Hans Landqvist
3. Resultat och diskussion
Resultaten av studien redovisas och diskuteras i tre avsnitt, vilka utgår från de tre huvuddelarna i analysmodellen, dvs. (1) den kommunikativa kontexten för romanen, (2) formen för språkväxlingen i den och (3) de möjliga litterära funktionerna för språkväxlingen i romanen.
3.1. Kommunikativ kontext: sändare, mottagare och tema Den kommunikativa kontexten för ett litterärt verk innefattar sända-ren bakom det aktuella verket, mottagarna av verket samt vilken be-tydelse som språkliga förhållanden har för verkets tema (Eriksson & Haapamäki 2011:44). Frågan är i vad mån sändaren själv är två- eller flerspråkig, och obehindrat skulle kunna växla mellan olika språk i sitt författarskap, liksom ifall det samhälle där det aktuella verket skrivs och läses är ”så flerspråkigt att man kan anta att inslagen på ett annat än tex-tens huvudspråk förstås av en tillräckligt stor grupp mottagare”. Därtill kommer att både det omgivande samhället och det skildrade samhällets förhållande till flerspråkighet kan vara viktiga (ibid.:44–45).
3.1.1. Sändare
Mikael Niemis förstaspråk är svenska, och han säger själv att han inte behärskar meänkieli tillräckligt bra för att problemfritt kunna växla mel-lan de båda språken i sina litterära verk (ibid.:50). Andra författare med förankring i Tornedalen har en annan språklig bakgrund. Exempelvis är Gunnar Kieris förstaspråk meänkieli, men han använder svenska som sitt litterära språk (Berglund 2012:9 med anförd litt.). Också Bengt Poh- janen har meänkieli som förstaspråk men utövar sitt författarskap på finska, meänkieli och svenska (Heith 2010:29).
Niemi och Kieri samt Pohjanen skriver helt respektive delvis på sven- ska, men språk och kultur i Tornedalen är viktiga för deras författarskap. Niemi använder förstaspråket svenska som sitt litterära språk, medan Kieri och Pohjanen helt respektive delvis verkar på andra språk än sitt förstaspråk meänkieli. Därmed kan de båda senare jämföras med an-dra författare som tillhör inhemska språkliga och kulturella minorite-ter i en viss stat eller är invandrare i staten i fråga och som utöver sitt författarskap på ett annat språk än sitt förstaspråk. Kellman (2000:12) benämner sådana författare som translingvala. Exempel på translingvala författare i Sverige är dels representanter för inhemska minoriteter som Kieri och Pohjanen, dels författare som Theodor Kallifatides och Jila Mossaed med grekisk respektive iransk bakgrund. De båda senare, och andra invandrade translingvala författare, har kommit till Sverige i
vux-en ålder, lärt sig språket och verkar som författare på svvux-enska (Kongslivux-en 2009:38–42, 46–48 med anförd litt.).
Därtill kommer författare, som inte kan betecknas som translingvala, men som uppvisar likheter med Niemi och vissa andra författare som tillhör inhemska minoriteter i Sverige. Dessa författare är födda i Sveri-ge, och svenska är deras förstaspråk alternativt ett av deras förstaspråk, men de har inte en ”helsvensk” bakgrund (ibid.:48). Exempel erbjuder Jonas Hassen Khemiri med romanerna Ett öga rött (2003) och Monte-core – en unik tiger (2006) och Marjaneh Bakhtiari med romanen Kalla det vad fan du vill (2005). I sina författarskap utnyttjar de båda, liksom ett antal andra yngre svenska författare, sin språkliga och kulturella bak- grund, och detta visar sig genom såväl språkliga som tematiska element i deras verk (Kongslien 2009:48–49).1 På den här punkten kan de där-med jämföras där-med Mikael Niemi, vars förankring i Tornedalen är cen-tral för hans författarskap och framträder i detta, språkligt och tematiskt (se avsnitt 1.1 ovan).
