Elias är den som utifrån arbetsorienteringsbegreppet mest påminner om inledningens Henry (advokaten med Alzheimers sjukdom). Han är 30 år och betraktar sig utifrån sitt yrke, och menar sig först och främst vara intresserad av att tillfriskna och därefter att återgå till sitt tidigare arbete.
Elias är rivnings- och saneringsarbetare (ett tungt arbete som har orsakat arm- och handskador) och uttrycker en ovilja att arbeta med annat, trots att hans handskada försvårar en återkomst till sådant arbete. Samverkan kan inte tvinga (men ”anmoda”) någon att delta i projektet, då endast de försäkrade som vill delta i projektet ska medverka. Men mötet med Elias
kan betraktas som ett försök att få honom att begrunda sin framtida yr-keskarriär. Det är möjligt att omskolning och samverkan blir aktuellt vid senare skede, men med tanke på att Elias avvaktar eventuell operation, låter handläggarna honom vara ifred för denna gång.
Hos Elias uttrycks yrkesrollen, liksom arbetsoförmågan i förhållande till yrket, som ytterst medvetna (jfr självinteraktion: hur Elias väger sin sjukdom mot generaliserade andres attityd om att han bör arbeta om han inte är sjuk, se kapitel III). Däremot uttalar han stor distans till arbetets organiserande effekter och arbetslinjens principer (se Lindqvist 2000:66-70).75 Elias accepterar inte att objektifieras av socialförsäkrings-systemet utan hävdar sin subjektivitet, bland annat genom att säga: ”jag har mina egna planer”, då hans framtid diskuteras. Han överväger att starta eget inom branschen, om hans kropp inte klarar det tunga arbetet, vilket (enligt läkarintyg och Fk-handläggare) är ytterst sannolikt att den inte gör:
Elias Ja, men jag har … [jag hör inte vad Elias säger], å mycket kompisar, så man vill helst komma till-baka.
Ingrid (Fk) Mm, men vad säger läkaren.
Elias De har inte något slutprognos.
Ingrid [Tittar i journal] Tveksam till så tungt jobb.
Elias [Avbryter] Man kan inte bara tänka på den svarta punkten i helvetet.
Harriet (Af) Som rehabtant här på Arbetsförmedlingen, vill jag att det ska gå bra för dig, hitta ett arbete som du mår bra i, för det vore ju synd, så inte din hand slutar fungera när du är 30, å sen har du 35 år kvar på arbetsmarknaden.
Elias Ja.
Ingrid Kanske är lite så man [läkare och tidigare Fk-handläggare] tänkt sig, att du är så ung, å har många år kvar att arbeta.
Elias Ja, ja, jag är ung.
75 Notera skillnaden mellan att som Elias vilja återgå till sina specifika arbetskamrater och vänner, och att arbeta för att tillgodose ett grundläggande psykosocialt behov genom arbetskamrater i mer allmänna ordalag.
Ingrid För du ska ju försörja mig i framtiden, får man tänka på [skratt], så du inte sitter här om fem år igen… Du är inte snickare i botten, eller?
Elias Nä.
Harriet Du bestämmer ju hur du vill göra.
Elias Jag vill fortsätta med mitt vanliga arbete som jag har.
Harriet När ska du börja i så fall?
Elias Så fort jag blir frisk.
Harriet Å när tror du att det är?
Elias Jag hoppas jag blir frisk idag, om det går…
Ingrid Nej, men, asså, hur länge är du beredd på att vänta?
Elias Jag kan vänta så länge det krävs.
Ingrid [Avbryter] Ja, asså, så har han [läkaren] inte skrivit i journalen, utan eventuell rehab…
omskolning…
[…] Ordinarie träff med läkaren, innan du då går igång, att du kanske borde prova, att det fungerar att arbeta med det du har gjort.
Elias [Avbryter] Eh, jag kan knappast lyfta ett kopp kaffe i mina händer, ska jag gå å skada mig ännu mer?
