Det är tisdagskväll i mitten av februari, och Markbodaskolan har informat- ionsmöte i skolans matsal för ungdomar och föräldrar som är intresserade av att söka till skolan kommande läsår. Vintermörkret har lagt sig på skolgården men skolans matsal är upplyst och in genom matsalsdörrarna strömmar alltfler föräldrar och ungdomar. Inne i matsalen är det varmt och trångt, det börjar bli ont om plats. Det är långt ifrån alla som har lyckats hitta en sittplats och allt- fler är på väg in. Jag har lyckats hitta en sittplats på ett bord, längst bak i den stora matsalen. Framme vid matdisken på en liten förhöjning står rektor och bakom hen står det lärarlag som nästa år ska ta emot nya elever. På en skärm vid sidan om, rullar Power Point-bilder. De föreställer glada ungdomar med musikinstrument varvat med dansande ungdomar. En av lärarna på skolan, som råkar sitta i närheten av mig, berättar att bilderna som visas är från före- gående läsårs ”Markendag”. Det är den dag då skoldagen flyttar ut på skol- gården, en dag fylld med roliga upptåg och tävlingar. Det är också en dag då skolan är öppen för besök, framförallt då för besök av eventuella nya elever. Ur högtalarna strömmar musik (troligtvis elevproducerad). Sorlet i salen stiger allteftersom fler kommer in i matsalen och stämningen är förvånansvärt god med tanke på hur trångt det börjar bli. Kanske kan stämningen till och med beskrivas som förväntansfull. Klockan är strax efter 18.30, vilket är den ut- satta tiden för mötet, rektor lyfter mikrofonen och ber om tystnad. Hen hälsar samtliga välkomna med orden ”ni är varmt välkomna. Det känns ju nästan som på en rockkonsert med tanke på hur många ni är”.
(Fältanteckning Markbodaskolan februari, 2013)
Den inledande fältanteckningen är tänkt att illustrera hur marknadsföring har fått ett större utrymme. I den allmänna debatten diskuteras skolvalfrihet liv- ligt, ofta i förhållande till att fristående aktörers vinstuttag ökat och i relatin till de många gymnasievalen. Lundahl med fler (2013) menar att få debattö- rer berör frågeställningar kring vad marknadsanpassning har lett till i varda- gen, vad som händer i vardaglig praktik när skolor förvandlats till utbild-
ningsföretag (eng. edu-business, Ball, 2007 s. 67). Detta kommer nu att be-
lysas närmare tillsammans med betydelsen av rykten och tilltagande ambiva- lens i relation till hur skolvalfriheten används.
169
Uppgivenhetens logik och partnerskap
Som framkommit i de två föregående kapitlen är föreställda geografier och skolans elevsammansättning det avgörande för att Brodalsskolan position- eras som bortvalsskola. De skolprofessionella omfattas i hög grad av vad Bunar (2009, s.127) benämner som uppgivenhetens logik när frågor ställs kring om skolan bedriver marknadsföring. Uppgivenhetens logik ska förstås som ”en legitim förklaringsmodell tillämpad av de professionella från mång- kulturella skolor för att tolka sin klena position på utbildningens kvasimark- nad” (Bunar, 2009, s.128). Det är en logik som leder till att de skolprofess- ionella inte ser den egna verksamhetens möjligheter till förändring utan istäl- let fokuserar på avsaknaden av det ”svenska”. De vanligaste svaren på frå- gan om marknadsföring innehåller också varianter av ”det är inte lönt vi ligger i Brodal” alternativt ”det är inte lönt vi har för få elever som är svenska”. Till Brodalsskolan kommer främst elever vars familjer inte gjort ett aktivt val av annan skola, med biträdande rektor Rogers ord:
Skolvalet…[suckar]… ja man behöver en skola och då kommer man hit.
De föräldrar som anses vara mer ”medvetna”, ofta ”svenska” föräldrar, upp- fattas göra ett mer aktivt skolval. De övriga har mer eller mindre hamnat på skolan utifrån närhetsprincipen (jfr, Reay, 1998b; Reay och Lucey, 2000; 2003). Magda och Helena, båda lärare på skolan, ger följande svar på frågan om vilka familjer som söker till Brodalsskolan:
Magda: Jag vet inte hur många Brodalselever det är som söker sig in till stan. Men det vet vi ju att det är en hel del som söker sig in till stan och som vill gå där. Där finns det som man kallar för svenska barn, så att de får lära sig bättre svenska.
