Rutinärende

Nedan följer de typer av ärenden inom socialtjänstens myndighet barn och unga som det går att urskilja en slags rutin i hur de hanteras av socialsekreterarna. Det presenteras även under denna rubrik hjälpmedel samt riktlinjer som hjälper till i att reglera rutinärendena.

I en utredning kan det inkomma en ansökan från föräldrar som behöver hjälp i ett dilemma de inte kan lösa själva. Socialsekreteraren har då tillsammans med föräldrarna fokus på dilemmat, följande citat belyser just ett sådant ärende.

Men jag tänker liksom på något sätt att, nej men där fastnar jag väl lite att när det är specifika frågor som föräldrar måste lösa för att det ska gynna barnets utveckling, och lösa samarbetet, där kan jag nog tycka att kanske att ja. Då kanske det räcker med ett samtal med föräldrarna för att sedan gå över till behandling så att de kan lösa detta […] (IP 3).

Många av intervjupersonerna uppger som citatet visar att barnets delaktighet inte varit nödvändig i utredningen eftersom den inte påverkat slutresultatet av utredningen. Ansökan har enkelt åtgärdats genom att bevilja en insats som löser det dilemmat föräldrarna står i. Det kan handla om till exempel en meningsskillnad i hur de ska uppfostra sina barn. I ett sådant rutin ärende blir alltså inte barnet delaktigt. En annan typ av ärenden när barn inte blivit delaktiga, är när föräldrarna inte ger sitt samtycke till att de får samtala med barnen. Delaktigheten beror inte på mognaden utan snarare på omständigheter runtomkring.

De två ärendetyperna som följer ingår under den institutionaliserade kunskapen, eftersom de båda har tydliga riktlinjer om hur de ska hanteras. Under den institutionaliserade kunskapen räknas de riktlinjer samt rutiner som införlivats i organisationen (Avby 2018). När våld är aktuellt i ett ärende blir barnet delaktigt på en gång, detta har flera av intervjupersonerna angett. Här behövs inte heller någon

bedömning om mognad innan de bestämmer dess delaktighet, eftersom organisationen har genererat denna rutin.

Det är lite utifrån innehållet i anmälan, har du en anmälan som handlar om våld tex, då pratar vi alltid initialt med barnet innan [---] I våldsärenden går man alltid in innan, om man får tillgång till dem. Det är en gängse procedur (IP 2).

När det inkommer en orosanmälan är delaktigheten något som alltid beaktas. Att barnet ska bli involverat vid orosanmälningar är något som övervägande intervjupersoner angett.

Men när det är oro för ett barns situation, då är... då tänker jag att det är viktigt att barnen blir delaktiga på något sätt så att man kan stämma av med dem hur de uppfattar deras situation (IP 3).

Att göra barnet delaktigt är något som vi uppfattat att intervjupersonerna anser är självklart. De tar inte mognad och ålder i beaktande när de bestämmer om barnet ska bli delaktigt utan mognaden och åldern bestämmer istället hur barnet ska bli delaktigt. Vi tolkar det som att den institutionaliserade kunskapen övergår i en förkroppsligad kunskap, eftersom den upplevs att vara införlivad i intervjupersonerna, vilket enligt Avby (2018) är ett kännetecken på förkroppsligad kunskap.

Jag tänker väl egentligen att barnet ska alltid vara delaktig, alltså oavsett om barnet är mogen nog för sin ålder så ska barnet alltid vara delaktig på ett eller annat sätt (IP 5).

Men för mig har de alltid varit en självklarhet att barnen ska va delaktiga (IP 1).

[Mognad] Det tänker jag inte är ett hinder utan att man kan göra det på olika sätt. ja men det är väl min grundinställning att alla barn kan vara delaktiga men, på olika sätt (IP 3).