3.1.2. Mottagare
Det finns inte några exakta uppgifter om antalet talare av nationella minoritetsspråk i Sverige. För Sveriges fem nordligaste kommuner, dvs. Haparanda, Övertorneå, Pajala, Kiruna och Gällivare, uppges antalet meänkielitalare uppgå till mellan 25 000 och 40 000 och antalet talare i hela Norrbotten beräknas vara cirka 75 000. Därtill kommer dock de läsare av romanen vilka behärskar finska; antalet finsktalande i Sverige beräknas vara runt 300 000 (Språkrådet [www]). Trots denna osäkerhet får det ändå antas att flertalet mottagare inte förstår de inslag i romanen 1 Jonas Hassen Khemiris debutroman Ett öga rött (2003) kan beskrivas på detta sätt: ”the first Swedish novel mainly written in what looks like multiethnic youth language” (Källström 2011:126). Khemiris roman fick mycket och positiv uppmärksamhet, och recensenterna uppmärksammade särskilt den nyskapande språkliga formen, vilken av många sågs som ett uttryck för det verkliga språkbruket bland ungdomar med multiet-nisk bakgrund i dagens Sverige. Så är dock inte fallet, utan den språkform som Khemiri använder i detta verk är en litterär fiktion, avsedd att fylla en litterär funktion, och den-na språkform har rentav kallats ”khemiriska” (Gröndahl 2008:59, Kongslien 2009:48).
Mannen som dog som en lax vilka är skrivna på meänkieli eller finska utan att få ett visst bistånd från sändaren.
Tornedalsförfattare som i första hand vänder sig till den egna etnis-ka gruppen torde välja att i första hand skriva på meänkieli (Gröndahl 2002b:46). Mot denna slutsats talar uppgiften att Niemi uppger sig ha skrivit Populärmusik från Vittula främst med tanke på meänkielitalande läsare. Hans mål var att skriva en roman som skildrar de erfarenheter som hans egen generation har, och de tänkta läsarna är tvåspråkiga och behärskar såväl svenska som meänkieli alternativt finska, även om vissa inslag på meänkieli är översatta av hänsyn till de läsare som inte är två-språkiga Jonsson 2012:217 med anförd litt.). Trots Niemis uttalande i Jonsson (2012) anser jag att Mikael Niemi genom Mannen som dog som en lax vänder sig till en större mottagargrupp än tornedalingar och tvåspråkiga läsare, eftersom svenska helt klart är huvudspråk i romanen.
Situationen för sändarens möte med mottagarna är alltså en annan än den som gäller för många samtida finlandssvenska författare. Ex-empelvis Carola Sandbacka och Kjell Westö, vilka skildrar en gången tids Tammerfors respektive det nutida Helsingfors, är själva tvåspråki-ga, och deras läsare, i alla fall läsare i Finland, behärskar vanligen både svenska och finska (Lönnroth 2009:31 resp. Eriksson & Haapamäki 2011:50). Finlandssvenska författare kan emellertid hamna i en mot-svarande situation som Niemi, om deras verk ges ut i Sverige, eftersom det inte är självklart att sverigesvenska läsare förstår inslag på finska i svenskspråkiga verk (jfr Lönnroth 2009:31, 38). Också författare som skriver på ett språk för läsare med samma språk som förstaspråk kan dock ha svårigheter att bli förstådda av en del av sina läsare, om de väl-jer att utnyttja varieteter av ett språk för litterära syften, dvs. intraling-val språkväxling. De båda svenska författarna Sara Lidman och Jonas Hassen Khemiri erbjuder två sinsemellan olika exempel på intralingval litterär språkväxling. I ett antal av sina romaner använder Lidman inslag av regional dialekt från sin västerbottniska hembygd, medan Khemiri i sin debutroman Ett öga rött (2003) använder en nyskapad språkform, rentav kallad ”khemiriska”, även om många recensenter först såg denna som ett uttryck för det verkliga språkbruket bland ungdomar med
mul-tietnisk bakgrund i dagens Sverige (Widmark 1996:47–48 resp. Grön-dahl 2008:59).