Helena: Jag tror att det är en väldigt stor nackdel för oss att dom föräldrar som bor kvar här som vad ska man säga… [tvekar en liten stund]… är etniska svenskar, i väldigt stor utsträckning väljer andra skolor. De vill inte låta sina barn gå här och det gör att vi får väldigt många elever… [tvekar en stund igen, och fortsätter]… Ja nu har vi ju väldigt många duktiga elever i alla fall. Men det handlar mer om att eleverna själva är duktiga, för föräldrarna är inte så medvetna. Hade föräldrarna varit starkare så tror jag att de hade flyttat sina barn i tron om att det skulle vara så mycket bättre och det kan det ju vara uti- från språksynpunkt och så.
Brodalsskolan konkurrerar med skolor som är mer centralt belägna och med skolor i närområdet som kan erbjuda mer ”svenskhet” (jfr, Lunneblad, 2010, Schwartz, 2013), framförallt Vikenskolan och Tallundaskolan samt ett antal fristående skolor.
Trots att det stora flertalet skolprofessionella menar att det inte är lönt att marknadsföra skolan anordnar skolan i likhet med många andra i dess närhet
170
ett Öppet hus varje läsår. Det är en dag under vilken föräldrar och närsam- hälle bjuds in till skolan för att på ett festligt sätt få vara med under en ”van- lig skoldag”. Under våren 2013 infaller Brodalsskolans dag en lördag och samtliga klasser har lektioner som går att besöka. I skolans aula uppträder olika grupper av elever och i cafeterian säljs fikabröd till förmån för skol- verksamheten. En av de föräldrar som besöker årets Öppna hus-dag är Dilar. Dilar är ursprungligen från Turkiet och har bott i Brodal i över 20 år. Famil- jen har tre barn, samtliga har gått eller går på Brodalsskolan (yngsta sonen går i årskurs nio). Dilar arbetar som tolk och modersmålslärare. Hon berättar följande om familjens val av skola:
Vi hade två val, Brodalsskolan eller Sörgårdsskolan men jag tänkte, jag väljer den stora skolan med många alternativ. Vi hade inte rätt att välja Viken eller dom andra [Dilar syftar på andra skolor, likt Vikenskolan som ligger i mer ”svenska” områden]. Men även om jag hade den möjligheten, skulle jag inte välja den heller. Jag skulle välja Brodalskolan. För mina barn känner sig trygga här. Dom känner samma kompisar. Jag är lärare, jag vet vad det bety- der, ett barn som inte känner sig trygg oavsett om skolan är bra, det påverkar deras, vad ska man säga, karaktärer.
Dilar berättar att hon känner till skolorna i området väl då hon är en ofta anlitad tolk. Hon anser sig vara en välinformerad förälder, en som Gewirtz med flera (1995) skulle benämna som en skicklig väljare om än inte helt priviligierad. För trots att Dilar anser att det finns många bra skolor i områ- det kände hon att för sina egna barns räkning var valet begränsat. Det be- gränsades till de båda lokala alternativen, Sörgårdsskolan och Brodalsskolan, som av en osynlig mur. Med Dilars ord:
Det är ekonomiskt som jag sa till dig. Om vi jobbar, vi är ändå inte som svenskar. I Turkiet då skulle jag välja den bästa skolan, men här… vi är vad man kan säga, andra klassens medborgare, eller tredje klass. Vi jobbar och gör allt, men vi har inte samma bakom som ni. Ni ärver, ni har bättre ekonomi och du vet, vi har inte den möjligheten. Då skulle jag inte välja som min syster, hennes barn går i skola i stan72 hon lider för det [Dilar syftar på systerdottern].
För när det är fem dagars semester, kan dom åka till Spanien och vi kan inte. Barnen kanske får ett sår inom sig, de mår inte bra om de inte kan ha det som sin kompis. Min dotter var bäst här, hon klarade svenska och inte svenska som andra språk, hon hade väldigt bra betyg, men hon valde inte Östra Real73 för
hon sa ”jag kommer inte vara som dom”.
