Figur 1: Resultat i medelvärde på de nationella proven läsåret 2015/2016 för de 29 kommungrupperna samt deras kostnader för undervisning per elev och år för året 2015
Källa: X-axeln visar kostnader för undervisning per elev och år i kronor. Y-axeln är resultatet för varje kommungrupp omräknat i poäng. Statistik hämtad från Skolverket (siris.skolverket.se). Prickarna motsvarar en kommungrupps resultat omräknat i poäng. Den raka linjen är en trendlinje som visar på en positiv korrelation mellan kostnad och resultat sett över hela landet. Den krokiga linjen är det glidande medelvärdet, som även det visar på en positiv korrelation mellan kostnad och resultat.
927
I diagrammet är det de 29 kommungruppernas kostnader och resultat som är presenterat, varje punkt motsvarar en kommungrupp. I resultatet bygger urvalet på de fyra grupper som sticker ut mest åt olika håll – högst respektive lägst kostnad samt högst respektive lägst medelvärde på de nationella proven.
Det första som kan konstateras utifrån det här diagrammet är att den kommungrupp som har lägst kostnad för undervisning per elev – 40 770 kronor – inte har lägst andel elever som uppnått kravnivån på de nationella proven – 92,2 procent har klarat kravnivån, vilket gör att kommungruppen hamnar på 18:e plats i rankingen gällande resultat bland de 29 kommungrupperna.
Den kommungrupp som har lägst andel elever som uppnått kravnivån – 90,6 procent – är grupp 17 som har en kostnad för undervisning per elev på 50 120 kronor per år.
Kommungruppen som har högst andel elever som uppnått kravnivån på de nationella proven – 93,7 procent – är kommungrupp 3, deras genomsnittliga kostnad för undervisning per elev och år är 60 210 kronor.
Kommungrupp 1, som har högst kostnad för undervisning per elev – 69 930 kronor – har 92,7 procent av eleverna klarat kravnivån på de nationella proven i årskurs 3.
Det finns en trend, ingalunda tydlig, att de kommungrupper som har en högre kostnad för undervisning per elev också presterar marginellt bättre på de nationella proven för årskurs 3 läsåret 2015/2016. Linjen för det glidande medelvärdet visar på fluktuationer i resultaten medan den linjära trendlinjen visar på en svag korrelation mellan kostnad och resultat för kommungrupperna som helhet; de bästa resultaten påträffas bland de kommungrupper som också lägger mer resurser på kostnader för undervisning. Hade trendlinjen pekat nedåt i stället för som nu, uppåt, skulle man inte kunna dra slutsatsen att kostnad för undervisning per elev har en positiv effekt på resultaten på de nationella proven för årskurs 3. På strukturell nivå kan man dra slutsatsen att elevernas prestationer på de nationella proven i årskurs 3 får en positiv effekt av att kommunerna lägger mer resurser på undervisning per elev och år.
Analys
I analysen har fokus varit på de intressantaste kommunerna gällande deras ekonomiska förutsättningar och utbildningsnivå, samtliga analyserade kommungruppers kommuners statistik har studerats men inte presenterats av skälet att fokus har varit ytterligheterna inom grupperna.
Kommungrupp med lägst kostnad – grupp 29
Den kommungrupp med lägst kostnad för undervisning per elev och år, grupp 29, består av bland andra Täby, Bollnäs och resterande kommuner hemmahörande i södra Sverige. Den kommun som sticker ut ekonomiskt i denna grupp är Täby, som hör till Stockholms län. Den fördel Täby har förutom ett stort antal elever och ett stort utbud av både fristående och kommunala skolor samt en högutbildad befolkning – 31,94 procent har en högskoleutbildning längre än tre år medan snittet i landet är 19,27 procent – är kommuninvånarnas genomsnittliga årsinkomst som ligger på 409 400 kronor (www.sverigeisiffor.scb.se) (SCB). Jämför man med landet är den genomsnittliga årsinkomsten 282 900 kronor. Täby kommun skiljer sig också från de andra kommunerna i grupp 29 gällande genomsnittlig årsinkomst – den överstiger de andra kommunerna med råge; ingen av de andra kommunerna har en genomsnittlig årsinkomst över 300 000 kronor, de flesta ligger på cirka 250 000 kronor, och Täby har högst skatteintäkter – 49 552 kronor per år och invånare – vilket gör att Täby besitter betydligt bättre ekonomiska förutsättningar till att satsa på skolan (SCB).
