Resultatdiskussion

Resultatet diskuteras utifrån pedagoger respektive barns vanligaste uppfattningar av försoning och begreppet förlåt. Dessa kommer sedan knytas samman till en slutsats.

6.2.1. Hur pedagoger erfar försoningstillfällen barn emellan

En uppfattning bland vissa pedagoger är att försoning i samband med barns konflikter innebär att man som pedagog först bör låta barnen lösa konflikterna själva, men att pedagogerna är närvarande. Det finns en uppfattning hos pedagogerna att barn är kompetenta att känna omsorg och ansvar för varandra. Det bör enligt Brodin och Hylander (1997) finnas vuxna som är närvarande och kliver in när det behövs. Enligt läroplanen (Skolverket, Lpfö 98/10) ska pedagogen stimulera barnen att genom egen aktivitet öka sin kompetens och utveckla nya kunskaper och insikter. Samtidigt är det viktigt enligt Pape (2001, s. 120) att inte bemöta barnen med en attityd som förmedlar att barnen är tillräckligt stora för att klara sig själva då detta kan bidra till att barnen kanske upplever det som att de vuxna inte bryr sig. En sådan syn på barns utveckling speglar Kohlbergs (refererad i Orlenius, 2001) teorier om moralutveckling, fast med motsättningen att barn under fem år enligt Kohlberg helt skulle sakna moral. En tanke vi fått är om en syn på barn som innebär att de klarar av att hantera sina konflikter själva i förskolan kan innebära att man lever i tron om att de redan är utrustade med de verktyg som krävs för att själva hantera sina konflikter. Pape menar att det är viktigt att visa att man som pedagog ser konflikterna och samtidigt tar ansvar och visar barnen att de bryr sig på det sätt de agerar och hur de förhåller sig för att stärka deras sociala kompetens. Sommer (2005a) kallar de uppfattningar och värderingar vuxna har om vad ett barn är eller bör vara för en viss syn på barn. På motsvarande sätt kallar han de attityder på hur vuxna ska påverka barn, en viss syn på uppfostran. Johansson (2003) menar att vuxna som möter barn i deras livsvärldar konfronteras med barnens perspektiv och skapar därmed situationer för lärande utifrån deras upplevelser och egna aktiva deltagande.

Bland pedagogerna i denna studie framkommer uppfattningen om att det är viktigt att barnen ska tänka efter hur den andra personen känner sig. Öhman (2003) menar att en empatisk förmåga är en förutsättning för att konflikter ska kunna lösas konstruktivt. En fostransstrategi som visat sig vara mest effektiv och dessutom gynnar barns utveckling av moral och empati är den induktiva som även brukar kopplas till den auktoritativa fostransstilen. Enligt denna strategi är pedagogen aktiv genom att lyssna på barnens tankar och uppmärksamma dem på konsekvenserna och dessutom ställa så kallade induktiva frågor (Thornberg, 2010, i red. Palm,). Några pedagoger gav vid intervjun spontant exempel på induktiva frågor de brukar ställa vid barns försoning efter en konflikt, så att barnen får känna efter hur det känns för den andra och tänka hur det skulle kännas för en själv. Andra pedagoger har uppfattningen att barnen inte alltid behöver bli sams och hur man som pedagog bör gripa in beror på situationen. Brodin och Hylander (1997) menar att ett barn som råkat knuffa en vän kan vara fyllt av starka känslor och kanske har svårt att visa sin empati i den situationen.

Någonting som ingen pedagog tog upp vid intervjun men som vi under arbetets gång reflekterat över är hur pedagoger kan agera annorlunda vid en försoning beroende på barnens samvaromönster (se kap. 2.3). Till exempel ett barn som handlar efter ett samvarokompetent mönster vilket både kan tyda och förutsäga andra barns intentioner, behöver kanske inte

31 samma typ av stöd från pedagogen som till exempel ett barn som handlar efter ett socialt isoleringsmönster där barnet har begränsad uppmärksamhet vid både sina egna och andra barns handlingar och avsikter. Likaså ett barn som handlar efter ett konformitetsmönster vilket tydligt uppmärksammar och anpassar sig efter andra barn och varpå de egna intentionerna hamnar i skuggan. Dessa barn kanske inte behöver samma typ av empatiträning som barn som handlar efter ett självartikulerande mönster där barnet har svårt för att förutsäga andras intentioner, men är tydligt med sina egna. Enligt läroplanen (Skolverket, Lpfö 98/10, s. 9) är det arbetslagets uppgift att stimulera barns samspel, hjälpa dem att bearbeta konflikter, reda ut missförstånd, kompromissa och respektera varandra.

