I nedanstående kapitel rapporteras resultatet av de intervjuer som gjordes med undersökningsgruppen. Utgångspunkten har varit de intervjufrågor som är gemensamma i undersökningen (se 6.4).
Datan har analyserats med fenomenologin som grund. Syftet i en fenomenologisk studie är att utforska en person/personers livsvärld, med andra ord deras personliga upplevelser och erfarenheter av en händelse (Wedin & Sandell, 2004), därför kan svaren variera och det finns inget svar som är rätt eller fel eftersom det är den egna upplevelsen och
uppfattningen som studeras. Människors sätt att förstå sin livsvärld är ett resultat av deras tidigare erfarenheter. Man kan inte vara säker på att i en undersökning upptäcka alla sätt att uppfatta något.
En fråga handlade om, om pedagoger och barn brukade prata om innebörden av att vara en god kamrat. Följdfrågan var hur de själva uppfattade att en bra kamrat skulle ha för egenskaper.
Enligt undersökningsgruppen går uppfattningarna en del isär. Flertalet barn hade inte uppfattat att de pratat om det, eller inte tänkt på det.
På den senare frågan, om vilka egenskaper en bra kamrat ska ha, uppfattade jag att några av barnen verkade tycka det var besvärligt att finna ord till att definiera en bra kamrat, men de berättade vem de ansåg som en bra kamrat. Andra definitioner var: ”Snäll”, och ”man gör vissa saker för varandra, när man bryr sig om varandra” Dessa beskrivningar av en god kamrat går mer på en abstrakt känsla av att känna sig omtyckt av sin vän. Enligt undersökningsgruppen är en bra kamrat en som ”inte nyps”, ”inte slåss” eller ”puttas”. En som ”hittar på roliga lekar” och är ”bra på att leka”.
Helheten av svaren är att en god kamrat är en som är ”snäll”, vilket är en definition av att inte gör den andra fysiskt illa. Beskrivningen om att inte göra varandra fysiskt illa är konkreta beskrivningar vad man inte bör göra mot en kamrat som jag antar att de kan ha hört sägas till sig själv och andra i sin omgivning under uppväxtåren. Leken har också en central plats av deras uppfattning av kamratskap.
I rummet där intervjuerna genomfördes står deras gemensamma regler om hur man ska vara som kamrat tydligt nedskrivna på en röd lapp (se bilaga 3). Jag visste inte själv hur reglerna hade kommit till eller vem som gjort dem. Undersökningsgruppen fick frågor om deras medvetenhet om deras gemensamma regler, vem som gjort dem och om de kunde efterföljas.
De två senare frågorna kunde ställas om de svarade ja, att det fanns gemensamma regler.
Två av barnen hade inte uppfattat att de hade gemensamma regler, medan de övriga var väl medvetna om att de fanns.
De barn som hade en medvetenhet att det fanns regler berättade vilka några av dem var; ”Inte slåss”, ”puttas”, ”inte strypas” och ”inte nypas hårt”. Man ”får inte bitas”, ”dra i håret eller sparkas”.
Barnen som var medvetna om reglerna ansåg att det fungerade och att barnen i gruppen kunde rätta sig efter dem.
Svaren på frågan kan jag koppla ihop med föregående; det som reglerna säger definierar även en god kamrat. En undran som slog mig är frågan om reglerna kom till innan barnen gjorde sig medvetna om hur de själva beskriver en god kamrat, eller om reglerna kom till utifrån deras egna uppfattningar?
De barn som uppfattat att det fanns gemensamma regler ansåg samtliga att det var ”fröknarna” eller barnen och ”fröknarna” tillsammans som gjort dem. Som jag förstod av svaren kunde reglerna efterföljas, eftersom alla var av samma åsikt. Reglerna uppfattades inte som ”tomma” ord, utan det var regler som de verkligen kunde rätta sig efter, och även gjorde det. Alla såg sig som delaktiga i gruppen och såg sitt ansvar som
kamrat. Inom fenomenologin kan detta ses som att barnen på avdelningen lever
egentligt (Carlshamre, 2007). Med att leva egentligt menas att barnen ser utifrån sig
själv och inte lever generellt, att de kan följa de regler som finns och att de inte lever som ”man”, utan som enskilda individer. När de lever egentligt ser de att det finns ett sammanhang, och de finns mitt i sammanhanget. Det gör att det finns en helhet och inte bara separata ting, tomma ord som inte betyder något. Men det krävs någonting av dem för att de ska kunna vara en del av sammanhanget som förskolegruppen representerar i detta fall, något som har med kunskap och medvetande att göra. Min uppfattning är att barnen i undersökningsgruppen har en medvetenhet om de regler som finns och att de ser att det krävs att de själva rättar sig efter dem om de ska fungera.