När det kommer till kommunernas resultat är det Örkelljunga som har högst andel som klarat kraven för godkänd nivå på de nationella proven – 98,3 procent – Täby har fjärde, inom kommungruppen, högst andel – 96.1 procent. Örkelljunga är den kommun inom gruppen, grupp 29, som har lägst skatteintäkter – 31 801 kronor. Örkelljunga, Aneby (97.9 procent) och Habo (96.2 procent) inte har lika många deltagande elever på proven som Täby kommun vilket kan förklara varför dessa kommuner presterar bättre än Täby. De två kommuner som satsar minst resurser på undervisning per elev är Örkelljunga och Vara, dessa två kommuner skiljer sig åt resultatmässigt – Vara har 89,4 procent som klarat nivån för godkänt. Korrelationen mellan kostnad för undervisning och resultat är således inte tydlig mellan dessa två kommuner inom gruppen (SCB).
Kommungrupp med lägst genomsnittligt resultat – grupp 17
Kommungrupp 17 som har lägst genomsnittligt resultat på de nationella proven består av bland andra Vallentuna, Hällefors och Hörby. Hällefors är den kommun med lägst medelvärde av den andel som uppnått kravnivån på de nationella proven – 76,7 procent. Hällefors har en genomsnittlig årsinkomst per invånare på 235 80 kronor och 7,63 procent har en högskole- eller universitetsutbildning längre än tre år, lägst i gruppen. Hörby är den kommun som presterat bäst – 96,0 procent har uppnått kravnivån. Deras genomsnittliga årsinkomst är 252 200 kronor och kommunen har lägst skatteintäkter per invånare i grupp 17 – 36 796 kronor.
Andel i Hörby som har en högskole- eller universitetsutbildning längre än tre år är 11,87 procent av befolkningen. Vallentuna, som har den högsta genomsnittliga årsinkomsten i gruppen med 338 200 kronor och skatteintäkter på 42 883 kronor per invånare, har nästbäst resultat – 95,8 procent. I Vallentuna har 20,14 procent en högskole- eller universitetsutbildning längre än tre år, vilket är högst andel i gruppen (SCB). Skillnaden inom gruppen när det gäller resultaten är relativt stor och det är Hällefors som drar ned gruppens medelvärde, utan den kommunen skulle medelvärdet vara 92,1 procent vilket är mer i linje med rikssnittet.
Kommungrupp med högst kostnad – grupp 1
Den kommungrupp som har högst kostnad för undervisning per elev och år, kommungrupp 1, består av bland andra Danderyd, Göteborg, Malå och Sorsele. Dessa fyra kommuner sticker ut i denna grupp. Danderyd sticker ut på det sättet att medborgarna i kommunen har en genomsnittlig årsinkomst på 520 100 kronor och skatteintäkterna ligger på 62 242 kronor, högst i Sverige, 41,23 procent har en högskole- eller universitetsutbildning längre än tre år och kommunen lägger 63 800 kronor på undervisning per elev, kommunens medelvärde på de nationella proven är 97,5 procent. Göteborg å andra sidan, som också har fördelen av att vara en storstad, lägger 68 200 kronor på undervisning per elev, de har ett medelvärde på de nationella proven på 91,5 procent. Göteborgs genomsnittliga årsinkomst är 282 500 kronor och skatteintäkterna ligger på 43 114 kronor, 25,92 procent har en utbildning längre än tre år vid en högskola eller ett universitet. Sorsele som har Sveriges högsta kostnad för undervisning per elev – 87 000 kronor – har en genomsnittlig årsinkomst hos sin befolkning på 237 300 kronor och skatteintäkter på 40 484 kronor per invånare och år, medelvärdet på de nationella proven är 92,3 procent. 10,37 procent av invånarna har studerat längre än tre år vid en högskola eller ett universitet i Sorsele kommun. Malå är den kommun i gruppen som har bäst resultat på de nationella proven för årskurs 3 – 98,5 procent har uppnått kravnivån. Malås kostnader för undervisning per elev och är nästhögst i gruppen med 76 100 kronor,
kommunens genomsnittliga årsinkomst är 258 300 kronor och skatteintäkterna ligger på 45 649 kronor per invånare och år. 9,49 procent har studerat längre än tre år vid en högskola eller ett universitet.
Kommungrupp med höst medelvärde på nationella prov – grupp 3
Kommungrupp 3, som har högst medelvärde på de nationella proven, består av bland andra Stockholm, Malmö, Sollentuna och Arjeplog. Sollentuna är den rikaste kommunen i gruppen – en genomsnittlig årsinkomst på 374 200 kronor. Kommunens medelvärde på de nationella proven är 93,4 procent. Kommungruppens sorgebarn är Malmö som presterar sämst på de nationella proven – 88,4 procent har uppnått kravnivån på de nationella proven i årskurs 3.