Ingrid Naaj.
Elias Vad tänker du [fan]?
Ingrid Nej, men du sa att du ville…
Elias Det är inte bra. Jag har också psykiska [problem]
ska jag gå och, innan jag blir frisk, å skada mig?
Harriet Nej det går ju inte…
Ingrid Men om armen inte blir helt frisk som innan, har du tänkt vad du då skulle göra?
Elias Asså, man måste fundera mer. […] Man måste bli först frisk, så att man mår bra. Att man mår psykiskt bra också…
Mötet med Elias är intressant eftersom hans avoga inställning till sam-verkan skapar en mindre samförståndsskapande dialog än vad som är brukligt i de möten jag observerar mellan handläggare och försäkrad (se kapitel V). När handläggarna försöker diskutera Elias framtid ur en
sjukdoms- och yrkeskontext avbryter Elias, Ingrid med att säga att de inte kan fokusera det mörka, syftandes på att han lider av smärta och att handläggarna borde låta tiden läka hans sår. En annan fängslande aspekt i samtalet är att Ingrid (Fk), och inte som oftast Harriet (Af), är den mest styrande och positionerande handläggaren, vilket bland annat märks genom att Ingrid förhör sig om Elias möjligen kan arbeta som snickare. Orsaken till att Ingrid är mer offensiv än vanligt finns antagli-gen att finna i att Elias är Försäkringskassans, och inte Arbetsförmed-lingens, ”problem” om han inte medverkar i samverkan eller på annat sätt vidgar sina yrkesalternativ, åtminstone så länge han är arbetsoförmö-gen som rivningsarbetare.
Elias styrs inte av tredje dimensionens makt (arbetslinjen), utan ut-manar systemet och bryter mot förväntningarna på honom (genom andra dimensionen; se kapitel III), genom att agera med egen vilja. Då Elias märker att handläggarna försöker styra honom i annan riktning än han vill gå, försvarar han sitt mål genom att hänvisa till att han också har fått psykiska besvär som följd av de fysiska skadorna. Hans försök att rättfärdiga (account) sin arbetsoförmåga betraktas dock just som ett försök.
Harriet säger visserligen ”nej, det går ju inte” att arbeta, om han mår dåligt. Men, om inte förr, så märks det efter mötet att hon inte tar hans psykiatriska problematik på fullaste allvar. Och då Elias märker att handläggarna inte delar hans uppfattning fullt ut, skiftar han roll från jag till man, för att stå emot handläggarnas tryck: Elias vet inte när han blir frisk, men alla torde veta att man måste bli frisk för att kunna arbeta (jfr Garfinkel 1967:167f; Goffman 1981:145; se också Scott & Lyman 1968:57-60; Buttny 1997:18-22). Genom att byta fot från jag till man upplevs hans ord vara mer legitima, för såväl handläggarna som honom själv (jfr Mills 1940:907). Oavsett om handläggarna låter sig påverkas eller inte, kan de inte göra mycket åt saken. De måste avvakta tills Elias har någon arbetsförmåga i något arbete. Handläggarna kan samtidigt anteckna att Elias inte är motiverad att medverka i samverkan, varför han får som han vill.76
76 Handläggarna är redan innan mötet inställda på det omöjliga uppdraget att om-vända Elias utpräglade yrkesidentifiering och då de inte har några repressalier att hota med, kan de bara låta Försäkringskassan ta hand om honom på egen hand,
Utöver Elias möter jag bara Klas som uttrycker yrkesidentifiering i kombination med arbetsoförmåga inom det enda för honom intressanta yrket. Klas är lika ung som Elias, och är enligt ett läkarintyg ”besatt av datorer” [sic]. Av hans trepartsmöte att döma kan han dock möjligen överväga andra yrken i framtiden än dem som har med datorer att göra, trots att han ”är besatt av dem”.
3) Me d fokus på arbete – me de lå l de rs kv i n no r me d lå g