Föräldrar kan trots att de har stort informations- och utbildningskapital se skolvalet som en kamp. En kamp där valet står mellan att antingen acceptera
72 Här nämner Dilar namnet på den skola i innerstaden som syskonbarnen går i, jag har valt att
avidentifiera, genom att skriva skola i stan. Längre ned i samma utsaga pratar Dilar om den gymnasieskola som dottern inte valde Östra Real där jag gjort ett övervägande att inte byta eller ta bort namnet då det var en skola som dottern till slut inte valde.
171 och reproducera en redan etablerad social ordning som finns i samhället eller försöka att bryta sig loss och välja en annan väg. Den senare vägen kan in- nebära ett högt individuellt pris. Det kan leda till att barnen hamnar i sociala sammanhang där de inte känner tillhörighet. Det finns på så vis en gräns som inte kan övervinnas genom att som förälder välja en skola i ett ”svenskare” område åt sina barn. Dilar klär utanförskapet i ord och förkroppsligar känslor av att vara utan tillhörighet, det Bourdieu (1999, s. 128) använder uttrycket ”out of place” för att beskriva. En känsla av att vara out of place bottnar främst i att aktörers habitus och kapitalformer inte korrelerar med fältets strukturerande strukturer. Det är något som för enskilda aktörer leder till en yttre och inre kamp. Vilken även kan beskrivas med Balls (2003, s. 61) ut- tryck den alienerade andra (eng. the alien other). I intervjun poängterar Dilar att för hennes barn med migrationserfarenhet i familjen var Brodals- skolan det förnuftigaste skolvalet. En poäng hon gör utifrån antagandet och kanske även erfarenheten av, att barnen i en annan social skolmiljö riskerar att känna sig annorlunda eller missförstådda.
Möjligheten till skolval kan utifrån Dilars berättelse förstås som en kom- plicerad social process där få rationella val görs. De som förespråkar skol- valfriheten lyfter att bara ”rätt” information ges kommer marknadsasym- metrier att kunna undvikas. Mycket lite i denna studie tyder på att detta an- tagande skulle stämma. Ett stort informations- och utbildningskapital ger inte automatiskt en nyckel till ett fritt och rationellt skolval. Det är även av vikt att inneha ”rätt” former av utbildningskapital samt gångbart kulturellt och socialt kapital. Metaforen att som förälder ha rätt valuta blir användbar för det är först med kapital i överensstämmande valörer som ett navigerande möjliggörs (jfr, Gewirtz, m.fl., 1995; Skawonius, 2005).
Trots att föräldrarna vet att många beskriver Brodalsskolan som en bort- valsskola uttrycker de intervjuade föräldrarna att de är nöjda med skolan. De anser att skolan håller god kvalité. De är nöjda med såväl skolmiljö som med lärare. De rekommenderar skolan till vänner eller familj och ofta har de fått skolan rekommenderad. Ett exempel är Salime, förälder till två elever på skolan:
Två barn går här nu, min son han säger att det är en mycket bra skola. Andra kamrater säger att den skola, Brodalsskolan, inte en bra skola. Men min son svarar att skolan är bra, lärare bra. Jag tycker också att det är en bra skola, min son inga problem och nu min dotter också börjat skolan.
Det är också till föräldrar som Dilar och Salime som biträdande rektor Roger menar att skolans marknadsföring i första hand ska vända sig. Uppdraget i att marknadsföra skolan ska vara knutet till att stärka skolans position i när- området. Roger förklarar:
172
Vi försöker berätta vad vi gör vid olika möten, konferenser och sånt. Vi skick- ar ibland, ganska fåfängt [skrattar] pressmeddelanden men det är inte så många som svarar på det, kanske ”Mitt i Brodal” [den lokala tidningen].
Genom att Brodalsskolan är starkt knuten till området Brodal i synnerhet till områdets negativa representationer, finns det en baksida av medial publicitet. För om det står något negativt i tidningarna om området Brodal påverkas Brodalsskolan. En stigmatiserande mediadiskurs får direkta effekter för sko- lans möjligheter att positionera sig på marknaden. Detta är något som både den biträdande rektorn och lärarna på skolan är väl medvetna om. Det har till och med varit på tal att byta namn på skolan för att inte förknippas lika starkt med platsen Brodal (jfr, Bunar, 2011). Roger berättar:
… om det sedan står i tidningen att nu har det och det hänt här i Brodal eller ”vandalisering i Brodal”, eller att ”barn i Brodal far illa” så påverkar det oss här på skolan. För dom som har en möjlighet att välja en annan skola gör det, kanske man tänker att det verkar otryggt. Vi har faktiskt funderat på att byta namn men så bestämde vi oss för att ”nej baske mig, vi ska behålla namnet och bli stolta över det”.