6.2.2. Hur pedagoger erfar begreppet förlåt

Bland pedagogerna visar det sig är vanligt att anta att barn säger: ”Förlåt!” utan att mena något med det för att slippa undan och fortsätta leka. Öhman (2003) menar också att det är vanligt i nästan alla förskolegrupper att barn säger förlåt för att sedan hamna i en ny konflikt och sedan säger förlåt igen. Eftersom att vissa barn kan ha svårt för att säga förlåt så kan det ses som en bestraffning om pedagogen uppmuntrar till det (Öhman, 2003 s. 243). Att enbart få barn att säga förlåt utan någon innebörd är enligt Norell Beach (1995) att dressera barn och få de att hålla med om att man inte ska slåss eller retas. En pedagog upplever att man kan säga förlåt trots att man inte menar det eftersom det ändå kan kännas bättre för den som får höra det. En annan pedagog erfar att förlåt måste komma med en innebörd annars kan lika väl ett annat ord användas. Vi kan då ifrågasätta om förlåt betyder mer för den som får höra det än den som säger det? Kan man kanske då dressera barnen till att säga ordet? Begreppet förlåt kan alltså komma med flera innebörder samtidigt som det kan komma helt utan innebörd, men den som tar emot det behöver kanske inte vet vilken innebörd som ligger bakom. Några pedagoger nämner att förlåt, för den som får höra det, betyder att man inte vill göra det igen. Pedagogerna ger uttryck för att det är ett viktigt begrepp att använda och att det införlivas med respekt. Trots att det är ett viktigt begrepp att använda erfar pedagogerna att det är viktigt att se till att det andra barnet nöjer sig med förlåtet. Även här nämner vissa av pedagogerna att det är olika från situation till situation om förlåt är på sin plats eller om det ibland är viktigare att visa medkänsla. De tar upp begreppet ”att göra förlåt”, medan andra beskriver det utan att nämna det begreppet, med en tro att barn är kompetenta att klara det. Det innebär enligt Norell Beach att erbjuda barnen en djupare och mer genuin känsla för empati och inlevelseförmåga i andras situation istället för att förlåt fungerar som ett lösenord.

I läroplanen betonas det att förskolan ska lyfta fram och synliggöra barns omsorg och hänsyn till andra människor (Skolverket, Lpfö 98/10). Att göra förlåt handlar om att känna omtanke, omsorg och ansvar för vad man har gjort, man försöker sätta sig in i hur den drabbade känner sig och funderar över vad den kan behöva för att må bra igen (Norell Beach, 1995, s 47). Några pedagoger menar att den drabbade kan behöva en kram eller tröstas på något sätt för att förstärka innebörden av begreppet förlåt. De tycks se sig själva som viktiga förebilder vilket Öhman (2003) menar är väsentligt för att barnen ska utveckla sitt tänkande och sina möjligheter att gottgöra. En pedagog nämner ett exempel på hur man kan lyfta fram och bekräfta hur de båda känner sig genom att ställa frågor, uppmuntra och ge barnen tid för egen reflektion och samtal. Att få konstruktiv återkoppling på sitt sätt att förstå något i barns samspel med andra barn är vad som får barns tänkande att gå från egocentrisk till mer decentrerat (Williams, 2006).

6.2.3. Hur barn erfar försoning

Ljungberg (1998, i red. Wrangsjö) har funnit att barn har en form av emotionell intelligens eftersom de har en stor förmåga att använda sig av försoningsbeteenden i samband med en

32 konflikt för att leken ska kunna fortgå. Då vi i intervjun efter gestaltningen frågade barnen hur de tyckte att konflikten skulle lösas föreslog en del att karaktärerna skulle samsas om bilen, en annan del att de skulle skaffa en ny bil och ytterligare en del att de skulle säga förlåt/kramas. Vi har i efterhand noterat att inget barn nämnde att någon av karaktärerna skulle bli utan leksak. Detta tolkar vi som att de har en vilja att leken tillsammans, ska fortgå. Sommer (2005a, s. 183) menar att detta sociala ”superlim” som kan finnas i en grupp håller ihop gruppens medlemmar och bevarar samspelet. Därmed drar vi slutsatsen att barnen har kompetens att utveckla den emotionella intelligensen och därmed ett försoningsbeteende för att gruppen ska hållas samman och leken ska kunna fortgå. Relationen barn emellan anses enligt läroplanen (Skolverket, Lpfö 98/10) vara en viktig del av barns lärande och det är främst genom konkreta upplevelser de tillägnar sig etiska värden och normer.

Vid intervjuerna av barnen ombads de berätta om hur de upplevde att respektive handdocka kände sig efter konflikten. Där fann vi delade meningar huruvida dockan Sasha var glad eller ledsen. Att förstå sina egna och ännu hellre, även motpartens (eller ”den andres”) känslor gör enligt Öhman (2003) att vi blir hjälpta i konflikten och är en förutsättning för att kunna hantera konflikter på ett konstruktivt sätt. Det ställer alltså krav på den emotionella och kognitiva intelligensen vilket betyder att det krävs ett ömsesidigt tänkande, alltså en förmåga att förstå hur den andra tänker och att kunna skifta position. Detta gör att barnen kan hantera olika sorter av konfliktsituationer (Öhman, s. 218).

Empati kan enligt Norell Beach (1995) beskrivas i tre nivåer varpå den första syftar till att känna inlevelse i någon annans känsla, kunna förstå och urskilja den egna känslan från den andres samt att sedan utifrån det välja väg ”i godhetens riktning” (a.a. s. 28). Kopplingen mellan känsla och handling är central och nödvändig. Det räcker alltså inte enbart att ha en fullt utvecklad empatisk förmåga om man inte handlar efter den.