Malmö har en genomsnittlig årsinkomst på 245 300 kronor men å andra sidan har 23,92 procent av invånarna en universitets- eller högskoleutbildning längre än tre år, vilket är en lägre andel än Sollentuna som har 28,83 procent. Stockholm är den kommun som har den högst utbildade befolkningen om man tittar på andel som studerat längre än tre år – 31,75 procent. Årsinkomsten i kommunen är 337 400 kronor och skatteintäkterna ligger på 43 679 kronor per invånare och år. Stockholms prestation på de nationella proven för årskurs 3 – 94,3 procent har uppnått kravnivån. Den starkaste lysande stjärna i gruppen är Arjeplog – 99,7 procent har uppnått kravnivån på de nationella proven. Kommunens ekonomi avviker inte från de övriga kommunerna i gruppen – 253 100 kronor i genomsnittlig årsinkomst. Endast Stockholm och Sollentuna har över 330 000 kronor i genomsnittlig årsinkomst, övriga ligger mellan 234 400 kronor, Torsby, till 269 300 kronor, Norrtälje. Arjeplogs framgång kan inte heller förklaras av att befolkningen är högutbildad, 10 procent har studerat längre än tre år på universitet eller högskola. Arjeplogs skatteintäkter per invånare, 46 713 kronor, är högre än alla andra kommuners i gruppen. Sollentuna som är den rikaste kommunen har en skatteintäkt på 45 698 kronor och Malmö har lägst i gruppen med 35 715 kronor (SCB).
Diskussion
Undersökningen visar att det finns en trend, eller en struktur, mellan kostnad för undervisning per elev och år, och resultat på de nationella proven. Den linjära trendlinjen visar att resultaten tenderar att öka när kostnaderna för undervisning går upp. Detta motsäger Milton Friedmans teorier om effektiv resursanvändning samt att konkurrens gör skolor mer kostnadseffektiva.
Med det resonemanget borde skolor som presterar bäst inte nödvändigtvis ha högre kostnader sett på strukturell nivå.
I analysen påträffas en inte lika enhetlig bild över korrelationen mellan resultat och de olika enskilda kommunernas kostnader för undervisning, genomsnittlig årsinkomst, skatteintäkter eller utbildningsnivå. Det analysen kan bidra med är att konstatera att generella slutsatser är problematiska att dra – endast på strukturell nivå kan man se en korrelation, inte mellan enskilda kommuner och inte heller inom en och samma kommungrupp så som de sammankopplats i denna studie. Tittar man mer ingående på de olika kommunerna blir det genast svårare att säga vad som påverkar resultaten då vissa kommuner på pappret må ha samma förutsättningar men ändå presterar tämligen olika på ett givet prov som är detsamma över hela landet. Kommuner med samma geografiska, ekonomiska eller utbildningsmässiga förutsättningar uppvisar inte tecken på att ha likvärdiga resultat, det är uppenbart att det handlar om andra faktorer än dessa.
Ett annat dilemma med den svenska skolans kvasimarknad är huruvida en objektiv bedömning av kunskaper kan ske. De incitament fristående skolor har i dag är att kunna visa på goda resultat, vilka är godtyckliga, både på de nationella proven och betygen. Skolorna äger inte heller möjligheten att ta betalt för sina tjänster, enda sättet att förbättra företagets, alltså skolans, ekonomi, är att sänka omkostnaderna genom skära i personaltäthet, löner och ha många elever som inte är kostsamma, även kallat cream skimmming. På en fri marknad gäller också fri prissättning, vilket vi inte har i Sverige i dag, det leder till att hela systemet med fri marknad de facto inte existerar inom skolan.
