Säkerhetsområdet regleras i huvudsak av två lagar inom hälso- och sjukvården. Hälso- och sjukvårdslagen anger att hälso- och sjukvården ska uppfylla kraven på ”god vård”. Detta innebär att vården ska vara av ”god kvalitet” och ”tillgodose patientens behov av trygghet”
(2a § HSL). Luftfarten regleras av luftfartslagen och luftfartsförordningen. I jämförelse med hälso- och sjukvårdslagen uttrycks säkerhetskraven på luftfartyg och flygplatser tydligare. Ett luftfartyg måste vara ”luftvärdigt”, dvs. det ska vara konstruerat, byggt, utrustat och hållet i stånd på sådant sätt samt ha sådana flygegenskaper att säkerhetens krav är uppfyllda. Om kraven är uppfyllda utfärdar Luftfartsstyrelsen ett luftvärdighetsbevis.
Säkerhetskraven måste kontinuerligt upprätthållas, annars äger Luftfartsstyrelsen rätt att ogiltigförklara luftvärdighetsbeviset med omedelbar verkan och luftfartyget får då inte användas (Luftfartslagen 3 kap 1 §, 2 §, 5 §). Även när det gäller flygplatser anger luftfartslagen att säkerhetens krav ska uppfyllas. Det krävs tillstånd att driva en flygplats och tillståndet är tidsbegränsat. Om föreskrifterna för verksamheten åsidosätts kan tillståndet dras in. Några motsvarande tillstånd, med specificerade säkerhetskrav, för att
driva t ex ett sjukhus finns det inga krav på i hälso- och sjukvårdslagen. Den närmaste formuleringen i HSL när det gäller säkerhetskrav är att ledningen för hälso- och sjukvården ska utövas av en eller flera (politiska) nämnder och att den ska vara organiserad så att den tillgodoser hög patientsäkerhet och god kvalitet (28 §).
En annan skillnad mellan lagar som styr hälso- och sjukvård respektive luftfart är vilket fokus ”den mänskliga faktorn” har. I luftfartslagen uttrycks tydligt att bemanningen av ett luftfartyg ska vara betryggande och följa föreskrifterna. Ägaren eller den som brukar luftfartyget ansvarar för detta. Motsvarande lagkrav på rätt bemanning ligger även på en befälhavare för ett luftfartyg. Vidare föreskrivs i luftfartslagen att personal som på grund av t ex sjukdom eller uttröttning inte kan fullgöra sina uppgifter inte får tjänstgöra ombord.
Några motsvarande krav på rätt bemanning eller krav på att personalen inte får tjänstgöra vid sjukdom eller utmattning finns inte i lagarna som styr hälso- och sjukvården. Tvärtom står LYHS i skarp kontrast till luftfartslagen när det konstateras att uppsåt eller oaktsamhet är de två anledningar som existerar till att hälso- och sjukvårdspersonal inte fullgjort sina skyldigheter ur patientsäkerhetssynpunkt.
Lagkraven på rapportering av tillbud och olyckor är liknande inom de båda områdena. I LYHS finns krav på att sjukvårdspersonal är skyldig att rapportera om en patient har utsatts för risk. Motsvarande krav på rapportering av händelser finns i luftfartslagen. En intressant skillnad är dock att luftfartslagen klart anger att en arbetstagare som rapporterat en händelse inte får utsättas för repressalier av arbetsgivaren. Detta visar att luftfarten sedan länge varit inställd på att motarbeta syndabockstänkande.
På individnivån finns både likheter och skillnader mellan lagarna. Personal inom såväl sjukvård som flygverksamhet ska ha tillstånd för att bedriva sitt yrke. Legitimationerna inom hälso- och sjukvården är dock livslånga och utan krav på återkommande förnyelse eller kunskapskontroller. Inom luftfarten är certifikaten tidsbegränsade och luftfartslagen ställer krav på kunskaper, erfarenhet och skicklighet vid ställningstagande till förnyelse. En annan intressant skillnad gentemot hälso- och sjukvården är att luftfartslagen ställer tydliga krav på elevtillstånd för att få påbörja en certifikatsutbildning. För att få elevtillstånd vägs även in personliga förhållanden som kan påverka lämpligheten. Några krav på elevtillstånd finns inte i lagarna som styr hälso- och sjukvården.
När det gäller ansvarsfrågor för personalen anger luftfartslagen ett antal grövre överträdelser som kan medföra fängelsestraff eller böter enligt denna lag. Hälso- och sjukvården skiljer sig genom att ha sin egen ”domstol”, HSAN, vars verksamhet regleras i hälso- och sjukvårdslagen. Socialstyrelsen har också skyldighet att göra åtalsanmälan om det i ett disciplinärende uppkommer misstanke om brott som kan ge fängelsestraff.
Socialstyrelsens och Luftfartsstyrelsens respektive föreskrifter inom säkerhetsområdet innehåller likheter när det gäller betoning av egenkontrollernas betydelse. Normering av termer o begrepp finns hos båda, men har kommit längre inom luftfarten, där man i alla författningar regelmässigt hänvisar till Luftfartsstyrelsens definitionssamling (LFS 1992:39).
Författningar som innebär krav på ledningssystem finns i båda författningssamlingarna.
Inom LFS är dock kraven tydligare och mer detaljerade. I LFS finns bindande krav på hur säkerhetsorganisationen ska se ut och det ställs krav på en särskild säkerhetsansvarig person (flygplatschefen eller en säkerhetschef direkt underställd denne) som har ett uttalat och väl definierat ansvar för säkerheten vid flygplatsen. I SOSFS betonas att en
verksamhetschef är den som är vårdgivarens företrädare i patientsäkerhetsfrågor och därmed den som bär ansvaret för brister som kan framkomma vid tillsynsaktiviteter. Något krav i föreskrifterna om hur driften för t.ex. ett sjukhus ska vara organiserad finns inte.
Tvärtom betonas att vårdgivare har frihet att utforma organisationen, dock med hänvisning till att lagens krav på patientsäkerhet måste uppfyllas.
Kraven på ansvariga för sjukvården respektive luftfarten att verksamheten måste ha tillräckliga resurser finns beskrivna i lagarna som styr respektive område. Inom luftfarten finns motsvarande krav även beskrivna i den bindande författningen om egenkontroller (BCL-M 1.13). Här finns krav på att egenkontrollen även ska omfatta fastställande av organisation, ansvarsfördelning, resurser och arbetsprocesser för att fastställd
flygsäkerhetsstandard ska kunna fastställas. I Socialstyrelsens författningssamling finns kravet på tillräcklig bemanning endast i form av allmänna råd – dvs. en icke bindande rekommendation (SOSFS 1997:14). Regleringen av resurstillgången, dvs. att en verksamhet verkligen har de resurser som behövs för att klara uppställda säkerhetskrav finns skarpare formulerat i LFS.
På författningsnivå finns i SOSFS 2004:12 regler om att anmäla legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal som inte kan utöva sitt yrke tillfredsställande p.g.a. sjukdom m.m.
Denna författning pekar mer på personliga förhållanden av kronisk karaktär. Någon författning (eller lag) som reglerar att tillfälligt utmattad personal inte får tjänstgöra finns inte inom hälso- och sjukvårdens område.
Det internationella samarbetet inom civil luftfart som startade med Chicagokonventionen 1944 saknar direkt motsvarighet inom hälso- och sjukvården när det gäller säkerhetsfokus och krav på följsamhet. Även EASA, som utarbetar bestämmelser på Europanivå och ackrediterar de nationella tillsynsmyndigheterna inom EU, saknar motsvarighet inom hälso- och sjukvården.