3.1.3. Tema
Som framgår i avsnitt 1.1 ovan är språkliga förhållanden ett centralt tema i Mannen som dog som en lax. Detta väljer jag att illustrera med replikskiftet i exempel (1) nedan. Där samtalar Therese Fossnes, som är utsänd från Rikskriminalen i Stockholm för att bistå den lokala polisen i Pajala med utredningen av mordet på Martin Udde, med Ann-Mari Moona, granne med mordoffret:
(1) – Ursäkta mig, det var en sak till. Talar du finska? – Jo, meänkieli förstås, bekräftade Ann-Mari. – Vad sa du, mienki…
– Ja, det är alltså våran finska. Här i Tornedalen. Inte riktigt samma som de pratar i Finland.
– Mm, jag förstår, sa Therese lögnaktigt. (40)
Stockholmspolisen Therese tror alltså att det är en och samma finska som talas på båda sidor av Torne älv. Hon känner inte till benämningen meänkieli och förmår inte heller att uttala den korrekt. För Ann-Mari är det självklart att Pajalabor talar och förstår meänkieli, som inte är riktigt detsamma som finskan i Finland, och hon framträder här som en stolt tvåspråkig tornedaling.
Dagens svenska samhälle beskrivs ofta som mångspråkigt och mång-kulturellt, vilket avspeglas i skönlitteraturen (Gröndahl 2009:175; jfr även Jonsson 2012:213). Trots detta kan det ändå hävdas att det är först på senare år som den tornedalska kulturen och meänkieli har börjat synas mer i samhället, och då även utanför de nordligaste delarna av Sverige (jfr Kuoppa 2008). Inom utbildningsväsendet och förvaltning-en i Tornedalförvaltning-en var dock synförvaltning-en på meänkieli negativ långt fram i tidförvaltning-en, och svenskan var högprestigespråket (Pohjanen & Muli 2007:8–22). Den negativa inställningen till meänkieli avspeglas i Niemis roman. Ett exempel är de språkliga reflektioner som polismannen Eino Svedberg
gör under ett av sina besök hos sin åldrige far på ett vårdhem i Pajala (exempel 2):
(2) Det var tur att han fått lära sig finskan, tänkte han, trots att den ansetts både ful och onödig. Tornedalsfinskan var ju pappans modersmål, lik-som hela hans generations. Känslospråket. Det lik-som låg närmast hjär-tat. Svenskan hade de fått lära sig i skolan, och hela sitt yrkesliv hade de varit fullt tvåspråkiga. Men med åldrandet och seniliteten började hjärnan glömma och tappa, tiden gick baklänges. Och det som först försvann var det senast inlärda. Dit hörde svenskan. Orden blev allt svårare att minnas, meningarna allt stappligare. Medan tornedalsfinskan däremot satt kvar ända till slutet, så länge där alls fanns något språk. Vid sjukbäddarna på långvårdsavdelningarna satt numera allt oftare de unga svenskspråkiga barnen och lyssnade på sina finskspråkiga, åldrade anhöriga, utan att längre kunna kommunicera. (45)
Eino är alltså glad och tacksam för att han behärskar både meänkieli och svenska. Samtidigt beklagar han de tornedalingar som inte har fått sam-ma möjlighet (jfr Berglund 2012:21 om meänkieli som vardagsspråk och känslospråk).
