Resultatdiskussion

Camilla arbetade i halvklass när jag var där och observerade henne. Hon hade även en fritidspedagog där för att hjälpa eleverna. Camilla arbetar efter svenskmaterialet Pilen i sin klass, det är ett individanpassat material som innefattar alla delarna i svenska. Alla elever är på olika arbetsscheman i materialet och därför blir undervisningen individanpassad. Camilla arbetar även med ett separat arbetsschema där eleverna har uppgifter som också är individanpassade. Fridolfsson skriver att arbetsbelastningen för dagens lärare har ökat mot hur den har varit tidigare. Läsningen har blivit påverkad av den ökade arbetsbelastningen och därför sker oftast egen tyst läsning och högläsning när det finns tid över i den ordinarie undervisningen (Fridolfsson, 2008). Camilla har avsatt tid varje vecka för att eleverna ska få läsa i sina böcker. I arbetsschemat står till exempel tyst läsning i tio minuter, då läser eleven i sin egen bok i tio minuter. Arbetsuppgifterna som Camilla har till arbetsschemat är också individanpassade, det finns olika svårighetsgrad på Läskul och korsorden. Alla uppgifterna är

27

uppbyggda efter svårighetsgrad, med den enklaste i början för att bli svårare i slutet. Beroende på elevernas kunskap arbetar de sig igenom de olika uppgifterna olika fort.

Det är bra att eleverna får välja svårighetsgrader själva. De kan utmana sig själva och bli stimulerade i sin utveckling. Jag tycker att Pilen är ett bra arbetsmaterial som eleverna arbetar med. För eleverna får träna på de olika arbetsområdena som de har svårigheter med. De uppgifter eleverna har lätt för stärker deras självförtroende och de uppgifterna som eleverna har svårt för blir som en utmaning för eleverna. Självklart finns det nackdelar med alla arbetsmaterial. Nackdelen jag kan se med Pilen är att eleverna kan jämföra vilket arbetsblad de är på. Beroende på vad långt de kommit, desto bättre anses de vara. Men jag anser att det är oundvikligt eftersom materialet är anpassat efter varje elevs kunskap. I Lpo94 står det att läraren ska anpassa sin undervisning efter varje elev och efter alla elevers behov (Skolverket, 2006). Det som är bra med Pilen är som sagt att eleverna arbetar med uppgifter på deras egen nivå. Karina arbetar också med Pilen i sin klass, där anser jag inte att tävlingsinriktningen är lika stor, för i hennes klass arbetar alla elever på olika sätt. De arbetar efter sin förmåga och eleverna är mer införstådda med att alla lär sig olika snabbt och på olika sätt. Men i Camillas klass anser jag inte att eleverna har den förståelsen för varandra eftersom de oftare arbetar med samma uppgifter. Eleverna i Karinas klass arbetar sällan med samma arbetsuppgifter, utan uppgifterna är mer individanpassasde där. Bjar och Frylmark beskriver att läraren ska anpassa arbetsuppgifterna efter varje elev. Eleverna behöver känna att de klarar av uppgifterna och inte misslyckas med dem upprepade gånger. Om eleven misslyckas med arbetsuppgifterna upprepade gånger kan det leda till att eleven känner sig misslyckad och får dålig självkänsla (Bjar & Frylmark, 2009). Jag tycker särskolan är mycket bättre på att individualisera undervisningen för varje elev än grundskolan. Utifrån denna undersökning kan inte jag avgöra varför det är så och om det har med antal resurser att göra.

Bjar och Frylmark menar att det fria arbetssättet kan vara problematiskt för en del elever. Läraren bör ha en läsinlärningsmetod anpassad efter varje elev och inte använda samma metod för alla eleverna i klassen (Bjar & Frylmark, 2009). Både Camilla och Karina använder arbetsschema i sina klasser. Även om eleverna får välja mellan uppgifterna på schemat själva, är själva uppgiften styrd. De ska göra ett papper, tre uppgifter i den specifika boken eller arbeta med Pilen i 30 minuter. Karina berättade att de inte hade något problem att de arbetade på detta sätt, så länge antalet uppgifter var styrda. Camilla nämnde att de inte heller har något problem med att arbeta med arbetschemat.

