Säkerheten i osäkerheten

Alla respondenter uppger att de stundtals känner sig osäkra både i sin yrkesroll och i sina bedömningar. Detta yttras i intervjuerna genom uttryck av att det känns konstigt eller sjukt att de har så pass ansvarsfulla arbetsuppgifter. Dock menar samtliga respondenterna att de försöker tänka bortom denna osäkerhet. Istället väljer de att fokusera på sin utbildning, sin yrkestitel och medföljande ansvar, samt det stöd respondenterna har från arbetsplatsen. Detta manifesteras i nedanstående citat.

Ja, ibland känns det lite sjukt att man, “här sitter jag och har så mycket på mina axlar ändå, vem är jag att bestämma de här sakerna, och hur vet jag att det här är rätt eller fel”. Men det är som du säger, man får tänka på att man har gått en utbildning och har en viss bas att stå på.

Respondent 6

Respondenterna återkommer även i sina svar till att osäkerheten är en del av arbetet i sig. Att man aldrig kan vara helt säker på att de bedömningar man gör är rätt förklaras som någonting ofrånkomligt för socialsekreterarna. Även här hänvisar respondenter tillbaka till att

osäkerheten i arbetet vägs upp av den erfarenhet man har, arbetsrelaterat material, lagstiftning och kollegor.

Jag tror att det präglar hela arbetet att man är osäker. (...) Det finns en osäkerhet, men man får luta sig mot sin erfarenhet, sina kollegor, lagstiftning, material och väga upp det. Man kan aldrig veta hur ett utfall ska bli liksom. Så är det, vi är människor. Men man kan iallafall vara någorlunda säker på att det man har gjort, att det är bäst.

Respondent 2

Att hela arbetet präglas av osäkerhet är i enlighet med Lipskys teori om gräsrotsbyråkratier. Lipsky talar om alienation i gräsrotsbyråkraters arbete och fångar här in mycket av den osäkerhet som präglar socialsekreterares arbetssituation och som belyses i ovanstående citat. (Lipsky 2010:76). Denna alienation bygger på den bristande kontrollen gräsrotsbyråkrater och därmed socialsekreterare upplever inom ramen för sitt yrke. Lipsky menar att denna brist på kontroll leder till alienation, och att denna alienation leder till missnöje hos de

professionella, vilket i sin tur minskar intresset för klienter och arbetsplatsen som helhet. Vi har i vår studie inte lagt märke till något direkt uttryck för missnöje och minskat intresse för klienten hos våra respondenter. Dock är det möjligt att urskilja en trend där respondenterna uttrycker sig okritiskt kring sin yrkesroll, sin arbetsplats och de arbetssätt och metoder som används. Minskad kritik mot organisationen och organisatoriska förändringar är, enligt Lipsky, även ett tecken på alienation och hänger tätt samman med ökade krav på kostnadseffektivitet (ibid:79–80).

Trots den osäkerhet som uttrycks har ingen av våra respondenter ångrat en bedömning eller utredning. En respondent lyfter emellertid att det stundtals inte känns bra att avsluta

utredningar utan någon insats, men att socialsekreteraren i dessa fall inte har haft något annat val än att avsluta, då oron för barnet inte har varit tillräckligt omfattande för att fortsätta utreda eller sätta in tvingande åtgärder.

Och vi kan inte göra någonting, och då måste vi avsluta. Då är det klart att det inte har känts bra, barnet får det ju inte bättre för det, men man har inte kunnat göra

någonting. Då blir det att man får vänta på att ny anmälan kommer in och se om vi kan göra någonting då istället.

Respondent 6

I citatet ovan skildrar respondenten hur det vid de tillfällen utfallet av en utredning inte har upplevts bra går att förklara med utomliggande faktorer som inte relaterar till deras roll som professionell. Att respondenterna inte uttrycker att de själva gjort felaktiga bedömningar, trots sin begränsade erfarenhet, kan delvis förklaras utifrån intervjusituationen som sådan. Att misslyckas med en utredning kan upplevas som en känslig aspekt av arbetet och inget man vill diskutera med en främling. En annan förklaring utgår återigen från Lipskys teorier om gräsrotsbyråkratier. Den påstådda maktlöshet respondenterna uttrycker i samband med de tillfällen de menar att de inte kan göra något mer än att avsluta skulle kunna förklaras med alienationen som drabbar gräsrotsbyråkrater. Konsekvensen av detta är att socialsekreteraren tenderar att ta klientens perspektiv i mindre utsträckning och istället acceptera organisatoriska förutsättningar (Lipsky 2010:79–80).

Respondenterna uppfattats i allmänhet vara bekväma i deras yrkesroll då de förhåller sig okritiska till både nuvarande arbetssätt och arbetsplats. Respondenterna har lätt att falla in i resonemang kring hur de agerar och handlar i sitt yrke istället för att beskriva hur de faktiskt upplever att utföra arbetsuppgifter. Utifrån Goffmans rollteori kan detta tolkas som att respondenterna i intervjuerna går in i en professionell roll där de sänder ut vissa signaler för att framstå som professionella socialsekreterare (Goffman 2009:12). I enlighet med Goffmans teori kan respondenternas svar tolkas som ett framträdande där vi som intervjuare intar

Respondenternas uppgift blir att genom sitt framträdande få oss som publik att inte avslöjar vad som försiggår bakom kulisserna. Goffman lägger även vikt vid den rumsliga kontextens betydelse för framträdandet (ibid:28–29). I vår studie är det talande att den respondent som uttryckte sig mest kritiskt gentemot nuvarande arbetssituation intervjuades utanför den egna arbetsplatsen; resterande intervjuer genomfördes på vardera respondents arbetsplats. Att merparten av respondenterna befann sig på sin arbetsplats under intervjun kan utifrån rollteorin därmed förstås som ytterligare en faktor som respondenternas roll som

professionell, och därmed vilka signaler som sänds ut till oss som utomstående forskare.