Schwartz (2013, s. 77) beskriver hur media har blivit till en betydelsegivande faktor för att skapa vad Schwartz benämner som ”sanningar om skolan”. I synnerhet skapas dessa ”sanningar” om de skolor som ligger i förorten. Detta menar Schwartz bidrar till att förstärka en redan negativ bild. Brodalområ- dets negativa bild ledde till ett övervägande om namnbyte men Roger berät- tar att efter långa diskussioner valde skolans personal istället att satsa på ett partnerskap. Ett partnerskap med det lokala närings-och föreningslivet var ett sätt att stärka skolans position lokalt (jfr, Ball och Youdell, 2008; Dahlstedt, 2007; Lunneblad, 2010). Ett partnerskap kan även förstås som en form av entreprenöriellt lärande. En form av lärande som Ball (2008, s.753) menar får allt tydligare form inom skolor (vid bemärkelse) efter de neolibe- rala policyförändringarna. Brodalsskolans partnerskapssatsning och tonvik- ten på det entreprenöriella lärandet kan jämföras med hur Bloomfield Cuc- chiara (2013) beskriver formeringen av partnerskap i några amerikanska skolor. I Chicagoskolorna används det för att öka attraktionskraften bland familjegrupper som skolan gärna vill ska söka plats vid skolan. Bloomfield Cucchiara beskriver hur partnerskap samt entreprenöriellt lärande har blivit strategier för att förbättra skolors position i mer socialt utsatta områden. Det sker ofta i ett samarbete med föräldragrupper som har en starkare socioeko- nomisk bakgrund, även det med främsta syfte att försöka öka skolans attrakt- ionskraft bland ”rätt” föräldragrupper. De som identifieras som ”rätt” föräl- dragrupper av Bloomfield Cucchiara är grupper av (vita) medelklassameri- kaner (Bloomfield Cucchiara, 2013, s. 78).
På Brodalsskolan utvecklades det entreprenöriella lärandet via ett partner- skap med det lokala närings- och föreningslivet. Partnerskapssatsningen kan
173 ses som ett försök till att verka för integration, att utveckla elevers nyfiken- het, initiativförmåga, ge arbetspraktik, möjligheter till arbete, samt att verka för att se förorten som en resurs med möjlighet istället för en plats med hin- der och problem. Dahlstedt och Hertzberg (2011) beskriver hur skolor i mil- jonprogramsområden sedan slutet av 1990-talet har tilldelats en nyckelroll utifrån att de ansågs som strategiskt viktiga för att bryta segregationsmöns- ter. Rollen som ”segregationens isbrytare” framhåller Dahlstedt och Hertz- berg riskerar medföra att det läggs ett för stort ansvar på enskilda skolor för mer övergripande samhällsproblem. Detta leder i sin tur till att en fråga kvar- står. Nämligen frågan om partnerskapet verkligen kan ses som en fram- gångsstrategi för att stärka skolors position på en lokal skolmarknad? Detta i synnerhet i relation till den konkurrens som finns gentemot skolor som Tall- undaskolan.
Inbilla dig inte att du kommer in
Fokus i det här avsnittet kommer att vara på den skola som kan ses som
marknadens vinnare, tillvalsskolan Tallundaskolan. En skola som varken
använder marknadsföring, profilering eller partnerskapssatsningar i någon större utsträckning men ändå inte har plats för alla närboende barnen. Skolan har kö till vissa klasser på uppemot fem år. Den grundläggande förklaringen till Tallundaskolans starka position finns i att skolan speglar närområdets socioekonomiska och etniska sammansättning. Mathias, lärare på skolan, ger ett exempel:
Vissa skolor som man känner till har ju mycket mer profilerad hemsida. Det här är en väldigt tyst skola. När jag jobbade på Vikenskolan då visste man om att Tallundaskolan fanns men man hörde varken nåt bra eller dåligt, utan man gick dit och lärde sig det man skulle. Man visade inte upp sitt namn, för det behövdes ju inte. Så det är väl så att föräldrarna har ringat in vilka skolor som finns och ”oj det verkar vara kö, bäst vi ställer oss i den” det är så jag har upp- fattat det. Ja enligt min uppfattning, jag har ju inte så mycket fakta [suckar] men vad kan jag säga det är lite övre medelinkomsttagare.