6.2.4. Hur barn erfar begreppet förlåt

Trots att några barn inte gav någon förklaring till vad begreppet förlåt står för hade de flesta tankar kring innebörden, men alla barn tyckte trots allt att det var viktigt att använda. Vi kan utläsa olika tolkningar av barnens erfarande kring innebörden av begreppet. De som svarade att det betyder att man inte gjorde det med mening eller att man aldrig ska göra så mer tycks ha en djupare förståelse av innebörden än de som svarade att det betyder att man blir vänner igen och ”för att man ska”, vilket innebär att ”förlåt” fungerar som ett lösenord.

Även uppfattningen om huruvida man behöver göra något tillbaka till den som sagt förlåt var delad hos barnen. Många tyckte dock att man bör bekräfta den som bett om förlåtelse genom att leka med den, pussas eller kramas, säga ”vänner” eller ”förlåt” tillbaka, vilket vi tolkar som att de barnen förstår att den som bett om förlåtelse menar något med det och därmed kan leva sig in i dennes känslor. Enligt Piaget bör barnen få reflektera över sina egna uppfattningar och känslor och få någon annans återkoppling i den processen (Williams, 2006). På detta sätt kan alltså barnen utveckla förmågan till decentrering barn emellan.

6.2.5. Slutsats

En vanlig uppfattning hos pedagoger är att barnen får se ur den andres perspektiv genom att de får reflektera över hur det skulle kännas för en själv om de själva blivit utsatta för samma sak. Det kan vara en förklaring till att barnen tolkade handdockornas känslor i konflikten olika, några sade att dockan Sasha var glad och några att den var ledsen. Om svaren utgår från dem själva är det kanske inte så konstigt att de är varierande. Flera pedagoger uttryckte att barnen i första hand skulle lösa konflikterna själva medan de fanns nära till hands vilket också

33 reflekteras på de svar barnen gav. Detta tyder på att pedagogerna upplever barn som kompetenta individer. Det var få barn som tyckte att hjälpen från utomstående behövdes, varav ett par av dem endast tyckte det krävdes efter att de försökt själva först. Detta kan ha att göra med att verbal ursäkt och att en tredje part lägger sig i visat sig ha sämst effektivitet och genomslagskraft (Ljungberg, 1998, i red. Wrangsjö). Dessa barns syn på vuxnas hjälp vid konfliktlösning ligger i att den vuxnas roll är att säga åt dem att sluta, alltså en auktoritär roll som vi inte kände igen från pedagogernas svar. De flesta barn kom med förslag till konfliktlösning där de kunde försonas utan hjälp från en vuxen. Både barn och pedagoger lyfter fram vikten av att leka vidare efter en konflikt. Medan flera barn tycker att man bör agera tillbaka till den som bett om förlåtelse så att man fortfarande är kompisar, anser en del pedagoger att barnen inte alltid behöver bli sams efter en konflikt. Detta är dock något de strävar mot. Pedagoger ser sin roll som att uppmuntra dem till att ”göra förlåt”, se ur den andres perspektiv och visa medkänsla. Detta är ett tecken på att pedagoger ser barn som kompetenta att se andras perspektiv, se sin egen del i konflikten och förstår att de gjort något fel. Vissa nämnde att de själva såg sig som förebilder och agerade själva på ett sådant sätt inför barnen. Pedagoger upplever att det är viktigt att lyssna på samtliga inblandade parter i konflikten och inte automatiskt göra någon till ”offer” och någon till ”förövare”. I det exemplet vi tog upp som gestaltning kunde man ha tolkat in ett ”offer” och en ”förövare”, men trots det svarade de flesta barnen att båda bråkade med varandra.

Både pedagoger och barn hade liknande uppfattning om vad begreppet förlåt innebär. Båda grupper svarar att det innebär att man gjort en handling som var fel, som man ångrar och som inte ska upprepas. Två barn svarade att det betyder att man ska bli vänner igen och ”för att man ska” (barn 14) säga förlåt, vilket pedagogerna sade att de trodde var vanliga uppfattningar hos barnen. I denna undersökning visade sig dock denna typ av resonemang till begreppet förlåt snarare vara ovanlig. Samtliga barn i undersökningen ansåg att det är viktigt att säga förlåt och flera pedagoger nämnde att det är viktigt och har med respekt att göra när man ber någon om förlåtelse.

Efter att ha haft en förförståelse om att barn använder förlåt som ett lösenord uppmanat av pedagoger har vi gjort tolkningen att barn har kompetens att använda flera olika försoningsbeteenden beroende på situation och samvaromönster. Dessutom visade det sig att pedagoger uppmuntrar barnen till att hellre försonas än att säga förlåt utan att det har en innebörd. De upplever att barn är kompetenta till vad som krävs för att försoning ska ske, till exempel att de ser sin egen del i konflikten och kan ta den andres perspektiv. Deras roll ser de som en närvarande och stöttande förebild. Därmed har vår förståelseram nyanserats.