Högskoleverkets ”aspekter och kriterier”, som används som rättesnöre för pröv-ningarna av tillståndsansökpröv-ningarna för att utfärda masterexamen, är abstrakta och generella. De lämnar därmed ett väldigt stort tolkningsutrymme för dem som ska bedöma ansökningarna. Därför är det, enligt min mening, väsentligt att vid varje prövning tydligt klargöra vilka ställningstaganden som gjorts, och vad som varit avgörande för utfallet. På det sättet kan förhoppningsvis en någorlunda robust och välkänd tolkningspraxis utvecklas.
Som framgår av Högskoleverkets redogörelse ovan har min roll varit att leda arbetet utan att för den skull göra en egen bedömning av varje ansökan.
Under resans gång har jag diskuterat såväl kriteriernas principiella tolkning med de sakkunniga i grupp, som deras tillämpning på några av de enskilda ansökningarna med berörda sakkunniga.
Det är därmed inte uteslutet att mina egna värderingar i någon mån har påverkat de sakkunnigas arbete. Därför lämnar jag nedan en redogörelse för några av de tolkningar av aspekter och kriterier som jag gjort.
Tolkningsutrymmet ur lärosätenas perspektiv
Det stora tolkningsutrymmet i kriterierna för tillstånd att utfärda masterexa-men leder gärna till en motsvarande stor osäkerhet bland sökande lärosäten.
Man ställer sig frågor som ”vad är det egentligen som krävs för att få examen-stillstånd?”, ”vad är det egentligen som räknas?” – och mer konkret ”hur ska vi egentligen skriva vår ansökan?”. Enligt min uppfattning är denna osäker-het i huvudsak av ondo. Jag anser att det idealt bör vara möjligt för lärosätena att på förhand kunna tolka kriterierna, och veta vad bedömarna kommer att fästa vikt vid och inte.
Jag har i nationella kvalitetssäkringssammanhang hört sägas, att eftersom lärosätena kommer att försöka anpassa sin verksamhet efter de krav som ställs, så är det olämpligt att öppet tillkännage eller tydliggöra kraven. Enligt min uppfattning är denna slutsats absurd. Systemets aktörer måste utgå från att ett lärosäte som har anpassat sin verksamhet till de krav som ställs, därmed verkligen har de förutsättningar som behövs för att erhålla examenstillstånd.
Annars tappar hela systemet sin trovärdighet.
Vidare anser jag att det vid avslag idealt bör vara möjligt för lärosätet, att utifrån sakkunnigas utlåtande dra slutsatser om vilka förändringar som krävs för att få en förnyad ansökan beviljad. Notera att detta mitt ställningstagande inte säger något om hur lätt eller svårt jag anser att det bör vara att få tillstånd att utfärda examen.
Under förarbetet till denna prövning har jag rekommenderat och kommu-nicerat följande riktlinjer för sakkunnigutlåtanden:
• Undvik att blanda faktaredogörelser med värderande formuleringar. Inled texten under varje kriterium med en faktamässig redogörelse för vad som har framkommit. Avsluta med en värderande text.
• Om en saklig merit eller brist anges för en ansökan så bör den också anges för övriga ansökningar där den förekommer.
• Utlåtandet bör avslutas med en sammanfattande bedömning där de sak-kunniga motiverar sin slutliga rekommendation.
Årets bedömning – övergripande utgångspunkter
Vid det inledande mötet med de sakkunniga noterade vi att området för exa-menstillstånd är det område inom vilket högskolan har tillstånd att inrätta huvudområden för masterexamen. Efter det att ansökan har beviljats kan lärosätet självständigt, och utan förnyad ansökan, inom ramen för området för examenstillstånd inrätta andra huvudområden än de som anges i ansökan.
Prövningen ska alltså gälla huruvida lärosätet har visat kapacitet att själv-ständigt bedöma sina förutsättningar för att uppehålla eller inrätta ett nytt huvudområde för masterexamen och erbjuda en utbildning med hög kvalitet som leder till denna examen.
Område för examenstillstånd
Vid två lärosäten har de sakkunniga gjort bedömningen att aspekten område för examenstillstånd inte är tillfredsställande (Högskolan Väst och Malmö högskola). Kritiken avser otydlighet eller inkonsekvens i lärosätets definition av området för examenstillstånd och inkluderade huvudområden.
Man bör notera att området för examenstillstånd och därtill hörande huvudområden, definieras på flera olika sätt genom en ansökan. Utöver expli-cita, verbala definitioner, finns en implicit definition av huvudområdet som framgår av beskrivningen av relaterad forskningsverksamhet och forskarut-bildning. Ytterligare en implicit definition av huvudområdet är den som fram-går av beskrivningen av utbildningens utformning. Samtliga dessa delar av ansökan ger uttryck för lärosätets syn på området för examenstillstånd och dess initialt planerade huvudområden för masterexamen.
Globala politiska studier skulle i princip kunna vara ett område för exa-menstillstånd. Malmö högskola gör själv dessutom anspråk på att området ska vara ett sammanhållande kitt mellan tre föreslagna huvudområden, dvs.
tillföra ett innehållsmässigt mervärde utöver huvudområdena. Kritik framförs i utlåtandet bland annat utifrån en otydlighet vad gäller området för examen-stillstånd som akademiskt sammanhållande område, i relation till ingående huvudområden.
På samma sätt kan vårdvetenskap fungera som ett område för att avgränsa tillståndet att utfärda masterexamen, vilket framgår av bedömningen av ansökan från Ersta Sköndal högskola. I fallet vårdvetenskap vid Högskolan
ning mot angränsande discipliner, vilket även gäller för huvudområdet med samma namn.
