Risk för dubbelprövning

Regeringens bedömning: En påförd kontrollavgift bör inte hindra lagföring enligt skattebrottslagen.

Promemorians bedömning: Överensstämmer delvis med regeringens bedömning. I promemorian görs bedömningen att en påförd kontroll-avgift inte hindrar lagföring enligt skattebrottslagen (1971:69), men kan däremot anses hindra lagföring enligt 15 kap. 11 § brottsbalken.

Remissinstanserna: Malmö tingsrätt framför att bedömningen synes korrekt i de fall tillämplig straffbestämmelse i skattebrottslagen inne-håller ett krav på fara för skatteundandragande. Tingsrätten efterlyser en

Prop. 2014/15:6

69 bedömning vad gäller de straffbestämmelser i skattebrottslagen som inte

innehåller ett sådant krav, dvs. skatteredovisningsbrott och vårdslös skatteredovisning. Ekobrottsmyndigheten instämmer i och för sig i slut-satsen att påförd kontrollavgift inte hindrar en lagföring enligt skatte-brottslagen. Skulle praxis ändras framöver kan detta innebära hinder för lagföring. Målaremästarna påpekar att föremålet för påföljd vid skatte-brott inte kan vara ett företag, varför regelkollisionen inte uppstår.

Ansvarsfrågan måste preciseras eller åtminstone förtydligas.

Skälen för regeringens bedömning: I artikel 4 i sjunde tilläggs-protokollet till Europakonventionen regleras dubbelprövningsförbudet (jfr avsnitt 5.5). Dubbelprövningsförbudet ska, efter Europadomstolens dom (2009-02-10) i målet Zolotukhin mot Ryssland, förstås som ett förbud mot åtal eller rättegång för ett andra ”brott” i den mån som detta härrör från identiska fakta eller fakta som i allt väsentligt är desamma.

Vidare gäller enligt artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grund-läggande rättigheterna (rättighetsstadgan) att ingen får lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottsmåls-dom i enlighet med lagen. Av artikel 51 i rättighetsstadgan följer att för-budet i artikel 50 riktar sig till medlemsstaterna endast när de tillämpar unionsrätten.

Regeringen har tidigare konstaterat att det inte kan uteslutas att ett förfarande rörande uttaget av en kontrollavgift för den som inte fullgör sina skyldigheter enligt personalliggarbestämmelserna innefattar en anklagelse om brott i Europakonventionens mening. Frågan blir då om det kan uppstå en risk för otillåten dubbelprövning.

Syftet med en personalliggare är i första hand att ge Skatteverket möjlighet att redan under det löpande beskattningsåret få en uppfattning om företagaren fullgör sina skyldigheter när det gäller redovisning av innehållen skatt och arbetsgivaravgifter. Ett system med personalliggare avser också ge Skatteverket större möjligheter att bedöma vilka inkomster den skattskyldige har av sin verksamhet och om han eller hon redovisar mervärdesskatt med rätt belopp. Däremot avses uppgifter som finns i en personalliggare eller som saknas i en sådan, inte utan ytter-ligare utredning, eventuellt i form av en revision, ensamma kunna läggas till grund för ett beskattningsbeslut (jfr prop. 2005/06:169 s. 45).

Den gärning som kan leda till en kontrollavgift enligt de föreslagna reglerna består i att dokumentationsskyldighet inte fullgörs. Med dokumentationsskyldighet avses här skyldighet att föra personalliggare, att tillhandahålla utrustning för förandet av en personalliggare och anmäla byggstart. Enligt regeringens mening är det främst den gärning som består i att den som bedriver byggverksamhet inte på ett korrekt sätt dokumenterar daglig närvaro som riskerar att bedömas som samma gärning som brott enligt skattebrottslagen. I promemorian görs bedömningen att denna gärning också riskerar att bedömas som samma gärning som brott enligt 15 kap. 11 § brottbalken. I 15 kap. 11 § anges bl.a. följande. Den som i ett intyg eller en annan urkund lämnar osann uppgift om vem han eller hon är eller om annat än egna angelägenheter eller för skens skull upprättar en urkund rörande rättshandling döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för osant intygande till böter eller fängelse i högst sex månader. Regeringen finner dock att det främst är i

Prop. 2014/15:6

70

förhållande till brott enligt skattebrottslagen som det finns skäl att göra en bedömning av risken för dubbelprövning.