Fridolfsson förklarar att det är lärarens kompetens och inte inlärningsmetod som avgör om en elev lär sig läsa och skriva. Lärarens kompetens blir avgörande för elever som har svårigheter med läsningen och skrivningen. Men dock är det inte alltid lärarens kompetens som avgör om en elev får läs-och skrivsvårigheter, då svårigheterna kan orsakas av andra faktorer som inte läraren kan påverka. Fridolfsson menar även att bristen på extra resurser i skolan inte är en orsak till att elevers läs-och skrivsvårigheter har ökat i dagens samhälle (Fridolfsson, 2008). Karina har ytterligare en lärare och två fritidspedagoger på tio elever. De har alltså många lärare till få elever medan Camilla vid några få tillfällen har hjälp av en fritidspedagog i sin klass med 22 elever. Här märks skillnaden tydligt att eleverna i särskolan får mer stöd och hjälp än eleverna i grundskolan. Men då får jag också ta hänsyn att eleverna i särskolan är i

28

större behov av hjälp och vägledning än eleverna i grundskolan. Jag tror att eleverna får mer hjälp och vägledning i sin utveckling om det finns fler vuxna att tillgå i klassrummet. Här ser vi skillnaden i antal lärare mot antal elever. Jag anser att eleverna i särskolan får mer hjälp än eleverna i grundskolan, även om eleverna i särskolan behöver längre tid när de ber om hjälp, för att gå igenom en uppgift eller dylikt. Jag anser att antal lärare har betydelse i klassrummet, oavsett om eleverna har specifika svårigheter eller inte. För att varje elev ska utvecklas efter sina egna förutsättningar måste det finnas en pedagog att vägleda den. Lärarens kompetens är också viktig, men en fritidspedagog kan hjälpa till mycket i klassrummet trots att den inte har en lärarutbildning. Det kan handla om att eleven behöver bekräftelse på att den har gjort rätt, för att gå vidare med nästa moment. Men jag anser inte, som Fridolfsson (2008) också skriver, att antalet pedagoger i klassrummet orsakar läs-och skrivsvårigheter. Utan jag menar att antalet pedagoger kan hjälpa dessa elever att bemästra sina svårigheter och få hjälp hur de ska gå vidare. Därför anser jag att antal pedagoger i klassrummet spelar roll i elevernas utveckling.

Fridolfsson menar att syftet med att arbeta efter en speciell arbetsmetod ska vara att ge eleverna bättre kvalifikationer för att införskaffa färdigheter och kunskaper (Fridolfsson, 2008). Camilla och Karina reflekterar över sitt sätt att bemöta och hjälpa eleverna i undervisningen. Ingen av pedagogerna ger till exempel svar till eleverna på deras frågor direkt, för de vill få eleverna att komma på svaren själva. Under observationen i Camillas klass fick jag se detta när en elev frågade vad den skulle skriva. Uppgiften hade en inledande mening som eleven ska skriva vidare på, samt fanns det bilder på pappret som var kopplade till meningen som eleven skulle fortsätta på. Här frågar Camilla eleven om hur han kan fortsätta meningen. Eleven vet inte hur den ska fortsätta meningen och tittar på Camilla. Här tolkar jag elevens kroppsspråk som att han vill att Camilla ska säga vad han ska skriva. Men Camilla säger inte hur han ska fortsätta meningen, utan frågar eleven istället vad han ser på bilderna. Jag fick inte se hur det gick för eleven eftersom han blev avbruten för att det var hans tur att sitta vid datorn. Men jag tror att Camilla skulle ställa fler frågor till eleven, om vad han tror händer på bilderna och få honom att vidarutveckla sina idéer. Jag hade gjort det i alla fall, eftersom jag inte vill ge eleven svaret, utan få den att komma på historien själv. Fridolfsson beskriver att som lärare kan det vara svårt att veta vilken arbetsmetod som passar ens elever bäst. Alla elever är olika och behöver då olika arbetsmetoder för att kunna tillgodose sig kunskap, det finns inte en metod som passar alla elever i klassen (Fridolfsson, 2008). Lundberg framhäver att det är svårt att avgöra vilken arbetsmetod som är bäst eftersom det påverkas av omkringliggande faktorer. Det går inte att bedöma på metoden i sig vilken som är bäst, utan det beror på hur eleverna och lärarna tillämpar och arbetar med metoden (Lundberg, 2010). Camilla och Karina är medvetna om att deras elever lär sig på olika sätt. Därför tycker de att arbeta med Pilenmaterialet fungerar bra, för det innehåller uppgifter med flera olika arbetssätt. Taube menar genom att anpassa uppgifterna efter varje elev ger det eleven möjligheter att utvecklas efter sin förmåga (Taube, 2007b). Camilla har bara anpassat läseböckerna efter varje elev, eftersom de valt svårighetsgrad själva. Annars är alla uppgifter anpassade efter olika nivåer som eleverna kan välja själva. I arbetsschemat kan eleverna välja uppgifter inom ett område efter deras egen nivå, det finns olika nivåer på varje uppgift. Karinas elever däremot har alla specialanpassade uppgifter förutom i läseboken, men där är

29

Karinas elever uppdelade i två grupper efter läskunskaper. Den elev som inte är med i någon av dessa läsgrupper har lägre kunskapsnivå än de andra eleverna. Eleven har en specialanpassad läsebok efter hans kunskapsnivå. Båda lärarnas upplägg är bra, jag anser att individanpassad undervisning är bra och dessa båda lärarna arbetar från olika skolformer men arbetar ändå efter samma grundprinciper.

