Resultat och analys av Hypotes 1a och 1b

Hypotes 1a:

Verkställande direktörs rörliga ersättning är positivt relaterad till aktieägarnas avkastning.

Denna hypotes är skapad utifrån agentteorin, där separationen som finns mellan ägandet och kontrollen i företagen ger upphov till problem (Alchian & Demsetz 1972; Fama 1980). Problemen som uppkommer när ägandet och kontrollen är separerad mellan företagets ledning, agenterna, och dess ägare, principalerna, är enligt Jensen och Meckling (1976) att båda parter vill nyttomaximera. Agenterna kommer då inte att agera utifrån principalens intresse, vilket enligt Friedman (1970) är att företaget skall generera maximal vinst åt dem, utan utifrån sitt egenintresse som kan vara skiljt från principalens intresse.

För att likrikta agentens intresse med det egna har då principalen enligt Jensen och Meckling (1976) två vägar till sitt förfogande. Den första är övervakning, genom att övervaka agentens agerande kan principalen säkerställa att agenten agerar i principalens intresse. Shleifer och Vishny (1997) och Tosi och Gomez-Mejia (1989) utvecklar ett resonemang om att företag som har en kontrollerande ägare presterar bättre genom den ökade övervakning av ledningen och dess handlingar det ger upphov till. Det andra sättet att förmå agenten att agera i principalens intresse är enligt Jensen och Meckling (1976) att genom incitamentsprogram säkerställa att agentens nyttomaximerande beteende på samma gång är fördelaktigt för principalen. Doucouliagos, Haman och Askary (2007); Baker, Jensen, och Murphy, (1988) visar att det finns fördelar med att knyta verkställande direktörs ersättning till företagets prestationer för att därigenom maximera dessa. Något som också Banker et al (2013) betonar, bonusens skall enligt dem få verkställande direktör att agera i principalens intresse och inte i sitt egenintresse utifrån sin, gentemot principalen mer fördelaktiga informationsposition. Jensen och Murphy (1990) visar att rörlig ersättning fungerar som incitament för och motiverar den verkställande direktören.

Med tanke på det, har ovanstående skapades hypotes 1a för att testa om den rörliga ersättningen fungerar som incitament förledningen och då har inverkan på avkastningen till företagets ägare. De resultat som har framkommit från de statistiska körningarna är, i enlighet med det som presenterats i tabell 30, att ingen signifikans observerats i de regressionsmodeller som behandlar företagens användning av rörlig ersättning till verkställande direktör då samtliga företag oberoende av ägarskapsstruktur är med (Appendix R1, R6, R11 & R16).

I en korrelation (Appendix K6) för BHR med samtliga ägare är dock den oberoende variabeln rörlig ersättning signifikant på 0,034-nivån. Den rörliga ersättningen har i korrelationen dock ett negativt betavärde på -0,145. Sambandet för rörlig ersättning med BHR är alltså negativt i den korrelationen. Detta resultat är inte det som förväntats utan vi hade väntat oss ett positivt samband mellan den rörliga ersättningen och företagets avkastning mätt som BHR. Agentteorin förespråkar att incitament kan

100

användas för att motivera ledningen att agera i principalens intresse (Jensen & Meckling 1976; Doucouliagos, Haman & Askary 2007; Jensen & Murphy 1988) att då finna att en högre rörlig ersättning har ett negativt samband med avkastningen mätt som BHR är oväntat. BHR är det mått i vår undersökning som mäts över den längsta tidsperioden, tre år, vi har med detta mått då det ger upphov till ett mer långsiktigt perspektiv och kan då fånga upp den tidsförskjutning som enligt Miller (1995) kan finnas mellan ersättningen till den verkställande direktören och en förändring i avkastningen faktiskt uppkommer. Att då finna att den rörliga ersättningen till den verkställande direktören har ett negativt samband mätt som BHR kan stärka slutsatsen från denna hypotes, att det inte finns något (positivt) samband mellan ersättningen och företagets avkastning. Resultatet vad gäller den negativa påverkan skall dock ses i ljuset av att det endast uppstår i korrelationen och således inte är lika stark som om det uppkommit i regressionen. I övriga korrelationer (Appendix K1, K11 och K16) framkommer ingen signifikans. Hypotes 1a förkastas med hänsyn till ovanstående.

Resultaten som framkommer i modellen överensstämmer därmed med tidigare svenska studier på området (Fayez & Modin 2012; Engeldahl & Jonsson 2007; Larsson-Ernefelt & Walle 2011) men det går emot det agentteorin förespråkar vad gäller att ersättningen till verkställande direktör skall fungera som incitament för verkställande direktör (Jensen & Meckling 1976) att öka avkastningen för ägarna (Baker, Jensen, & Murphy, 1988). Trots att operationaliseringarna på avkastning som använts skiljer sig åt jämfört med tidigare studier i den svenska kontexten och sinsemellan är olika både till sin natur och tidshorisont, finner vi inte den positiva påverkan som var förväntad.