Många verk inom den tornedalska litteraturen, oavsett om de är skrivna på svenska, meänkieli eller finska, uppges behandla språkliga förhållanden (Gröndahl et al. 2002:140, 143). Det handlar dels om majoritetssamhällets förtryck av meänkieli och talare av meänkieli, dels om behovet av att revitalisera språket. I svenskspråkiga verk får meän-kieli ”ofta symboliska betydelser med anknytning till existentiella frå-gor, såsom i Mikael Niemis eller Gunnar Kieris produktion” (Gröndahl 2002a:28). Detta visar sig även i Mannen som dog som en lax genom de uppfattningar om språkliga förhållanden, i och utanför Tornedalen, som Mikael Niemi låter Ann-Mari Moona, Eino Svedberg och andra personer i romanen ge uttryck åt. Mannen som dog som en lax är ett ex-empel på litterära verk som i mycket handlar om språkliga möten, vilka kan äga rum på individ- eller samhällsnivå (Lönnroth 2009:25). Ex-empel (1) och (2) ovan illustrerar sådana möten på individnivå genom mötena mellan Therese Fossnes och Ann-Mari Moona samt Eino Sved-berg och hans far respektive på samhällsnivå genom de uppfattningar
om meänkieli och svenska, i och utanför Tornedalen, som kommer till uttryck i romanen.
3.2. Form utifrån språkväxlingsstrategier
Ur ett formperspektiv kan språkväxling i litterära verk komma till ut-tryck genom huvudkategorierna latent (implicit) och manifest (explicit) språkväxling (Eriksson & Haapamäki 2011:45). Den latenta språkväx-lingen kan uppträda i ett litterärt verk som är skrivet uteslutande på ett visst språk, men det kan ändå framgå att andra språk är närvarande vid sidan av huvudspråket. Författaren kan signalera denna närvaro tydligt genom metaspråkliga kommentarer, t.ex. omnämnandet av ”våran fin-ska” i exempel (1), och mindre tydligt genom kontextuella ledtrådar, t.ex. förnamnet ”Eino” och efternamnet ”Moona” i exempel (1) och (2) ovan. Den manifesta språkväxlingen uppträder i litterära verk genom att enskilda graford eller större syntaktiska enheter på andra språk än hu-vudspråket uppträder, vilket visas i artikelns huvudrubrik ”– Visst kan jag tolka, sa Eino. Mie käänän” (84). I fråga om sådan språkväxling är det intressant hur frekventa, markerade och integrerade språkväxlings-sekvenserna är i det aktuella verket (Eriksson & Haapamäki 2011:45– 48). De kvantitativa resultaten i detta avsnitt redovisas i absoluta tal, i vissa fall avrundade till en decimal.
3.2.1. Latent och manifest språkväxling
I Mannen som dog som en lax uppträder både latent och manifest språkväxling, vilket visas i exempel (3) nedan. Polismannen Eino Sved-berg besöker sin far på vårdhemmet i Pajala, och i den här sekvensen talar han först med undersköterskan Jan Niemi om fadern, sedan med sin far:
(3) – Ei se syö, sa han [dvs. Jan] bekymrat. Han [dvs. Einos far] äter inte. […]
– Mie saatan freistata. Jag [dvs. Eino] kan försöka. – – –
– Hur är höften? frågade han på tornedalsfinska. Fadern fräste till. Svor med kraftlös stämma. Förbannade både gudarna och Landsting-et tills luften tröt och han började hosta med pipande pustar. […]
– Voi saatanan helevetin Lanstingi …
– Nu tänker vi inte mer på det. Jag måste tillbaka till jobbet. Men jag vill fråga en sak först. […]
– Har du hört vad som hände Martin Udde? fortsatte han på sin meänkieli. (44–45)
I exempel (3) finns det två förekomster av latent språkväxling genom de metaspråkliga kommentarerna ”frågade han på tornedalsfinska” och ”fortsatte han på sin meänkieli” och tre förekomster av manifest språkväxling svenska > meänkieli, markerade med kursivstil.