En av studiens forskningsfrågor berör hur undersökningsgruppen visar respekt för gruppens kamratskap. För att få en inblick om deras bemötande av varandra var en av frågorna hur de gör när de vill vara med att leka och om de upplevt att inte få delta i en redan påbörjad lek.
När de vill vara med och leka berättar fem av barnen att de frågar kompisarna om de får vara med. Fyra av de fem barn har också upplevt att de inte fått vara med, vilket är en naturlig följd av en fråga; att det kan bli olika svar beroende på när frågan ställs. Av dessa barn var det ingen som kände sig ledsen av ett nekande svar eftersom de visste att de antingen kunde leka med någon annan eller vara med vid ett senare tillfälle.
Svaren som beskrev att de inte kände sig ledsna av ett nekande kan vara att de tror att de
vuxna vill höra det svaret, men jag upplevde svaren som att de verkligen såg andra
möjligheter än att bara leka med de barn de frågade om de fick vara med.
Två av barnen hade inte upplevt att de inte får vara med. De två barn som inte hade upplevt att inte får vara med leker oftast tillsammans, vilket kan betyda att de känner sig säkra på att de alltid har en kompis att vara tillsammans med eftersom de har varandra. Därför har de heller ingen erfarenhet av ett nekande till ett inträde i en lek hos några andra, eftersom de sällan leker med övriga barnen på avdelningen. Eftersom situationen inte är upplevd och inte finns i deras medvetande, tolkar jag det som att ett möjligt nekande inte finns i deras livsvärld.
En sammanfattning av svaren, är att barnen i gruppen känner en trygghet i varandra, de vet att om de inte kan vara med i den pågående leken vid ett tillfälle, är de väl medvetna om att de kan vara med vid ett senare. De känner en stor respekt för lekens betydelse och accepterar ett nej.
Leken är en viktig del i förhållandet mellan kamrater. Att släppa in ytterligare en kamrat i en pågående lek kan vara svårt vissa gånger. Det kan handla om att eventuellt
strukturera om leken för att göra plats åt ytterligare ett barn, vilket inte är en helt
självklar handling. Vissa gånger kan det vara svårare beroende på hur leken är utformad av de ursprungliga deltagarna. En kamrat kan bli bemött av ett nekande på många olika sätt och det kan variera hur bemötandet upplevs. Det kan handla om ett upprepat uteslutande eller det kan uppstå vid enstaka tillfällen. För att få en insikt om hur ett nekande upplevs i undersökningsgruppen, och om någon blir utesluten vid upprepade tillfällen var en av frågorna i intervjun hur de agerar om de inte vill att en kamrat ska vara med. Följdfrågorna berörde även om de själva upplevt ett nekande och om de hade gemensamma regler för hur de bör handla om situationen uppstår.
Fyra av barnen säger till kompisen att det inte går, ett av barnen är lite osäker och vet inte hur han gör när frågan ställs och ett av barnen förstår inte frågan.
På frågan, om det finns någon regel om att alla måste få vara med är det bara ett av barnen som uppfattar en gemensam regel för sådana här situationer;
”Det finns en regel, att man får säga nej, men inte alla gånger.”
Det barn som uppfattade att de fanns en gemensam regel om frågan blev medveten om det under samtalets gång, vilket visade sig genom hennes ansiktsuttryck och betoning i orden.
Det skulle kunna tyda på att även de övriga barnen vet att de har talat om regeln men att det inte finns i deras medvetande, kanske för att det inte nämnts i samband med ordet ”regel”.
Barnet som inte förstod vad jag menade med frågan försökte att besvara den genom hennes upplevda erfarenheter på olika sätt. Erfarenheterna handlade om hur de talar till varandra i den grupp hon oftast är tillsammans med, men det berörde inte frågans mening. Jag tolkade det som att en uteslutning av andra barn, om det finns andra barn som söker sig till hennes kamratgrupp, inte existerar, därför finns inte situationen heller i hennes livsvärld. Av den anledningen förstod hon inte vad jag ville veta med min fråga.
Det barn som kände sig osäker på frågan och inte riktigt visste hur man gör när man inte vill släppa in ytterligare ett barn i leken, kan vara osäker på vad jag hade för
förväntningar med hans svar. Kanske har han ändå upplevt situationen men blivit tillrättavisad av en vuxen, och därför inte svarade uppriktigt. Han berättade att han reflekterat över att flickorna på avdelningen uteslöt en annan pojke från en annan avdelning, men han kunde inte beskriva på vilket sätt. Svaret kan betyda att han kan ha varit med om det själv men inte riktigt vågade tala om det, och därför för över
situationen på någon annan. Om ett uteslutande av ett specifikt barn är en upprepad händelse är det angeläget att situationen uppmärksammas. Barnen bör få en möjlighet att bli medvetna om innebörden med att visa respekt för att alla har en plats i gruppen (Johansson & Johansson, 2003).