Ytterligare en typ av rutinärende är de ärende som involverar små barn. De små barnen har inte samma förmåga att uttrycka sig verbalt som äldre barn har, därför behöver dessa barn bli delaktiga på ett annat sätt. De socialsekreterare vi intervjuat har angett att deras delaktighet alltid blir genom att observera dem tillsammans med föräldern istället för att göra dem delaktiga verbalt.

För de riktigt små barnen går inte att prata med. det är ju det första, är barnet tillräckligt gammalt för att prata med det eller är det mer observation. Det är ju kring de mindre barnen som inte pratar (IP 3).

Detta kan uppfattas som att socialsekreteraren anpassar sig efter barnets ålder och mognad. Vilket är ett tema som vi uppmärksammat hos övervägande intervjupersoner.

Precis, men jag tänker att det som ni kan ta med er är ju att man anpassar sig efter dom man möter (IP 1).

Det får alltid läggas på barnets nivå så är det ju (IP 2).

Man får ju göra sig själv flexibel och anpassa sig efter situationen (IP 3).

I detta med att anpassa sig efter den de möter återkommer deras diskretionära handlingsutrymme på så sätta att ett diskretionärt resonemang är nödvändigt för en flexibel individualiserad behandling och för att säkerställa rättssäkerheten, detta i enlighet med Jessen och Tufte (2014).

I samtliga intervjupersoners svar har det funnits ett resonemang kring att delaktigheten ska ha ett syfte i utredningen. Vi uppfattar det som att socialsekreterare anser att de inte ska träffa barnet ´bara för att´ utan de stävar efter att det ska tillföra något till utredningen. Det fångar även upp en viktig komponent i det diskretionära handlingsutrymmet. Det vill säga den professionella har en frihet att i arbetet fatta självständiga beslut om vissa problem bland annat vad som ska uträttas, syftet med det och hur det ska genomföras (Jessen & Tufte, 2014).

Jag tänker att man alltid måste ha ett bra syfte (IP 2).

Så tänker jag att det som kan vara svårt det är väl ifall, ifall man ska bedöma om man ska ha ett samtal eller inte utifrån; vad kommer det här ge mig om barnet inte är moget nog att kunna sätta ord på sina känslor eller sätta ord på sin tillvaro (IP 5).

Att anpassa sig samt att ha ett syfte med delaktigheten är inte ett rutinärende i sig, men eftersom att övervägande intervjupersoner angett att de tar det i beaktande i en utredning uppfattar vi att de används som en rutin i deras tillvägagångssätt.

6.2.1 Instrument som hjälpmedel

Som en hjälp till att hantera rutinärenden finns diverse instrument som hjälpmedel. Samtliga socialsekreterare använder sig av instrumentet BBIC, barns behov i centrum. Enligt intervjupersonerna är BBIC något som är framtaget ur forskning, grundar sig i forskning och det är dokumenterat. Utifrån det kan en koppling göras till Avbys (2018) vetenskapliga kunskap vilken innefattar forskning. Det är ett tryckt verk som Socialstyrelsen gett ut. Instrumenten som socialsekreterare använder sig av faller in under vetenskaplig kunskap, eftersom de grundar sig i forskning.

[…] den här BBIC där är ju barnets behov och sen är det ju barnets utveckling, det är ju dom här frågorna som man ofta har som grund så utgår man från dom […] (IP 7).

[…] även dom här BBIC metod alltså dom här, handböckerna där står det ju ofta ganska tydligt i alla fall hur man ska tänka och man kan få lite nya kanske exempel ibland och så där (IP 4).

Av BBIC metodboken och handboken får socialsekreterarna hjälp i bedömningarna kring hur barn ska göras delaktiga i en utredning utifrån mognaden. Böckerna hjälper dem på så sätt att de tar upp exempel på hur socialsekreterarna kan gå tillväga i bedömningarna. BBIC kan ses som en form av anpassningsinriktat lärande, som enligt Avby (2018) leder till ett oreflekterat och automatiskt lärande. Eftersom BBIC är något som socialtjänsten i de båda kommunerna har infört som rutin att arbeta utefter bidrar detta till processer av kunskapsanvändning som inte är beroende av just en enskild socialsekreterare. Eftersom rutiner är förknippade med den institutionaliserade kunskapen (Avby 2018) kan även arbetet utifrån BBIC ses som institutionaliserad kunskap. Även annat material som Socialstyrelsen har gett ut används i bedömningarna om barns mognad för delaktighet i en utredning. Det som har nämnts är ”utreda barn och unga”, som är en handbok för socialtjänstens arbete enligt socialtjänstlagen.