Som uttryck för latent språkväxling räknar jag för det första meta-språkliga kommentarer, som anger att något sägs på ett annat språk eller en angiven varietet av ett språk respektive innebär en kommentar om att något sägs på ett annat språk eller en angiven varietet av ett språk. Som uttryck för latent språkväxling räknar jag för det andra kontextu-ella ledtrådar i form av personnamn, ortnamn eller kulturbundna be-grepp, vilka bidrar till att visa mottagarna att Mannen som dog som en lax utspelar sig i omgivningar där olika språk och varieteter förekommer. Eriksson och Haapamäki (2011:46) anger dock att kontextuella ledtrå-dar är mindre tydliga markörer än metaspråkliga kommentarer, vilket är en bedömning som jag delar. Som manifest språkväxling, interlingval och intralingval, räknas inslag på andra språk än huvudspråket sven- ska respektive inslag på varieteter av ett visst språk (se vidare Landqvist 2012:24–27). Antalet belägg för huvudkategorierna med underkatego-rier redovisas i tabell 1:
Tabell 1. Språkväxling i materialet: kategorier och belägg
Metaspråkliga
kommentarer Kontextuella ledtrådar Inslag på meänkieli/finska Inslag på andra språk/varieteter
111 179 53 3
Latent språkväxling Manifest språkväxling
290 56
Allra först kan det konstateras att språkväxlingen i Mannen som dog som en lax utgör en kvantitativt sett begränsad del av det undersökta
materi-alet. En jämförelse, även om exakta kvantitativa uppgifter inte ges, erbjuder den intralingvala språkväxlingen standardsvenska > regional småländska i Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga (1963). Hela boken utspelar sig i Småland ”men i rent kvantitativa termer är småländskan ett litet inslag” (Englund Dimitrova 2001:17). Det totala antalet belägg för latent och manifest språkväxling i materialet utifrån tabell 1 uppgår till 346, i genomsnitt 3,7 belägg för språkväxling per textsida. Detta kan jämföras med värdet 2,7 belägg per textsida för det material, som delvis består av andra delar av Mannen som dog som en lax, vilket undersöks i Landqvist (2012) och (und. utg.) (se vidare Landqvist 2012:25). Det finns således en viss variation inom romanen, men svenska är huvud-språket, vilket är förväntat utifrån kontexten för romanen (se avsnitt 3.1 ovan).
Av tabell 1 framgår att antalet belägg för latent språkväxling är klart fler än de för manifest språkväxling (290 resp. 56). Som framgår ovan i detta avsnitt är en anledning till detta resultat den definition som Eriks-son och Haapamäki (2011:46) ger av huvudkategorin latent språkväx-ling enligt vilken både metaspråkliga kommentarer och kontextuella ledtrådar räknas som uttryck för kategorin. I fråga om latent språkväx-ling är kontextuella ledtrådar vanligare än metaspråkliga kommentarer (179 resp. 111 belägg). En förklaring är att ett antal finska personnamn, för- och/eller efternamn, återkommer, vilket självfallet är förväntat i en roman (se vidare Landqvist 2012:26–27). Vad gäller de metaspråkliga kommentarerna utgörs flertalet av kommentarer om språk eller varie-teter, medan kommentarerna om att något sägs på ett språk eller en varietet är klart färre (82 resp. 29 belägg) (jfr ibid.:25–29). I fråga om huvudkategorin manifest språkväxling dominerar svenska > meänkieli/ finska klart med 53 belägg, medan andra språk/varieteter noteras för blott 3, varav 2 gäller svenska > engelska och 1 svenska > ”turistryska”.