Att känna sig delaktig i leken, att ge och ta, att bli lyssnad på och respekterad för sina idéer kan vara några anledningar till att känna en genuin vänskap tillsammans med sina kamrater. För att uppnå detta kan det behövas en känsla av att kamratgruppen tillåter alla barn i gruppen att få bestämma i leken vid olika tillfällen och att ingen känner sig försummad inom gruppen. För att få en uppfattning om vem barnen ansåg bestämma i leken ställdes en fråga om bestämmande.
Min tolkning av svaren är att det finns ett lugn och en säkerhet i hela gruppen, att de känner att alla barn är delaktiga och det verkar inte vara någon som känner att alla andra bestämmer och att de själva är underordnad.
Två av barnen, som oftast ingår i en mindre grupp kamrater, nämner ett specifikt barn som den som bestämmer. De barn som nämnde den som bestämmer vid namn, sa ett av dem att hon upplevde det som ”dåligt” att hennes kamrat bestämmer, medan det andra barnet menade att det hon bestämmer är bra eftersom hon hittar på roliga lekar. Det första barnet, som ansåg att det är ”dåligt” att den nämnda kamraten bestämmer, var även samma barn som beskrev en god kamrat som någon som är ”snäll, att man gör vissa saker för varandra, när man bryr sig om varandra”. Att hon väljer att inte tala om för kamraten att hon tycker att det är dåligt att hon bestämmer för att hon kan bli ledsen, tyder jag som att hon själv vill vara en god kamrat med en beskrivning av sina egna ord. En god kamrat för henne är när man ”gör vissa saker och bryr sig om varandra”, vilket kan vara orsaken till att hon inte talar om sin känsla, och kamraten för den skull skulle bli ledsen. Svaret tolkar jag som att hon tycker om sin kamrat i den utsträckning att hennes negativa uppfattning om att kamraten bestämde inte tar överhanden för att välja bort henne som kamrat.
Ett av barnen vet inte vem det är som bestämmer, vilket kan betyda att det är olika barn som bestämmer vid olika tillfällen, av den orsaken kan ett direkt svar vara svårt att ge. Tre av barnen berättar att alla bestämmer eller att det är olika.
Till den här frågan kopplar jag Dion Sommers (2005) begrepp samvarokompetens. Barnen i gruppen verkar ha förtroende för varandra, de är lyhörda för de övriga barnens idéer samtidigt känner de att kamraterna lyssnar på vad de själva har för uppslag till att föra leken framåt, till nya nivåer.
Nedan presenteras barnens svar av frågorna som utgick ifrån bilderna på de okända barnen (se bilaga 1). Efter att barnen i undersökningsgruppen gjort sitt val av barn kommer det efterföljande frågor hur deras sociala liv skulle kunna se ut. Syftet med frågorna är att försöka personifiera de barn de väljer ut och försöka få dem att se personen bakom bilden.
Sina egna förutfattade meningar och antaganden benämns inom fenomenologin med ett särskilt begrepp, noem. Det kan förklaras som att när man ser ett objekt, eller en person som i detta sammanhang, skapar man sig lätt en tro om att man vet hur en okänd person har för personlighet bara genom att bedöma ett yttre, utan att man har träffat personen. Det är svårt att utan fördomar eller förutfattade meningar beskriva vad en människa är. Man måste gå till vardagliga erfarenheter för att få en uppfattning av oss själva och andra. Undersökningsgruppens antagande är deras noem. Förutsägelserna är inte på något sätt i barnens medvetande (Carlshamre, 2007).
De kommande frågorna syftar till att få insikt om hur de tolkar bilderna på de okända barnen. Barnen på bilderna skulle kunna representera barn som finns utanför deras förskolegrupp, vilket ett av mina huvudsakliga syften för min undersökning.
Jag kommer att sammanfatta barnens svar varför de vill leka med det barn de väljer, vad de skulle kunna heta, hur deras familj skulle kunna se ut och hur de tror att de bor. I första delen skulle undersökningsgruppen visa vem de ville leka med, varför och hur dennes sociala situation skulle kunna se ut.
Tre av barnen väljer att leka med flickan på bild 3.
