Särskilda olägenheter

Regeringens förslag: Ersättningsposten olägenheter i övrigt slopas och ersätts av en ersättningspost med snävare innehåll kallad särskilda olägenheter. Vissa skadeföljder som i dag ersätts med schablon-mässigt belopp som olägenheter i övrigt avses rymmas under andra ersättningsposter.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens (se SOU 1995:33 avsnitt 5.2.5).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna godtar förslaget.

Många remissinstanser är dock kritiska. Hovrätten för Nedre Norrland, TCO, Göteborgs tingsrätt och Regionåklagarmyndigheten i Göteborg befarar att de tillämpningsproblem som finns i dag kan bestå. Ansvars-försäkringens personskadenämnd och Försäkringsjuridiska föreningen biträder förslaget att lyfta över schablonersättningen till posten lyte och men och anser att olägenhetsersättning därutöver inte bör komma i fråga annat än i rena undantagsfall. Även SAF/Industriförbundet och Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet vill ytterligare skärpa kraven för ersättning. Statens skaderegleringsnämnd, Kammarkollegiet och Försäk-ringsförbundet anser att ersättningen för olägenheter bör slopas helt.

Enligt Försäkringsförbundet bör i vart fall sådan ersättning betalas endast för anspänning i förvärvslivet av synnerligen svår beskaffenhet. Trafik-skadenämnden anser att bedömningen av olägenhetsersättningen sker på ett smidigt sätt och är tveksam till om de eftersträvade fördelarna uppnås med förslaget. Advokatsamfundet ifrågasätter om man inte bör antingen behålla nuvarande ordning eller helt slopa olägenhetsbegreppet. Brotts-offermyndigheten anser att den nuvarande skadeståndsposten olägenheter i övrigt helt bör slås samman med posten lyte och men.

Bakgrund: Enligt 5 kap. 1 § första stycket 3 skadeståndslagen omfattar skadestånd till den som har tillfogats personskada ersättning för olägenheter i övrigt till följd av skadan. Till denna ersättningspost hän-förs sådana ofta svårbedömda faktorer som allmänna besvär av skadan i arbetet och den ökade anspänning som krävs av den skadelidande för att han eller hon skall uppnå ett visst arbetsresultat. Ersättningen är då tänkt att utgöra en ideell kompensation för den skadades faktiska eller förmodade strävan att trots skadan göra ett så fullgott arbete som möjligt.

Vidare hänförs hit risken för inkomstförluster genom tillfällig frånvaro från arbetet och i viss utsträckning den risk för förlust av mera extra-ordinära inkomster som skadan allmänt sett kan innebära. Ytterligare en grupp av skadeföljder som ersätts är fördyrade levnadsomkostnader som

Prop. 2000/01:68

28 i framtiden kan uppkomma på grund av skadan. Även förlust av

fritidssysselsättning som kan ha ekonomisk betydelse för den skadade, t.ex. arbete på fritidshus, skall enligt motiven beaktas när ersättning för olägenheter i övrigt bestäms. I den praktiska tillämpningen har även andra konsekvenser av skadan på fritiden ersatts som olägenheter i övrigt. Exempel är anspänning i hushållsarbete eller liknande arbete, såsom skötsel av bil, villa eller trädgård. Rent ideella skadeföljder på fritiden har dock traditionellt ansetts kompenserade genom skadestånd för lyte och annat stadigvarande men (se t.ex. prop. 1975:12 s. 110 f. och 149).

En särskild fråga här är i vad mån mistad förmåga att utöva en viss fritidssysselsättning bör ersättas efter en individuell bedömning. I rätts-fallet NJA 1992 s. 642 hade en skadelidande begärt ersättning för olägenheter i övrigt därför att han på grund av sin skada inte längre kunde ägna sig åt sportdykning på fritiden. Frågan var om den skadade, utöver vad andra som drabbats av motsvarande skada är berättigade till, borde få särskild ersättning för att han inte kunnat fortsätta med just sportdykningen. Högsta domstolen tillerkände den skadelidande ”särskild ersättning” för minskade möjligheter att syssla med sportdykningen.

Skadeståndet dömdes ut som ersättning för olägenheter i övrigt.

Rättsfallet är omdiskuterat och har kritiserats. Till grund för kritiken ligger uppfattningen att ideell skada bör hållas fri från individuella överväganden och att skadeståndsrätten bör utnyttjas i första hand för svåra skador och inte för förlust av glädjeämnen.

I dag torde ersättning för olägenheter i övrigt betalas endast vid inva-liditet, trots att lagtexten egentligen inte på något sätt säger att det skall vara så. I den praktiska skaderegleringen lämnas skadestånd för olägen-heter i övrigt ofta mer schabloniserat till skadade med samma invalidi-tetsgrad upp t.o.m. en invalidiinvalidi-tetsgrad på ungefär tio procent enligt den invaliditetstabell som började tillämpas år 1996. Vid högre invaliditets-grader kan man inte skönja samma anknytning till den tillämpliga invaliditetsgraden, utan här varierar ersättningarna mera beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.