De gärningar som kan leda till straff enligt skattebrottslagen består bl.a. i att oriktig uppgift lämnas eller att en föreskriven uppgift inte lämnas till myndighet och att det därigenom uppkommer fara för att skatt undandras eller att bokföringsskyldighet eller sådan skyldighet att föra och bevara räkenskaper som föreskrivs för vissa uppgiftsskyldiga åsido-sätts. Den ovan beskrivna dokumentationsskyldigheten enligt personal-liggarbestämmelserna utgör inte någon skyldighet enligt bok-föringslagen. Inte heller kan det anses utgöra skyldighet att föra och bevara räkenskaper, som föreskrivs för vissa uppgiftsskyldiga, jfr betänkandet Krav på kassaregister – Effektivare utredning av ekobrott (SOU 2005:35 s. 196). Att dokumentationsskyldigheten inte fullgörs är enligt regeringens mening inte heller detsamma som att lämna oriktig uppgift eller underlåta att lämna föreskriven uppgift med fara för att skatt undandras. Det är inte fråga om fakta som är oupplösligt förbundna med varandra till tid och rum. Det rör sig således om olika gärningar. Malmö tingsrätt efterlyser en bedömning gällande skatteredovisningsbrott och vårdslös skatteredovisning i 7 och 8 §§ skattebrottslagen. Dessa straff-bestämmelser rör bl.a. den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att lämna uppgift till myndighet, om uppgiften rör förhållande som har betydelse för skyldigheten för honom eller någon annan att betala skatt. I bestämmelserna uppställs inte något krav att fara för skatteundandragande ska föreligga. Enligt regeringens mening kan dock inte det förhållande att den som bedriver byggverksamhet inte på ett korrekt sätt dokumenterar daglig närvaro i en personalliggare anses som samma sak som att underlåta att lämna uppgift som rör förhållande som har betydelse för honom eller någon annan att betala skatt. Personal-liggarbestämmelserna är en del av det regelverk inom skatteförfarandet som gäller dokumentationsskyldigheter, inte de uppgiftsskyldigheter som straffbestämmelserna närmast synes avse träffa.

I regel är det vidare en juridisk person som påförs kontrollavgift medan, liksom Målaremästarna påtalat, föremålet för påföljd vid skatte-brott inte kan vara ett företag. I Europadomstolens dom Pirttimäki mot Finland (no. 35232/11, den 20 maj 2014) där en person dels dömts för skattebedrägeri i sin egenskap av företrädare för ett bolag, dels påförts ett skattetillägg, ansågs det inte vara fråga om samma sak eller samma brott dels då det gällde två olika personer ”legal entities” (ett bolag och en person), dels då det gällde olika ageranden: Skattebedrägeriet avsåg oriktigt uppgiftslämnande i bolagets deklaration och skatteförhöjningen avsåg den enskilde personens deklarationsförfarande. Någon kränkning av dubbelprövningsförbudet hade således inte ägt rum.

Sammantaget finner regeringen att risk för dubbelprövning för en och samma gärning inte torde föreligga vad gäller de föreslagna personal-liggarbestämmelserna och skattebrottslagen. För det fall att det i praktiken skulle komma att bedömas att kontrollavgift och brott enligt skattebrottslagen eller annan strafflagstiftning i ett enskilt fall skulle omfattas av dubbelprövningsförbudet, kan påminnas om att Europa-konventionen gäller som lag i Sverige. Myndigheterna och domstolarna har således att tillämpa aktuella bestämmelser på ett sätt som säkerställer att förbudet inte överträds.

Prop. 2014/15:6