Rickard Bracken; om attityder och arbetet med Hjärnkoll

Hjärnkoll är ett regeringsuppdrag och en del i regeringens psykiatrisatsning. Starten till arbetet var mordet på Anna Lindh, detta i samband med Åkeshovs-mannen som gick till attack med ett hjärnrör och mannen som körde på Stora Nygatan i gamla stan. Det som hände skapade ett starkt tryck och en debatt kring psykiatrin. Mycket kritik riktades mot den psykiatriska vården, berättar

31

Rickard, människor som borde fått hjälp och stöd for istället illa. Det gjordes kopplingar mellan psykisk sjukdom och våld. Utöver en satsning på ökad kvalité i den psykiatriska vården och socialtjänsten ville man göra något som riktade sig till allmänheten för att öka kunskapen och minska negativa attityder mot personer med psykisk sjukdom. Uppdraget gick till Handisam, en liten myndighet som jobbar med tillgänglighetsfrågor. Rickard förstärker att attityder är en minst lika viktig tillgänglighetsfråga som den fysiska tillgängligheten.

Hur du och jag tänker kring psykisk sjukdom, de föreställningar vi har påverkar hur det är att leva i samhället för människor som lever med psykisk sjukdom. Och personer som själv lever med psykisk sjukdom beskriver väldigt tydligt, det är en sak att lära sig återhämta sig från sin sjukdom, eller att hitta strategier för att kunna fungera, men sen att komma ut i samhället är minst lika svårt. Att kunna komma ut i arbete, att kunna bo på ett sånt sätt man vill och att kunna leva i relationer med andra människor, det handlar väldigt mycket om vad vi faktiskt gör.

En anledning till att det generellt sätt finns mycket negativa attityder mot personer med psykisk sjukdom tror Rickard är en effekt dels av hur media framställer en del personer som begått våldsbrott som psykiskt sjuka och dels svårigheterna att prata om hur man mår när man mår dåligt. Visionen hos Hjärnkoll är att man ska kunna tala lika naturligt om psykisk sjukdom som vilken sjukdom som helst. ”Om jag berättar det här ska jag inte bli behandlad på ett annat sätt”

säger Rickard när han talar om framtidsmålen.

Ett attitydproblem som också lyfts upp är att man får sämre vård om man har en psykisk sjukdom. Om man till exempel har en psykisk sjukdom och diabetes så får man sämre vård än om man inte haft en psykisk sjukdom, berättar Rickard. Har man ett hjärtproblem så får man sämre behandling och medicinering och så vidare…

Det är inte så lätt att säga, men en del av det här kan handla om de attityder vi har, när en person kommer in till sjukvården, man ser i journalen att personen har ont i magen, man ser också att det är en person som har kontakt med psykiatrin… så tänker man att det här kanske inte är somatiska, kroppsliga besvär, det kanske har att göra med den psykiska sjukdom och så utreder man inte och undersöker inte ordentligt.

Där man kunnat sen en positiv förändring är i det arbetet där personer själva har gått ut och talat om sina erfarenheter, det har bidragit till att påverka de attityder vi har. Rickard tror att det som händer i mötet med någon som berättar som sina erfarenheter med att leva med psykisk sjukdom är att man som lyssnare kommer att tänka på personer man känner eller personer i sin

32

omgivning. ”Man kommer att tänka på sin mamma, sin bror, sin kompis, som själv har problem med den psykiska hälsan. Man tänker mindre på Anna Lindhs mördare, Åkeshovs-mannen och mannen i gamla stan” menar Rickard.

Hjärnkolls huvudsakliga strategi var att bygga upp ett nätverk med personer som har egen erfarenhet av psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning. Dessa personer skulle vara beredda att vara öppna med sina erfarenheter och kunna ställa upp i media, press, tv och radio samt i utbildningsinsatser. Hjärnkoll jobbar mycket med media och försöker få dem att skriva.

… om vi tänker oss en tidning där bilden är en person med ryggen mot, kanske en kvinna står med ryggen mot kameran, dova färger, lite mörkt… Hela den bilden signalerar på ett sätt skam, att det är svårt att prata om det. Skillnaden blir ganska stor om personen vänder sig om, tittar in i kameran och berättar lite mer om sitt liv. ’Anna 45 år jobbar med det här och det här och har tre barn, men också en bipolär sjukdom.’ Då visar man att det går att leva med det.