Ersättningen för olägenheter i övrigt beräknas vanligen genom att det fastställs ett årligt belopp, vilket kapitaliseras med hjälp av en ålders-faktor som beror av den skadelidandes ålder. Ibland utdöms ett gemen-samt belopp för lyte och men gemen-samt olägenheter i övrigt.

Skälen för regeringens förslag: Ersättningsposten olägenheter i övrigt har länge varit omdiskuterad. Som kommittén påpekar är gränsen mot andra ersättningsposter otydlig, och det finns därmed risk att en och samma skadeföljd ersätts samtidigt under flera poster. Det är också oklart hur ingående olägenheterna skall utredas i det särskilda fallet och med vilket belopp de skall ersättas. Det är svårt att veta vilka krav man skall ställa på olägenheterna för att de skall ersättas särskilt som ”olägenheter i övrigt”. Ersättningsposten ger sålunda tillämpningsproblem och vållar inte sällan bekymmer i den praktiska skaderegleringen. Det är tydligt att ersättningsposten har fått en betydligt mer schabloniserad tillämpning än vad som var avsett när den infördes år 1975.

Kommittén konstaterar att det i den praktiska skaderegleringen lämnas skadestånd för olägenheter i övrigt med i stort sett samma belopp till skadelidande med samma invaliditetsgrad upp t.o.m. 15 procent. Som framgår ovan gäller från den 1 juli 1996 en ny tabell där den tidigare

Prop. 2000/01:68

29 procentsatsen motsvarar ungefär 10 procent. De standardbelopp som på

detta sätt fastställs vid lägre invaliditetsgrader bör enligt kommitténs mening i fortsättningen ingå i ersättningen för lyte och men, som alltså skulle höjas med motsvarande belopp. För de fall där det av utredningen i skadeärendet framgår att den skadelidande på grund av särskilda förhållanden måste anses ha tillfogats olägenheter som klart överstiger vad som kompenseras genom den tabellariskt bestämda ersättningen för lyte och men föreslår kommittén att ersättning skall kunna ges under en ny skadeståndspost, ”särskilda olägenheter”. Ersättning för särskilda olägenheter bör enligt kommittén även efter individuell bedömning ges till skadelidande med en invaliditetsgrad över den nämnda procentsatsen när det gäller framför allt sådana olägenheter i arbetet som består i allmänna besvär och ökad anspänning för att uppnå vissa arbetsresultat.

Enligt kommittén bör också förlust av fritid kunna ersättas som särskilda olägenheter när denna förlust innebär ett avsevärt ingrepp i den skade-lidandes livsföring. Avsikten med den föreslagna ersättningsposten är emellertid inte att det under den bör ersättas förhöjda levnadskostnader eller smärre inkomstförluster. Kommittén poängterar att sådana ekono-miska förluster, som för närvarande alltså i stor utsträckning ersätts som olägenheter i övrigt, i fortsättningen bör ersättas under de poster där de enligt kommittén hör hemma, nämligen som kostnader respektive inkomstförlust.

Regeringen instämmer i kommitténs överväganden såtillvida att det vore en fördel om ersättningsposten kunde begränsas till så få skade-följder som möjligt och om de vanligare skadeskade-följderna kunde ersättas under de traditionella ersättningsposterna. Ersättningsposten skulle också bli tydligare och skaderegleringen enklare, om ersättningspostens ideella karaktär kunde renodlas. I likhet med kommittén anser regeringen alltså att ersättningsposten olägenheter i övrigt bör utgå och att i stället en ny ersättningspost för särskilda olägenheter bör införas.

Som regeringen redan har varit inne på är det inte lämpligt att lag-stiftaren genom preciserade motivuttalanden försöker att i detalj styra rättstillämpningen. Regeringen anser sig därför inte kunna uttala lika detaljerade rekommendationer som kommittén gör. Men den principiella grunden för en ny renodlat ideell ersättningspost – särskilda olägenheter – bör vara i huvudsak den som kommittén förordar. Det innebär att ersättning för särskilda olägenheter bör betalas endast vid särskilt allvarlig invaliditet och efter en individuell prövning samt därutöver undantagsvis om olägenheten klart överstiger vad som kompenseras genom ersättning för lyte eller annat stadigvarande men. Den närmare uttolkningen av bestämmelsen får överlämnas till rättstillämpningen.

Regeringen återkommer dock något ytterligare till frågan i författ-ningskommentaren (avsnitt 11.1).

Förslaget innebär alltså att vissa skadeföljder som i dag ersätts under posten olägenheter i övrigt i fortsättningen avses bli ersatta under andra ersättningsposter, särskilt lyte eller annat stadigvarande men.

Prop. 2000/01:68

30