Det perverterade i Filosofin ser jag som det som går emot den doxa som då rådde om sex och njutning, när det i lektionerna framkommer argument för njutningar eller när karaktärerna utför sexuella handlingar som allmänt ses som bortom normen. Som exempel kan tas lektionen i hur
30
smärtan är ett för vissa behövligt substitut för njutningen, ett sätt att egga fram starka känslor. Detta inbegriper både sadism och masochism. Enligt de Sade är alla människor kapabla till grymhet som vi inte borde försöka att undertrycka hos oss själva, för trots allt finns dessa anlag även hos djuren som vi vid det här laget vet är närmare naturen än vi människor. Naturen vill att vi ska njuta så att begränsa det njutandet ifall någon annan tar skada vore bara en inkonsekvens (s. 100-102). Professorn i psykiatri Robert Stoller (1975) definierar perversion som den sexuella önskan att skada andra. Han menar att perversion är den erotiska versionen av hat motiverad av aggressivitet (Stoller, s. 3-4). Vad man än tycker om den definitionen så är den högst applicerbar på de Sades karaktärer. I De 120 dagarna i Sodom får de fyra skurkarna i huvudrollerna höra om och sedan utföra 150 lidelser i fyra olika kategorier. Den första kategorin är de enkla lidelserna, den andra de dubbla, den tredje de brottsliga och den fjärde de dödliga. I det verket är det idel perversioner, både om vi ser detta som ett brott mot den allmänna doxan och som erotiskt hat. Lidelserna stegras till de 150 sista som alla innefattar tortyr och död. Vi kan kanske skatta oss lyckliga att de Sade aldrig fullbordade verket och att det bara är inledningen och de 150 första lidelserna, tamare med de Sades mått, som är detaljerade. Jämfört med en sådan tour de force i perversion framstår Filosofin som något mildare. Det förekommer piskande, sodomi och spekulation om liderliga njutningar men det är först i den sista delen som våldet stegras och det sexuella blir brutalt. Perversionen kommer till uttryck genom de mer explicit depraverade handlingarna i verket: incest och våldförande. Det är, som så mycket annat, bara fantasin som sätter gränser för njutningen och ju mer fantasi man har i de sexuella handlingarna jämfört med de gränser vi trott oss ha i samhället desto bättre blir det. Som nämnts tidigare så är inte ens incest ett brott om man följer naturen. Här anförs, lite motsägelsefullt, belägg från bibeln, att incest måste ha varit det sätt jorden befolkades och återbefolkades av Adam och Noas familjer. Argumentet är att om naturen inte gillade incest skulle vi inte finna så mycket nöje som vi gör i det. I en scen uttrycker Saint-Ange att hon nu utför ”skandal, förförelse, dåligt exempel, incest, äktenskapsbrott, sodomi” (s. 127) en uppsjö av olika nöjen, alltså. Tanken på hemska brott väcker alltså passionerna och ökar lusten hos libertinerna. Även piskor ingår, såklart, man kan väl inte vänta sig något mindre från sadismens ”grundare”. Det utförs mot Eugenie under smärtsamma utrop från henne och hon piskas tills hon blöder (s. 138- 139).
31
Den i särklass mest brutala delen av Filosofin kommer i den sjunde och sista dialogen. Efter alla mina tidigare analyser och exempel framgår det med all önskvärd tydlighet att inget är heligt eller tabu för de Sade. Han har inga problem med att beskriva handlingar, tankar och åsikter som kan uppfattas som äckliga och hemska. Därför är det kanske inte heller förvånande att en man med en sådan nihilistisk förstörelselusta avslutar sitt filosofiska verk med en episod som nog även de mest härdade tar illa upp av. Här är det i och för sig en uppenbar provokation mot läsaren som iscensätts. De Sade tycks försöka tvinga oss att sluta läsa eller åtminstone få oss att kämpa oss fram genom den brutalitet han beskriver. Att episoden inte diskuteras under min analys av provokationen i verket är helt enkelt för att karaktärerna finner njutning i det de gör. De utför vad de anser vara en rättvis bestraffning som till stor del också utgörs av sexuella handlingar med en sådan ton att perversion blir den närmaste etiketten att sätta på karaktärernas beteende. Det är också denna episod som Phillips (2012) syftar på när han skriver om den ironiska iscensättningen av den franska revolutionen genom att den smutsiga arbetarklassens representant våldtar en adelsdam. Adelsdamen är Eugenies mamma och behandlingen hon får är ett resultat av att hon försöker rädda sin dotter från de människor hon tror sig ha dåligt inflytande på sin dotter. Kvinnan, som jag vill påminna om att Beauvoir (1951-52) påstod var ett substitut för de Sades svärmor, blir våldtagen och piskad av alla libertinerna, inklusive sin dotter. Scenen erbjuder provokation, excess, perversion, möjligen hämnd och en kulminering av de Sades åsikt att barn inte är skyldiga sina föräldrar något och bör behandla dem minst lika illa som alla andra. Arbetarklassen representeras av Dolmancés betjänt som har syfilis. På Dolmancés order våldtar han Eugenies mor och smittar henne med viruset. Om man vill se det som en metafor, som Phillips, kan man kanske säga att han även ”smittar” henne med underklass. De Sade låter sedan den nyfrälsta libertinen Eugenie sy igen moderns vagina för att på så sätt försäkra sig om att könssjukdomen får effekt. Det är scener som denna, vilka är mer vanligt förekommande i några av de Sades andra verk, som har fått människor att kalla författaren för monster.