Om inte agentteorins antagande om ersättningen som incitament tycks stämma i Sverige, kan det potentiell innebära att de teoriinriktningar som presenterats som alternativ till agentteorin i teoriavsnittet kan haft en påverkan. Enligt Stewardship-teorin är verkställande direktören stewards för företagen de är anställda i och enligt teoriinriktningen är inte kompensationen den direkta drivkraften (Davis et al, 1997). Istället kan det finnas andra drivkrafter som verkställande direktören har som gör att ersättningen inte är så starkt knuten till ett i framtiden presterande bolag. I Sverige kan det tänkas att verkställande direktörerna är benägna att agera mer som stewards och därmed inte kräver lika starka incitament, med tanke på att det är ett land som Sinani et al (2008) definierar som small world. Argumentet är då att i länder som definieras som small world finns det mer sociala bindningar mellan företagens ledande befattningshavare och det medför att dessa har ett rykte och en social ställning att försvara på ett tydligare sätt än där det finns färre kopplingar mellan befattningshavarna. Incitamenten är i så fall snarare sociala än rent monetära i den svenska kontexten. Högfeldt (2005) har också, i enlighet med denna diskussion, beskrivit att det i Sverige är relativt låga monetära incitament jämfört med andra länder och att det istället är sociala faktorer som spelar in för både ägare och ledande befattningshavare. Detta är effekter som även skulle kunna tänkas påverka även nästkommande analyser och är därmed generell snarare än specifik för denna hypotes med koppling till samtliga ägare.

101

En ytterligare generell aspekt kring resultaten är att den fasta ersättningen inte är inkluderad i de statistiska analyserna, på grund att det varit prestationsbaserad ersättning som har ansetts vara det som har potential att verka som incitament utifrån det agentteoretiska perspektivet. Enligt Gomez-Mejia och Tosi (1989) är fasta ersättningen främst ett belopp som är en förutsättning för anställningen, men potentiellt är det dock så att de svenska förhållandena med övervägande andel kontrollägare gjort att den fasta ersättningen har fått en starkare position, framför en mer incitamentsbaserad ersättning.

Dessa resultat, när samtliga ägare används, skulle också kunna tänkas bero på att det ur ett agentteoretiskt perspektiv framförallt är vid spritt ägande som separationen av ägande och kontroll existerar. Det var också till viss del därför som hypoteserna 2a och 2b skapades, för att se vad resultatet blir vid enbart spritt ägande i regressionsanalyserna. Resultaten för dessa hypoteser presenteras senare i avsnittet.

Hypotes 1b:

Verkställande direktörs aktiebaserad ersättning är positivt relaterad till aktieägarnas avkastning.

Utgångspunkten för Hypotes 1b är likt hypotes 1a agentteorin. Resonemanget bakom den är i grunden det samma. Jensen och Murphy (1990) argumenterar dock att den sorts ersättning som bäst motiverar och ger incitament till den verkställande direktören är den som baseras på aktier och optioner. Att denna sorts ersättning funnits fungera bäst beror enligt Jensen och Murphy (1990) på att genom aktiebaserad ersättning binds agentens ersättning direkt till aktieägarnas avkastning och säkerställer att agentens agerande gynnar principalen.

För att testa om optioner har en annan och eventuellt bättre inverkan på företagets avkastning har hypotes 1b skapats. Hypotes 1b har testas mot samma observationsunderlag som hypotes 1a.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att ingen signifikans observerats heller i de modeller som behandlar företagens användning av optioner till verkställande direktörs samband med företagets avkastning. Inte i någon modell för något av de fyra måtten på avkastning observeras ett signifikant samband mellan användningen av optioner och avkastningen i företagen (Appendix R1, R6, R11 & R16). Inte heller i de motsvarande korrelationerna (Appendix K1, K6, K11 och K16) finns ett samband mellan de oberoende variablerna och avkastningen. Detta betyder att det inte (i våra modeller) finns ett samband mellan den aktiebaserad ersättning till verkställande direktör och avkastningen i företagen. Hypotes 1b förkastas med hänsyn till ovanstående.

Att vi inte finner detta samband i dessa modeller kan bero på att vi har med samtliga ägare i de statistiska analyserna för denna hypotes. Här ingår då också de företag som det finns en kontrollerande ägare i. Kontrollerande ägare kan enligt Shleifer och Vishnys (1997) samt Tosi och Gomez-Mejias (1989) argument antas ha en större kontroll och större möjligheter till att övervaka företagsledningens handlingar och därmed leda till bättre prestationer i förtagen. Vilket sett ur ett agentteoretiskt

102

perspektiv begränsar agentens avvikelser från principalens intresse (Jensen & Meckling 1990). Detta kan innebära att incitament i form av optioner inte är nödvändiga för att säkerställa agentens beteende. För att kontrollera om optioner har den effekt som agentteorin förespråkar på sambandet i företag som saknar kontrollägare kommer ett test genomföras med företag som har spritt ägande.

Vidare kan även diskussionen om inlåsnings- och rekryteringseffekter (Finkelstein & Hambrick 1988), som i teoriavsnittet varit betecknats som en alternativ teoriinriktning till agentteorin, tänkas ha haft en påverkan på resultaten. Kompensationen kan då till viss del vara baserad på att skapa inlåsningseffekter för verkställande direktören, framför rent prestationsbaserade motiv. Det går exempelvis att tänka sig att optionsprogrammen finns till för att kvarhålla nyckelpersoner i organisationen, snarare än att optionerna enbart skall vara incitament för dessa personer att prestera och att därmed får de inte den effekt på avkastningen som förutspås av agentteorin.