Björk och Liberg skriver att den bästa inlärningsmetoden är den som ger barnen ett sammanhang och något eleverna kan relatera till, det blir på så vis meningsfullt för eleverna. Eftersom alla elever lär sig på olika sätt behöver eleverna bemötas på olika sätt, utefter varje elevs individuella förutsättningar och behov. Även den sociala gemenskapen har stor betydelse vid inlärning, därför är det viktigt att eleverna och vuxna läser och skriver tillsammans (Björk & Liberg, 1999). Under observationen i Karinas klass fick jag se att Karina omsatte det som stod i elevernas text till något de kunde relatera till. Karina frågade eleverna om de visste vad en fördom var. Här fick eleverna berätta för varandra vad de trodde det var och Karina berättade efteråt vad en fördom är genom att ge exempel på fördommar mot zigenare för eleverna. Som Bjar och Liberg skriver är det bra för elevernas självbild om de får dela med sig av områden de har kunskap om. Genom att en elev får dela med sig av sin kunskap ger det de andra eleverna nya kunskaper inom området. Det stärker både den som berättar om sin kunskap samt de som tar till sig den nya kunskapen (Bjar & Liberg, 2010). Camillas elever har fått välja läseböcker själva efter intresse och kunskap följer det som Björk och Liberg skriver om ovan. Camilla har valt att eleverna ska få välja böcker själva för att de ska tycka att det är meningsfullt för dem att läsa. Eleverna väljer olika svårighetsgrader på böckerna efter vad de behärskar, om någon elev inte behärskar boken får den byta. Karinas elever har samma läseböcker, men som jag nämnt tidigare är eleverna uppdelade i två grupper efter kunskapsnivå. Karinas elever fick välja böcker själva förra året, men Karina uppmärksammade att eleverna tröttnade på de böckerna och att de inte blev motiverade att läsa. Därför har hon i år bestämt att de ska läsa Pojken och Tigern eller Antons årsbok. Karina säger att eleverna uppskattar dessa böcker och hon tycker det är bra att det är utformade frågor till böckerna, som eleverna kan svara på efter varje kapitel. Camilla anpassar de övriga uppgifterna i svenska efter elevernas nivå. Uppgifterna handlar om vardagliga händelser som eleverna kan relatera till. Karinas uppgifter är också individanpassade, men hon specialbeställer material efter varje elevs behov. I grundskolans kursplan står det att läraren får själv välja arbetssätt och arbetsmaterial till sin undervisning, under förutsättning att det hjälper eleverna att nå målen (Utbildningsdepartementet, 1994).

Varje lärare ska ha förmånen att kunna beställa arbetsmaterial efter varje elevs behov. Men detta är tyvärr inte möjligt i grundskolan då pengarna disponeras på annat sätt. Det är svårt att veta vilka läseböcker jag ska välja till mina elever i framtiden, om jag ska välja ett färdigt läsmaterial eller om eleverna själva ska få välja. Tidigare var min uppfattning att alla elever blev motiverade och stimulerade till att läsa om de fick välja läsebok själva, men erfarenheterna från Karinas klass visar att det inte behöver vara på det viset. Karinas elever behöver den strukturen som finns i färdiga läsmaterial, till skillnad från Camillas elever som kan behärska den fria läsningen bättre. Camillas uppgifter som hon väljer anser jag är bra, eftersom hon väljer uppgifter utifrån elevernas vardag. Karinas uppgifter är också bra

30

eftersom de möter varje elevs kunskapsnivå. Det är svårt att avgöra vad som är rätt och fel, jag får utgå från varje elevs intresse och kunskapsnivå när jag avgör på vilket sätt jag ska arbeta. Bjar och Liberg menar att det är lättare för eleverna att arbeta med välbekanta områden än helt obekanta områden (Bjar & Liberg, 2010).

Fridolfsson menar att de flesta eleverna lär sig läsa och skriva, men att det finns även en stor andel elever som kommer få svårigheter med läsningen och skrivningen. Fridolfsson nämner att det gjorts studier på elever, hur många det är som kommer få besvär att tillägna sig skriftspråket, den studien har visat att var fjärde till femte elev kommer få bekymmer med detta (Fridolfsson, 2008). I Camillas klass var det en elev som hade läs-och skrivsvårigheter och fick gå hos en specialpedagog, men resterande elever kunde hon arbeta med i klassrummet. I Karinas klass har alla elever läs-och skrivsvårigheter och alla elever har olika svårigheter med sin läsning och skrivning. Jag tror att lärarens kunskap och kompetens spelar stor roll om en elev får bekymmer att tillägna sig läs- och skriftspråket, samt hans/ hennes förmåga att tillgodose varje elevs behov. Jag tycker det är viktigt att ta reda på varje elevs kunskaper tidigt i skolan, för att kunna börja arbeta med eventuella svårigheter tidigt.