Det är enligt min uppfattning en möjlighet, men inte ett krav, att ett område för examenstillstånd ska vara ett ”sammanhållande kitt” mellan de huvudområden som inrättas inom området. Kravet är enbart att området för examenstillstånd ska kunna fungera som en i praktiken hanterbar avgränsning (gränsfall kommer alltid att finnas) för vilka huvudområden som lärosätet kan anses ha rätt att inrätta.
Det ligger å andra sidan i sakens natur att otydlighet och inkonsekvens i explicita och implicita definitioner av angivna huvudområden inom området för examenstillstånd får konsekvenser för bedömningen av denna och andra aspekter. Bedömningen av lärarkompetens och lärarkapacitet, av anknyt-ningen till utbildning på forskarnivå och av utbildanknyt-ningens utformning, kom-mer med nödvändighet ta sin utgångspunkt i de sakkunnigas uppfattning om vad som krävs inom just de huvudområden som inkluderas i ansökan.
Små institutioner
För ansökan från Teologiska Högskolan, Stockholm (THS) väcktes frågan bland de sakkunniga, om det är lämpligt att ge tillstånd för att utfärda mas-terexamen vid en så pass liten institution med en jämförelsevis smal, specia-liserad miljö. I denna diskussion uppmanade jag de sakkunniga att utgå från studentens perspektiv och fundera över följande frågor:
a) Är det möjligt för en student vid ett annat lärosäte, exempelvis Uppsala, att välja ungefär samma kurser som de som ingår i THS utbildning, och på denna grund få ut en masterexamen?
b) Om ja, finns det några skäl som talar för att en student som har läst vid THS har fått en sämre masterutbildning än den som har läst vid, exem-pelvis, Uppsala?
Svaret på fråga a) avses förtydliga för de sakkunniga om de bedömer att den utbildning som studenten följer vid THS är smalare än vad som krävs för masterexamen vid ett stort och väletablerat lärosäte. Svaret på fråga b) avses förtydliga om de sakkunniga anser att övriga förutsättningar för att erbjuda studenterna en masterutbildning av hög kvalitet, i praktiken är uppfyllda i ungefär samma mån som vid en större institution. Det är här underförstått att ”Uppsala” representerar en generisk institution som kan antas uppfylla kri-terierna för tillstånd att utfärda masterexamen.
Min egen åsikt i sakfrågan framgick säkert under diskussionen. Eftersom varje student enbart läser en uppsättning kurser bland de som finns att välja, är det enligt min uppfattning irrelevant huruvida studenten skulle kunnat välja bland en stor mängd andra kurser vid samma lärosäte. Det är ur kvalitetssyn-punkt oftast likvärdigt att välja alla kurser redan vid valet av program som att välja samma kurser efterhand. Substantiell forskningsanknytning sker dess-utom i normalfallet enbart inom de fördjupningsområden som faktiskt ingår
i studentens utbildning. Därför: om den lilla, specialiserade utbildningsmiljön uppfyller de kriterier som finns – vilket naturligtvis ska bedömas – så är enligt min uppfattning institutionens storlek i sig inte ett skäl för att avvisa tillstån-det att utfärda masterexamen.
Utbildningens utformning
Det krävs inget särskilt tillstånd för att inrätta och genomföra kurser eller program på en viss nivå. Ansökan avser alltså inte tillstånd att bedriva en viss utbildning (exempelvis i samverkan med lärosäten som har examenstillstånd), utan tillstånd att utfärda en viss examen.
Likväl är utbildningens planerade utformning, så som den presenteras i ansökan och utifrån de svar som ges vid intervjuerna, en aspekt vid prövningen av tillstånd att utfärda masterexamen. Den kritik som framförs mot de två ansökningarna som har fått omdömet otillfredsställande på aspekten utbild-ningens utformning (Högskolan Väst och Malmö högskola), kan i huvudsak förstås utifrån följande antaganden.
1. Den planerade utbildningens utformning konkretiserar lärosätets defini-tion av (en fördjupning inom) ett huvudområde som avses inrättas inom området för examenstillstånd.
2. Den planerade utbildningens utformning avspeglar den kvalitetsmed-vetenhet och kvalitetsribba som lärosätet har tillämpat när man själv har tagit ställning till att man har förutsättningar för att inrätta ett nytt huvudområde för masterexamen och erbjuda en utbildning med hög kva-litet som leder till denna examen.
Aspekten utbildningens utformning handlar alltså inte bara om huruvida utbildningen uppfyller givna formella krav. Inom examensordningens ram ryms masterutbildningar med högst varierande syften, från ren ämnesfördjup-ning i ämnen med väletablerad akademisk tradition, via studier i unga ämnen eller inom områden som är tematiskt uppbyggda, till avancerad professionsut-bildning av mer eller mindre traditionell karaktär. Tolkningen av begrepp som
”fördjupning”, ”bredd” och ”nivå” måste rimligen göras med utgångspunkt från den aktuella utbildningens syfte, mål och huvudområde. Här kan exem-pelvis valet av kurssammansättning och den litteratur som används i kurserna tala sitt tydliga språk till en sakkunnig bedömare. Bedömningen vilar ytterst på de sakkunnigas omdöme och erfarenhet. Ju mer den planerade utbild-ningen avviker från vad som redan är nationellt väletablerat, desto viktigare blir det i praktiken att det sökande lärosätet konsekvent visar att utbildningens utformning är noga genomtänkt och välmotiverad utifrån dess syfte, mål och kvalitetsmässiga överväganden.