Orsaker; ”hon spelar nog spel bra”, ”hennes snoddar är fina och prickarna glänser”, ”hon skrattar”, ”hon är nog bra på schack”.
På hur hennes sociala situation skulle kunna se ut gav de följande förslag;
1:a; ”Hon heter nog Anna och bor i ett höghus”.
2:a; ”Hon har nog en mamma, en pappa en bror kanske. Hon skulle kunna bo i ett
likadant hus som jag. Jag kan inte se vad hon heter”.
3:e; ”Hon heter nog Felicia och bor nog med en lillasyster och en
lillebror. Så skulle hon ha en storebror och en storasyster. Hon bor nog ungefär som jag”.
Orsakerna till att de väljer flickan på bild 3 kan jag hänvisa till deras svar på hur de tycker en bra kamrat ska vara: ”En bra kompis är en som hittar på roliga lekar och är bra på att leka”. I sammanhanget passar den beskrivningen in på varför de valde flickan på bilden: ”Hon spelar nog spel bra” och ”hon är nog bra på schack”. Flickan på bilden har ett liknande yttre som barnen som valde henne som kamrat har. Jag tyder barnens val som att ett igenkännande har en avgörande roll av valet.
I det första förslaget av hur hennes sociala situation skulle kunna se ut blev jag intresserad av att barnet trodde att hon skulle kunna bo i ett ”höghus”, eftersom det finns få sådana i den kommundel där förskolan ligger. Jag ville veta mer om hur hon fått de erfarenheter hon beskrev. Kanske hade hon bott i en lägenhet tidigare? Vi hade svårt att förstå varandra med de ord vi båda använde. Hon menade att hon bodde i ett
”höghus” nu, men tidigare i ett ”kort, litet, litet hus”. Efter en lång diskussion förstod vi varandra. Det höghus hon nu bodde i var en fristående villa i två plan, medan det korta, lilla huset var en beskrivning av ett kedjehus, i vilket hon bodde tidigare. Den beskrivna diskussionen är ett tydligt exempel på varför öppna intervjuer är en bra metod när yngre barn ingår i undersökningen.
De andra tre barnen valde att leka med pojken på bild 1.
Orsaker; ”tröjan är fin”, ”han ser rolig ut” och att ”han skrattar”. På hur hans sociala situation skulle kunna se ut fick jag följande svar;
1:a; ”Han heter nog William. Man kan inte se hur hans familj ser ut”.
pappa i en lägenhet. Jag tror hans familj har en Volvo, vår familj har en Saab”.
Ett av barnen hade svårt att ge en beskrivning av hur pojken på bilden skulle kunna vara som person.
Jag upplevde att de hade svårt språkmässigt att beskriva bilden. I första förslaget var motiveringen att man inte kan se på en bild hur en enskild persons familj skulle kunna se ut, vilket i egentlig mening är helt rätt. Det kan även bero på att han är osäker på vad han förmodar att jag vill att han ska svara. Det barn som angav att tröjan var orsaken till att han ville leka med pojken på bilden, begränsades möjligen av sin språkliga färdighet. Däremot tyckte han om färgen på tröjan, röd, vilket kan vara konkret beskrivning av det som är positivt för honom. Pojken på bilden påminner om barnen i
undersökningsgruppens yttre, vilket jag även i deras val tyder det som att igenkänningen hade en avgörande betydelse av deras val.
Inom den fenomenografiska traditionen brukar man studera antalet uppmärksammade synvinklar på en företeelse, och om man kan relatera dessa till varandra är avgörande hur djup förståelsen för en händelse är. Ibland kan man ordna uppfattningarna i
hierarkier, där den mest framträdande uppfattningen hos undersökningspersonerna kan förstås som den djupaste förståelsen av en företeelse. En uppfattning som endast framträder hos några enstaka individer eller några få aspekter av ett fenomen kan av samma orsaker anses mera ytlig. Vad som framkom av de tre första svaren är att de utan tvekan valde flickan på bild 3, till stor del för att hon såg glad ut, samma gällde även de andra tre svar när de valde att leka med pojken på bild 1. Glädjen som flickan och pojken utstrålar står på så sätt högst i en hierarkisk ordning.
Svaren i frågan kan jag översätta till fenomenologins beskrivning av att göra tillvaron
meningsfull.
För att göra sin tillvaro meningsfull prioriteras valet av det som tilltalar barnen, vilket i sammanhanget är glädje och förmågan att leka.
Det jag märkte i de två ovanstående frågorna var att barnen hade relativt lätt att anta hur den önskvärda kamraten på bilden skulle kunna vara som person, även hur deras sociala situation skulle kunna vara. Kanske översätter de sitt eget sociala liv till personen på