): För mig finns det inte något alternativ att ringa i det läget tycker jag. Inte när man tycker, det kanske är så att man har en lite för hård respekt för 112, kan jag känna ibland, att man, då ska det verkligen vara illa.

(6-3): Ja jag håller med, att det är riktigt såhär, för då, till och med då när den där mannen står och hotar en annan man med en yxa, då tänker jag, ska jag ringa 112? *skratt*

(6-3): Och då såg jag att, är det riktigt akut, ja, då måste man prata med sig själv, ja det är det, det var det ju. Men man har väldig respekt för det, det har man.

En yngre respondent nämner även att han förmodligen skulle ha lättare för att ringa in till SOS Alarm om det var någon annan än han själv som var i fara eller hade råkat illa ut; på grund av att 112 är ett stor nummer som han inte alltid vet om han är berättigad att ringa.

(2-3): …man vill ju lösa alla situationer själv hellre innan man börjar, det [112] känns som ett sådär viktigt nummer som man inte får utnyttja i onödan så därför så skulle det nog krävas en rätt allvarligt situation för att jag ens skulle fundera på att ringa 112. /…/ jag tror också att det skulle vara väldigt mycket lättare att ringa 112 om jag såg, om jag såg någon annan bli skadad. Så skulle det inte behöva vara så allvarligt kanske, då skulle det vara mycket lättare att ringa 112 men om det händer mig själv någonting så skulle jag nog vara väldigt så, tja, det är ju bara ett ben liksom.

En känsla av oro för att överbelasta larmnumret går även igen i flera diskussioner kring huruvida man bör ringa till 112 en gång för mycket eller en gång för lite. Främst gäller detta situationer där ett samtal skulle ha förebyggande karaktär, eller där någon misstänker att andra kanske redan har ringt in om samma incident. I dessa lägen verkar det uppstå en viss konflikt mellan å ena sidan viljan att inte belasta larmnumret för mycket och å andra sidan en oro för att andra personer eller egendom skulle kunna komma till skada om samtalet inte rings. En 29-årig respondent (4-1) talar om hur hon vid två fall av misstänkt inbrott diskuterat med andra personer som var med, huruvida hon borde ringa till 112 eller inte:

…det känns som att, dit [112] kan man inte ringa i onödan, och just när det är lite sådär, suspekta, liksom ingenting som har hänt, som jag kan sätta fingret på, att det faktiskt har inträffat någonting, då kanske man känner sig lite osäker på, om det här verkligen är någonting man ska påtala…

Hon menar att hon tvekade då hon upplevde det som att ”det kanske bara är jag som är fånig”, men bestämde sig dock i slutändan för att det ”kändes bättre att ta det säkra före det osäkra och kunna då förhindra någonting som skulle kunna hända”.

I den äldsta gruppen diskuterar deltagarna hur de skulle förhålla sig till om de ser att det exempelvis verkar brinna någonstans i staden, men kanske misstänker att folk redan har ringt in om detta. De menar att det är en komplex fråga. En respondent (8-4) förklarar att:

(8-4): Då skulle jag ju kunna tänka mig att, okej, jag ringer 112 och säger det här, men å andra sidan så kan man ju också göra den avvägningen att, det här är så många som ser, så det måste vara anmält.

Kontentan ter sig dock vara att så länge de inte sett några utryckningsfordon eller hört talas om det i andra medier, gäller mottot ring hellre en gång för mycket än en gång för lite. Här verkar denna tanke understödjas dels av samhällsansvar och dels av tron på att personalen vid SOS Alarm är vana vid att prioritera bort överflödiga samtal.