Ett sätt att få skolor att uppvisa goda resultatet är: fri prissättning på skolans tjänster, vilket måste leda till att eleverna, alltså kunderna, betalar ur egen ficka, samt att det måste införas nationell rättning av de nationella proven som i större utsträckning måste ligga till grund för betygssättning. En annan lösning är att helt ta bort betygen och ha utökade antagningsprov till gymnasieskolor och högre utbildning. Antagningsprov med större fokus på de områden man
ska studera är en väg framåt för att slippa betygssättning – detta leder till att de långsiktiga kunskaperna hamnar i fokus i stället för betyg som inte återspeglar vad eleverna faktiskt lärt sig. När folk betalar helt eller mer ur egen ficka kommer också ett större fokus på kvalitet – få personer skulle lägga ut flera tusentals kronor på en skola som inte under lång tid uppvisat goda resultat, det vill säga skolans elever presterar bra på antagningsprov och gjort så under lång tid. En annan fördel med att folk betalar mera själva är att skolan som helhet får in mer resurser då skolan är en kommunal angelägenhet som betalas via skattemedel vilket alla arbetande medborgare betalar. Detta kan liknas vid en möjlighet till progressiv beskattning – de som vill betala extra för bra skolgång äger den möjligheten och det frigör således mera resurser eftersom dessa barn inte kommer att belasta det kommunala skolväsendet men deras föräldrar kommer ändå betala kommunal inkomstskatt. Friheten att välja ökar, vilket i ett fritt samhälle så som Friedman (1962) och exempelvis Hayek (1960) förespråkar, är grundbulten.
Frihet innebär både rätten till liv och egendom men också ekonomisk frihet.
Det finns givetvis en mängs invändningar mot detta, en är ofta likvärdigheten – att alla inte äger möjligheten att betala för sig – men likvärdighet måste inte vara ett samhälleligt mål, utan varje individ är ett mål i sig själv. Den enas vinst är inte någon annans förlust eftersom en utbildad befolkning bygger en nation stark och konkurrenskraftig, vilket kommer alla landets medborgare till dels. På en fri marknad finns inget nollsummespel – en persons möjlighet till att betala för en bra skola innebär inte än försämring för någon annan som går i en statligt eller kommunalt finansierad skola (Nozick 1974; Sowell 2015).
Referenslista
Ahrne, Göran; Roman, Christine; Franzén, Mats (4:e uppl.) (2008). Det sociala landskapet. En sociologisk beskrivning av Sverige från 1950-talet till början av 2000-talet. Bokförlaget Korpen:
England
Böhlmark, Anders; Holmlund, Helena (2012a). Lika möjligheter? Familjebakgrund och skolprestation 1988-2010. IFAU Rapport 2012:14
Böhlmark, Anders; Lindhal, Mikael (2012b). Har den växande friskolesektorn varit bra för elevernas utbildningsresultat på kort och lång sikt? IFAU Rapport 2012:17
Böhlmark, Anders; Holmlund, Helena; Lindahl, Mikael (2015). Skolsegregation och skolval.
IFAU Rapport 2015:5
Börjesson, Per-Lennart (2014). Välfärdstjänsternas utveckling 1980-2012. Ökande resurser och växande behov. Sveriges kommuner och landsting: Linköpings tryckeri AB
Ekonomifakta [ http://www.ekonomifakta.se/Fakta/Valfarden-i-privat-regi/Skolan-i-privat-regi/Elever-i-friskola/ ] (Hämtad 2016-11-20)
Forsberg, Håkan (2015). Kampen om eleverna. Gymnasiefältet och skolmarknadens framväxt i Stockholm, 1987–2011. Uppsala universitet.
Friedman, Milton (1962). Capitalism and Freedom. The University of Chicago Press: Chicago Friedman, Milton. [ https://www.youtube.com/watch?v=Syp_jR4BNBk ] (hämtad 2016-12-25) Hattie, John (2012). Synligt lärande för lärare. Stockholm: Natur och kultur
Hayek, Friedrich (1960). Frihetens grundvalar. Livonia: AB Timbro
Holmlund, Helena; Häggblom, Josefin; Lindahl, Erica; Martinson, Sara; Sjögren, Anna; Vikman, Ulrika; Öckert, Björn (2014). Decentralisering, skolval och fristående skolor: resultat och likvärdighet i svensk skola. IFAU Rapport 2014:2
Kornhall, Per (2013). Barnexperimentet. En svensk skola i fritt fall. Stockholm: Leopard förlag Nozick, Robert (1974). Anarki, stat och utopi. Viborg: AB Timbro
Person, Mats; Skult, Eva (2013). Nationalekonomiska föreningen.
http://www.nationalekonomi.se/sites/default/files/NEFfiler/42-4-mpes_0.pdf [Hämtad 2016-12-31]
Regeringskansliet
[http://www.regeringen.se/globalassets/regeringen/dokument/utbildningsdepartementet/b arn--och-ungdomsutbildning/pm_lararlonelyftet-290615.pdf ] (Hämtad 2016-12-30)
SCB: www.sverigeisiffror.se
Skolverket (2011). Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011.
Stockholm: Skolverket
Skolverket. Siris.skolverket.se
Sowell, Thomas (5:e uppl.) (2015). Basic Economics. A Common Sense Guide to the Economy.
USA: Basic Books