Målet inför kampanjen var att hitta 75 personer som kunde ställa upp, men under hösten 2009 kom över 400 anmälningar in. 200 av dessa är kampanjens ansikte utåt och representerar alla olika möjliga psykiatriska diagnoser. Från början trodde man att det skulle vara svårt att hitta dessa personer ”… man pratar inte om det på samma sätt som man pratar om att bryta benet, som är mer naturligt. Har man haft en depression pratar man inte om det”.

Hjärnkoll samarbetar mycket med brukarorganisationer och olika myndigheter. För att kunna göra det här arbetet krävs det att andra är med och stödjer, menar Rickard. Det krävs att många är med och drar och att flera synpunkter vävs in.

Det är framförallt genom ambassadörerna som det attitydförändrande arbetet genomförs. De håller i fortbildningar och talar om sina erfarenheter med allt från socialtjänst till vårdpersonal.

Det är en person som då i perioder av livet har mått väldigt väldigt dåligt men som idag fungerar på ett bra sätt. Då kan man föra ett resonemang, vad händer i kontakten med socialtjänsten? Varför upplever jag det på det här sättet? Kan man göra det annorlunda på något sätt? Man behöver komma ner och vara tillräckligt konkret. Då blir det ett lärande för båda parter… Vi vet att de här mötena är attitydförändrande.

Rickard ser en påtaglig förändring hos de ambassadörer han möter och han ser att arbetet för dem gjort en skillnad. Men den stora frågan är om Hjärnkolls arbete påverkar upplevelsen hos

33

människor med psykisk sjukdom och hur det är att leva i samhället. Om projektet ska vara lyckat, menar han, så ska det också gå att visa, det räcker inte med att någon säger det.

Kampanjen utvärderas därför noggrant, vad man tittar på är om man nått mätbara förändringar i kampanjlänen. Stora undersökningar har gjorts där befolkningens attityder och förväntade beteende mäts. Undersökningarna har visat på positiva förändringar i attityder (se även Hansson, 2011). Till exempel så har andelen som tidigare inte kunde tänka sig att bo med en granne som har en psykisk sjukdom halverats.

Från ambassadörerna får Hjärnkoll väldigt mycket positiv feedback. Det kan handla om att man blivit starkare i sig själv och i sin roll. Utifrån kommer blandade kommentarer.

Det finns en ideologisk diskussion på olika håll om vad psykisk sjukdom handlar om, är det något biologiskt eller är det något som handlar om vår uppväxt och vår sociala miljö? Svaret på frågan är, i alla fall utifrån vad vi vet, att det är en kombination av de här sakerna. Det finns mycket som visar på att det finns biologiska ärftliga samband men det finns också väldigt mycket som visar på att det här är något som har med miljön att göra… man pratar om stress och sårbarhetsmodeller, att man föds med olika sårbarhet, men alla kan på grund utav yttre belastning och stress utveckla psykisk sjukdom.

Det som Rickard lyfter som speciellt med kampanjen är just att det är en kampanj som drivs av ambassadörerna, av personer med psykisk sjukdom, som själva är rösterna i kampanjen. ”Vi fungerar som en slags ram för hur och när man ska nå ut i olika sammanhang”, detta medan de själva genomför aktiviteterna. Rickard menar att det finns en kraft i det och att det blir mycket bredare. Hjärnkoll som kampanj försöker också få media intresserade av de här frågorna i syfte att rikta sig till olika arbetsgrupper. Ett exempel på den här typen av arbete är att gå ut med pressmeddelanden som riktar sig till arbetsgivare som handlar om att många chefer upplever sig ha för lite kunskap och inte vad de ska göra när det finns personal som mår psykiskt dåligt på jobbet.

Då tar vi hjälp utav våra ambassadörer, ringer till media och talar om att de kan ställa upp på intervju, på det sättet kan man hjälpa till att klä frågan… många brottas med ’ska jag berätta eller inte berätta’… Vi försöker även få media att skriva om de här frågorna, vi vill nå ut till allmänheten.

Arbete av denna typ är viktigt för att fördomar är farligt, menar Rickard. Fördomar utestänger människor från livet, man blir isolerad, går inte till jobbet och det skapas ett ’vi och dom’

tänkande. ”… det är vi som är friska, det är dem som är sjuka, det är helt enkelt inte sant”.

34

Rickard gör en koppling mellan återhämtning och attityder. Han menar att det är lättare att återhämta sig om människor också förändrar sitt beteende. Det gör det lättare att komma ut i arbete och vara en del av arbetsgruppens gemenskap. Utan tissel och tassel bakom någons rygg underlättas återhämtningsprocessen och risken för att insjukna igen minskar.