I det här avsnittet diskuteras resultatet av svaren på observationer och enkäter. För att träna upp barnens språkliga medvetenhet på avdelningen, använde sig
informanterna av boken ”Före Bornholmsmodellen” och boken ”språklust” båda böckerna tränar upp barnens språk. Lindö (2009:86), framhäver att Bornholmsmodellen lär barnen att ord är indelade i olika språkljud. Tyvärr fick jag inte själv tillfälle att observera
informanternas arbete med de två olika böckerna, men enligt enkätsvaren arbetar
informanterna efter de böckerna. Däremot såg jag att informanterna använde sig av sånger, rim och ramsor vid samlingarna som jag observerade.
Lindö (2009:94), skriver om materialet TRAS som kan användas på barn i åldrarna två till fem år för att kontrollera barnens språkutveckling. Detta material används på den
förskoleavdelning som jag undersöker. Informanterna angav den metoden som en metod till att undersöka hur barnens språkutveckling låg till.
Därutöver svarade informanterna på enkäten att de tar kontakt med en talpedagog om de märker att ett barn har problem med sin språkutveckling. Genom observationen av
talpedagogens arbete med flickan på avdelningen såg jag i praktiken att det stämmer att avdelningen tar hjälp av talpedagog. Jag hade en förutfattad uppfattning om att talpedagoger tränar barn som har talsvårigheter. Men jag fick veta av talpedagogen att hon endast
undersöker vad flickan behöver träna på sedan får pedagogerna på avdelningen tips och råd hur de ska träna flickans språkutveckling. Genom talpedagogens tips och råd till avdelningen över hur de ska träna flickan anser jag att flickan troligen kommer få mer vardaglig träning av sitt språk än om talpedagogen endast skulle träna flickan. Då skulle flickan bara få talträning vid ett mindre antal tillfällen.
I sång och rörelsesamlingen som jag observerade fick barnen på avdelningen både sjunga och röra sig samtidigt. De fick dessutom träna en mängd lägesord på samma gång.
Barnen tränade därmed sin motorik samtidigt som de utvecklade sitt språk. Men de yngsta ansågs för små av informanterna för att göra denna övning och det styrker Centehim- Jogeroths (2008:16-17), påstående att barn i den åldern har svårt att kombinera motoriska rörelser med tal. Denna övning var både motoriska rörelser och tal (sång), samtidigt och då borde dessa barn ha haft svårt att genomföra dem. Men samtidigt kan jag själv anse att pedagogerna inte skulle ha en förutfattad mening när det gäller de yngsta barnen. Barn
33
utfört rörelserna. De kunde i alla fall ha fått utföra rörelserna och sångerna efter sin egen förmåga eftersom att jag inte tror att det kan vara skadligt för barnen utan tvärtom tränar övningen säkerligen upp barnens förmåga istället.
Lindö (2009:72-73), nämner att det inte enbart behöver vara förberedda språksamlingar för att utveckla barnens språk utan varje vardagligt språktillfälle ska användas till att stimulera barnens språkutveckling. En av informanterna svarade på enkäten att de sätter ord på
vardagliga situationer för barnen på avdelningen. Dessutom såg jag genom observationen av påklädningen att informanterna då kommunicerade med barnen om vardagliga saker. Tyvärr var ljudnivån för hög för att det hela skulle bli helt lyckat. Det var för många barn på samma ställe som skulle klä på sig. Det innebar också att varje barn fick mindre med tid till att
kommunicera med informanterna. Det var de yngsta barnen som fick mest kommunikationstid genom att de fick hjälp med hela sin påklädning. De barn som var femtontimmarsbarn, kom till avdelningen redan påklädda och de stod bara och tittade på och där förekom det inte mycket kommunikation mellan informanterna och de barnen.
Observationen av kommunikationssituationen vid påklädningen, stärker Bruces (2009:69), och informantens påstående av att det bör vara mindre barngrupper för att ge bättre
språkutveckling.
Sagostunden i förskolan kan vara pedagogisk och inte enbart vara en
envägskommunikation där pedagogen läser och barnen lyssnar enligt Granberg (2009:37-43). Genom att bearbeta litteraturen på olika sätt når pedagogen ett pedagogiskt resultat. Till exempel kan sagan lekas tillsammans med de vuxna. Barn som har fått höra sagor och berättelser blir verbalt erfarna och förstår abstraktioner och det gör att de utvecklar sin
intellektuella förmåga. Berättas sagan på ett bra vis är den språkutvecklande genom att barnet får bättre grammatisk förmåga och även ett större ordförråd och en ökad ordförståelse.
Observationen jag hade av övningen till teaterföreställningen med barnen, visar på ett
pedagogiskt resultat. Här utvecklar pedagogerna sagostunden till något mer än att barnen bara lyssnar när sagan läses. Barnen får här själva delta och spela sagan och de har repliker. De utvecklar således sitt ordförråd, grammatik och får en ökad ordförståelse. Informanten läste dessutom denna saga vid varje övningstillfälle och det bidrar till att barnen får höra orden om och om igen.
”En skicklig pedagog kan via handdockan skapa olika situationer för samspel där barn i alla åldrar inbjuds att medverka” (Lindö 2009:97,106). I en av samlingarna som observerades använde informanten sig av en handdocka för att kommunicera med barnen och hon fångade
34
barnens intresse och fick även barnen att kommunicera med handdockan. Barnen verkade till och med glömma att informanten fanns med eftersom de kommunicerade direkt med
handdockan. De ville till och med att handdockan skulle komma tillbaka vid en ny samling. Denna samling visar på att barnen får ett ökat intresse för att kommunicera när pedagogen använder sig av en handdocka för att fånga barnens intresse. Dessutom fångade informanten barnens intresse redan när hon satte sig ner och spelade gitarr och sjöng. Informanten behövde inte be barnen att komma och sätta sig i ringen utan de kom själva och satte sig lugnt ner och deltog i samlingen. Denna samling var det bara en barngrupp med tio barn och det visar ytterligare på att små barngrupper sänker ljudnivån och barnen får mer tid till att
kommunicera med de vuxna.
5 Metoddiskussion och vidare undersökning
Det här avlutande avsnittet innehåller en metoddiskussion över de metoder som jag har använt i undersökningen. Sedan beskriver avsnittet hur det går att arbeta vidare med dennaundersökning. Språkrådet (2008:51), skriver att ”Syftet med en vetenskaplig rapport är att redovisa forskning, exempelvis resultaten av en undersökning. Det är viktigt att redogöra för hur man gått till väga, vilken metod man använt, vilka teorier man stöder sig på och hur resultatet kan användas.” I denna undersökning har andras forskning redovisats och även mina egna undersökningar och resultat har redovisats. Jag har redogjort för hur jag har gått till väga och vilka metoder jag har använt.