Socialsekreterarna i den ena kommunen refererar även till instrumentet HOME som de säger är ett komplement till BBIC. De uppger att HOME är ett evidensbaserat instrument som hjälper till att göra barn delaktiga i en utredning. Enligt Avby (2016) är den evidensbaserade praktiken en länk mellan forskning och praktik. Intervjupersonerna säger att HOME inte passar för alla barn och familjer. Detta kan kopplas samman med det Blom (2006) skriver att evidensbaserad kunskap inte tar hänsyn till kontexten som interventionen befinner sig i, därför kan effekterna skilja sig beroende på

sammanhanget. Det finns utrymme för socialsekreterarnas diskretionära handlingsutrymme här att själva fatta beslut om vilka barn och familjer som HOME passar till.

[Pratar om HOME]. Då har man ju en närliggande dag liksom som man kommer ihåg tillsammans med barnet där även barnet även får prata utifrån mognad och delaktighet, för det kan ju vara att det är ganska små barn också det, får se här tre till sex år, sex till tio tror jag det är. Och då är det ju frågor utifrån, dom åldrarna, dom frågorna är ju anpassade. Och det är ju ett mätinstrument för att se vad gör barnet, man observerar samtidigt som man håller intervjun amen så här många gånger ler mamma emot barnet exempelvis (IP1).

Ett annat hjälpmedel för socialskekreteraren i bedömmningen är just forskning. Samtliga intervjuade socialsekreterare uppger att det finns organisatoriskt utrymme till att söka forskning och att organisationen bidrar med att uppdatera dem med forskning. Men att de själva har ett stort egenansvar när det gäller att söka och hålla sig uppdaterad om forskning.

[organisatoriskt utrymme att söka forskning]. Ja, det tycker jag. Jag lägger ju upp min arbetstid utifrån vad jag behöver (IP 1).

[...]Sen har man ju mycket, eget ansvar också att ta reda på och förkovra sig och att inte stanna upp i sin kunskap på nått sätt så... lära mer (IP 4).

Jo de måste ju finnas utrymme för det annars funkar det ju liksom inte, tänker jag. Just när man jobbar med det man gör (IP 4).

[---] Många har slutat och bytt arbetsplatser för att det varit så jäkla mycket och göra, det har så svåra ärenden alltså ganska jobbiga arbetsvillkor runtom [---] det gör ju att sånt hinner man inte med då, man orkar inte med det. Men när man ser att det börja ljusna på och så här och det bli bättre då vill det ju till att man har en chef som driver på, att gruppen driver det så, för det har ju varit ganska jobbigt här [...] ganska stor arbetstyngd och svåra ärenden liksom som tär så (IP 7).

Avby, Nilsen och Ellström (2017) menar att om socialsekreterare fick större utrymme i sitt arbete att leta efter relevant forskning skulle det kunna vara till gagn för deras tillvägagångssätt i en utredning. Enligt socialsekreterarna i vår studie finns det utrymme till att söka forskning, vilket skiljer sig från Avby, Nilsen och Ellströms (2017) resultat. Iversen och Häggen (2016) menar att stor arbetsbelastning och tidsbrist kan vara en bidragande faktor till att socialsekreterare inte använder sig av forskning, vilket stämmer överens med vad IP 7 uppgett. IP 7 uppgav att det kan vara svårt att få tid till

att söka forskning om det är en stressig arbetssituation och att det är beroende på hur de organisatoriska förhållandena ser ut om de kan söka forskning eller inte.