Både Camilla och Karina har elever med särskilda behov i sina klasser. Dessa elever har mål som de ska uppnå, oavsett om de läser efter särskolans kursplan eller grundskolans kursplan. I Skolverkets Allmänna råd och kommentarer Den individuella utvecklingsplanen med

skriftliga omdömen står det att åtgärderna som skolan vidtar för elever med svårigheter måste

följas upp och utvärderas regelbundet, för att se om åtgärderna påverkat svårigheterna åt något håll (Skolverket, 2008). Camilla följer upp sina elever regelbundet genom att förhöra dem i läsläxa, då hon bedömmer hur de har utvecklats i sin läsning. Utifrån dessa tillfällen avgör hon hur hon ska gå vidare med eleven, om han/hon behöver läsa mer hemma eller läsa andra typer av texter. Camilla använder sig av en bok där hon dokumenterar elevernas färdigheter. Karinas elever har alla individuella planeringar över en kortare tid. Det är inte bra att det skiljer sig så mellan grundskolan och särskolan, men jag tror att särskolan har mer tid och mer individuell uppsikt på elevernas kunskap, än vad lärarna har i grundskolan. Karina dokumenterar elevernas kunskaper i en pärm där de har uppsatta mål för varje elev. När en elev uppnår ett mål kryssar läraren i rutan för det målet, att eleven har uppnått det. Det är viktigt att lärarna dokumenterar elevernas kunskaper, oavsett hur de gör det. För elevernas skull är det viktigast att de får veta att de lär sig mer och får detta dokumenterat som en sporre på vägen. Jag tycker det är viktigt att eleven får se vilka mål den uppnår för att själv få se att den lär sig något.

Karina har ofta i åtanke elevernas självkänsla och sjävförtroende när hon konstruerar prov och uppgifter. Hon brukar utforma dessa prov efter varje individ, ofta har hon tagit med uppgifter i proven som hon vet att eleven kan, för att eleven ska få känna att han/hon lyckas få alla rätt på ett prov. Karina berättar om elever som alltid fått minst antal rätt på proven i grundskolan, men i särskolan fått alla rätt. Hur detta påverkar eleverna är för henne självklart, de får bättre självkänsla och självförtroende. Genom detta får eleverna bekräftelse på sin kunskap och känslan av att få alla rätt på ett prov. Många elever får inte alla rätt på prov, för kunskapsnivån är för hög. Jag kommer ta med mig denna nya insikt till mina framtida prov, att inte alltid konstruera för svåra prov, utan ibland konstruera prov utifrån elevernas befästa

31

kunskaper. För om eleverna får bättre självkänsla och självförtroende tror jag att de vågar ta till sig svårare uppgifter och motiveras till att lära sig mer, då de vet att de kan. Lundberg framhäver att elever med läs-och skrivsvårigheter behöver få uppleva känslan av att lyckas med en uppgift. Eleverna behöver få känna att de duger och att de upplever att texten skänker något till dem (Lundberg, 2010). Detta anser jag gäller alla elever.

Alla i Camillas klass är läs- och skrivkunniga. I Karinas klass är alla läskunniga, men många elever kämpar med skrivningen. Därför använder sig Karinas elever ofta av datorer när de skriver, för att slippa tänka på hur de skriver. Det är textinnehållet som är det viktiga till en början för dessa elever, senare kan de arbeta vidare med sin handstil. Under observationen i Karinas klass var det ingen elev som använde datorn när den skrev. Fridolfsson menar att det är skolans uppdrag att alla elever ska lära sig skriva och läsa, även de som har grava besvär (Fridolfsson, 2008). Jag tycker att både Camilla och Karinas elever uppfyller det Fridolfsson skriver här ovan. Att använda datorn som hjälpmedel skriver Wood är bra, men hon poängterar att det är viktigt att läraren stöttar eleven under användandet av datorn, då eleven behöver vägledning fast programmen är utformade så att eleven ska klara av det själv. Läraren ersätts inte för att eleven arbetar vid datorn (Wood, 2010). Det som Wood beskriver här ovan anser jag är mycket viktigt. För att eleven sitter vid en dator menas det inte att eleven inte behöver något lärarstöd. Läraren är lika viktig även om eleven arbetar för hand eller med datorn. Under observationen i Camillas klass fick jag se att Camilla hjälpte och fanns till som stöd för eleverna som arbetade med datorn. Hon förklarar uppgiften, visar hur eleven ska göra, sedan kollar att eleven uppfattat vad den ska göra genom att observera den när den gör uppgifterna på datorn.