Enligt Eriksson och Haapamäki (2011:45) är latent språkväxling möjligen vanligare än manifest i ”romaner där flerspråkigheten inte är ett av romanens teman”. För detta krävs dock att både sändaren och mottagarna i fråga inte är tvåspråkiga (ibid.:50). Flerspråkighet är ett centralt tema i Mannen som dog som en lax, men Mikael Niemi anser sig inte vara fullständigt tvåspråkig och flertalet av hans läsare är det
antag-ligen inte (se avsnitt 3.1 ovan). Därför är det rimligt att antalet belägg för latent språkväxling är klart fler än de för manifest. Beläggen för de båda huvudkategorierna är inte jämnt fördelade i materialet, men en granskning av de enskilda ”kapitlen” visar att latent språkväxling – föga förvånande – är vanligare än manifest i samtliga ”kapitel” där språkväx-ling förekommer. Den här variationen får sägas tala mot Berglunds slut-sats (2012:21) att inslagen av meänkieli i Mannen som dog som en lax är ”jämnt fördelade i texten”. Därtill går det att urskilja vissa mönster för språkväxlingen i materialet (jfr Landqvist 2012:28–29).
I kapitel 2 finns inte ett enda belägg för språkväxling, och de två per-soner som uppträder i kapitlet är polisen Therese Fossnes och rättslä-karen doktor Ånderman, båda från Stockholm. I romanens prolog be-söker Rauha Jauhojärvi, anställd inom hemtjänsten i Pajala kommun, mordoffret Martin Uddes hem och hittar honom död. Beläggen för (latent) språkväxling består i att berättaren i romanen nämner hennes för- och efternamn respektive förnamn totalt tre gånger i kapitlet. I kapitel 9 inleds polisförhören med Esaias Vanhakoski, som i romanens första sektion är misstänkt för mordet på Martin Udde, men i en stor del av kapitlet återger berättaren Thereses tankar om polisutredningen och förhållanden i Tornedalen. De två beläggen för latent språkväxling i kapitlet består av att läsaren får en kontextuell ledtråd genom efternam-net ”Vanhakoski” och att Therese fäller en metaspråklig kommentar om norrbottensdialekter. Därtill kommer ett belägg för manifest språkväx-ling genom att Therese hör en replik på meänkieli/finska utanför sitt hotellrumsfönster.
I kapitel 10 återges ett samtal mellan polismannen Eino Svedberg och Bertil Isaksson, reporter på lokalradion. Kapitlet innehåller 30 belägg för latent språkväxling och ett för manifest. Detta enda belägg inleder kapitlet: ”– Sie tunsit Martinin? sa Eino Svedberg och strök kaffekop-pens snirkliga porslinsöra. Du kände Martin?” (72). Den inledande re-pliken markerar att samtalet mellan de båda männen om Martin Udde och synen på meänkieli ”egentligen” förs på meänkieli. Av hänsyn till flertalet läsare av romanen, vilka inte behärskar meänkieli eller finska, väljer Mikael Niemi dock att i första hand visa att samtalet mellan Eino och Bertil i kapitlet förs på meänkieli genom latent språkväxling, t.ex.
”– Alla känner väl alla häruppe, svarade Bertil på meänkieli” (72). Här är det även värt att notera att ordföljden i frågan på meänkieli, ”– Sie tunsit Martinin?...”, återges med rak ordföljd på svenska, ”Du kände Martin?”, i stället för omvänd: ”Kände du Martin?”. I kapitel 11 och 12 återges polisförhör med Esaias Vanhakoski. Liksom i kapitel 10 finns det i båda kapitlen många belägg för latent språkväxling (38 resp. 55). Till skillnad från i kapitel 10 är antalet belägg för manifest språkväxling svenska > meänkieli jämförelsevis stort i dessa båda kapitel (8 resp. 23). Den främsta anledningen är att den tvåspråkige Esaias begär att förhö-ret ska genomföras på meänkieli med hjälp av tolk, vilket hans advokat understödjer: ”– Tornedalsfinskan är utsedd till minoritetsspråk av Sve-riges riksdag. Man har alltså rätt till tolkhjälp inom Pajala kommun.” (84). Förhöret genomförs med hjälp av den tillkallade Paul Muotka, eftersom Esaias vägrar att låta polismannen Eino Svedberg fungera som tolk: ”– Mie tartten puoluettoman tulkin [’Jag behöver en neutral tolk’].”