Många av de föräldrar som bor i området Tallunda kan med Gewirtz med fler (1995) och Ball (2006) terminologi beskrivas som priviligierade väljare. Det är en resursstark föräldragrupp med högt utbildnings- informations- och ekonomiskt kapital. När det är dags för val av skola antar de skolprofession- ella att föräldrarna ringar in ett antal tänkbara skolor i närområdet. Denna bild bekräftas av de intervjuade föräldrarna. I intervjuerna menar föräldrarna att valet till förskoleklass främst står mellan Västra skolan och Tallundasko- lan. De flesta familjer som väljer Västra skolan till förskoleklassen väljer sedan Tallundaskolan till årskurs sju. I intervjuer och samtal (med både ung- domar och föräldrar) uppfattas de båda skolorna som pedagogiskt likvärdiga.
174
Valet dem emellan tycks snarare handla om andra preferenser. Tess förälder till två flickor (7 och 13 år) boende i Tallunda ger ett exempel:
[fick] … vi plats på Tallundaskolan till första klass så vi hade valet att sätta Ellinor där från början men vi tänkte på miljöaspekterna, det var dom som avgjorde att vi gjorde att vi valde Västra skolan.
Anna: Hur tänker du när du säger miljöaspekterna?
Tess: Att den [Tallundaskolan] ligger så fruktansvärt nära motorvägen och trafiken blir ju bara tätare och tätare men vi visste att det var en bra skola för vi hade kompisar i området. Det var väl delvis därför vi flyttade [Tess syftar på att hon strax innan berättat att familjen hade flyttat till ett av eg- nahemshusen när Ellinor var i förskoleåldern] att vi kände till området och vi visste att det var trivsamt och så.
(Tess, avdelningschef vid ett statligt verk, bor i Tallunda)
Att valet till sist föll på den mindre Västra skolan berodde främst på Tall- undaskolans fysiska läge. Skolan är placerad närmare en starkt trafikerad väg än vad Västra skolan är. Tess fortsätter med, ”jag vill inte skriva några för- äldrar på näsan men att yngre barn är mer känsliga för partiklar än vad äldre barn är”. När det sedan av organisatoriska skäl var dags för ett omval beskri- ver Tess att familjen i likhet med de flesta andra familjer på Västra skolan sökte sig till Tallundaskolan. Familjen som till förskoleklass hade blivit er- bjudna en plats samt stod i kö, antog att platsen på skolan var säkrad. En placering som visade sig inte vara lika säker som familjen hade trott. Tess berättar:
Vi hade tur, Ellinor kom in på sista reservplats på Tallundaskolan. Anna: Hur länge hade ni stått i kö då?
Tess: Ja, jag ställde henne i kö, när hon gick i trean för då var det en mamma i hennes klass på Västra skolan som sa ”att du ska inte inbilla dig att du kom- mer in på en bra skola om du bara stått i kö i ett par år” [skrattar]. Det blev ju en tankeväckare, då tog jag ju tag i det här. Hon stod i kö i…[tvekar en stund som om hon tänker efter]… ja hur många år det nu blir, fem eller så och då för att komma tillbaka till det där med skolvalet så tror jag att hon stod i kö till 12 skolor eller nåt sånt.
Anna: Vill du berätta vilka?
Tess: Ja, dom jag kommer ihåg … [stannar upp och tänker]… och det här var en jätteintressant resa. Jag är jättekritiskt till hur det här är upplagt för har man flera barn så kan det här ta livet av en. Nu är det ju så stor åldersskillnad mel- lan våra så jag har väl hunnit hämta mig till nästa barn [skrattar]. Men det var helt vidrigt och jag förstår vilken sjuk administration för dom här stackars, stackars skolorna att hålla på med det här. I alla fall, Ellinor stod i kö till Lin-
175
denskolan, Tallundaskolan, Markbodaskolan, några skolor i till X- området 74
och sen flera skolor inne i stan. Också nåra såna där som jag kan tycka är lite suspekta friskolor [skrattar]… med lite så där... [tvekar igen innan hon snabbt