Det är oklart vad flickan SS:s påstådda uppgifter till modern innehållit. I ljuset av uppgifter i media har flickans påstådda uppgifter senare omvärderats av modern. Det framgår att flickan påverkats av att föräldrarna ställt frågor före polisförhöret. Polisförhöret har genomförts utredningsstrategiskt och frågetekniskt grovt felaktigt - det är förutsättande, ledande och pressande. Förhörsutskriften innehåller många osäkerhetsmarkeringar, vaga svar och föga av uppgifter om påstått sexuellt övergrepp. Flickan kan inte själv bekräfta att hon berättat något för sin mamma. Om flickan har lämnat uppgifter om sexuellt övergrepp till sin mamma, så kommer flickan nu inte ihåg någonting, inte ens att hon sagt något till mamman. Det är av flickans svar att döma för sent minnesmässigt sett att få någon klarhet i vad flickan kan ha talat om.
Flickan har själv (utan förutsättande, ledande, pressande frågor, dvs. ledtrådar och förväntan) inte i polisförhör uttalat några utsagor om sexuella övergrepp.
De påstådda övergreppen skall enligt modern ha skett vid sagoläsning, vilket innebär mycket stor risk för avslöjande. Det har inte antytts att den påstådde gärningsmannen skall ha hotat eller belönat. Enligt tidigare redovisad forskning hävdas starka hot vara ett nästan ständigt förekommande drag vid sexuella övergrepp på daghem. Ett tänkbart alternativ skulle kunna vara belöningar/mutor, vilket det helt saknas uppgifter om i materialet.
I fallet med flickan SS föreligger som påtalats inga tillförlitliga utsagor om sexuella övergrepp. Det är givetvis trivialt att det inte utesluter att något slag av övergrepp kan ha inträffat.
Det är möjligt utifrån flickans svar och moderns uppgifter att uppgiften om sexuellt
övergrepp är något som skapats av oroliga föräldrar genom något slag av tolkning av något flickan sagt, som kanske inte syftade på något sexuellt övergrepp.
Leg psykolog Blunders utredning av fallet SS är inte vetenskapligt hållbar med avseende på metodiken och utredningar av denna amatöristiska art har inte i domstol att göra.
2. Flickan HH
Lång tid (10-12 år) har förflutit sedan de påstådda övergreppen, vilket avsevärt ökar risken för minnesfel, källförväxling, inblandning av kontrafaktiska fantasier m. m. Utifrån internationell minnesforskning måste så gamla minnen anses mycket problematiska vad gäller tillförlitlighet bland annat med hänsyn till möjligheten av sammanblandningar och störningar mellan minnen och med hänsyn till möjligheten av inblandning av drömbilder, fantasier, kontrafaktiska tankar etc. samt bortfallet av sammanhangsinformation med hjälp av vilken personen själv kan bättre avgöra om erinringen är korrekt eller felaktig.
Uppkomst av falska minnen är idag ett välkänt fenomen inom forskningen (se t ex Roedigers, 1996, översikt över minnesillusioner).
Polisförhöret är ensidigt bekräftelsesökande och förutsättande och ledande frågor förekommer.
Det kan inte uteslutas att HH:s vid anmälan och tidsperioden före aktuella livssituation psykologiskt lett till att hon i samspel med omgivningen (kamrater, personal) formulerat påståenden om övergrepp för att till exempel få andra reaktioner från omgivningen.
I förhöret i tingsrätten uppger HH ett viktigt tema om en, som hon upplevde det, kärleksliknande (OBS den sakkunniges sammanfattande beteckning) relation till den manlige förskolläraren. Detta tema förekom inte alls i polisförhöret. Motsägelsen innebär att tillförlitlighet inte föreligger enligt vedertagen mätteori och källkritiska krav.
Motsägelsen kan innebära att HH antingen förtigit temat i polisförhöret eller hittat på temat vid tingsrättens förhör, t ex för att åstadkomma en berättelse som är bättre förenlig med förhållanden som att hon inte tidigare rapporterat något om de påstådda övergreppen och inte sagt något om undvikandebeteenden. Denna viktiga motsägelse utgör ett hot mot tillförlitligheten hos övriga uppgifter. Att HH upprepat hävdat att den påstådde gärningsmannen tagit henne "på brösten" i samband med den påstådda
övernattningshändelsen tyder avgjort på att tonårsflickans föreställningsvärld blandas in i de påstådda minnena, vilket då kan gälla även andra uppgifter, där det inte går lika lätt att konstatera. När människor fabulerar hamnar de lätt i orealistiska uttalanden.
Att övergreppet i samband med övernattningen på daghemmet faktiskt ägt rum motsägs av vittnesmål från KK, som HH påstår var i rummet till att börja med, och bekräftas ej av något annat vittnesmål, t ex om att de övernattat tillsammans eller om att barn kommit ut från rummet till andra rum.
Det finns utifrån forskning om delad uppmärksamhet anledning att ställa sig skeptisk till de påstådda sexuella övergreppen vid sagoläsning. Uppmärksamhetsresursen hos en individ ökar inte, när individen försöker ägna sig åt fler saker samtidigt och störningar mellan aktiviteter uppkommer. Det har inte visats att det går att rimligt genomföra det påstådda slaget av övergrepp samtidigt med sagoläsning inför grupp. Det finns även anledning ställa sig skeptisk till frånvaron av undvikandebeteende, så när som på att flickan HH först i tingsrätten (efter att mitt tidigare yttrande tagit upp saken) uppger att hon skall ha "putter lite" på den påstådde gärningsmannens hand, vilket framstår som ett svagt
undvikandebeteende parat med kvarstannande i situationen.
Det saknas uppgifter från andra barn och personal som på något sätt bekräftar att sexuella övergrepp har inträffat vid sagoläsning på daghemmet.
Stor risk för avslöjande föreligger både vid sagoläsning inför grupp och vid den påstådda typen av övernattningshändelse med ett annat barn närvarande som vittne. Det har inte antytts att den påstådde gärningsmannen skulle ha hotat eller belönat. Som påpekats utifrån forskningsdata påstås starka hot vara ett närmast ständigt förekommande fenomen vid sexuella övergrepp på daghem.
De angivna förhållandena medför att flickan HH:s påståenden om att sexuella övergrepp inträffat vid sagoläsning respektive övernattning måste bedömas som otillförlitliga ur kritisk-vetenskaplig och källkritisk synpunkt.
3. Flickan KK
Även i detta fall har lång tid (10-12) år förflutit, vilket avsevärt ökar risken för minnesfel, källförväxlingar, inblandning av kontrafaktiskt tänkande etc. Se tidigare kommentar för HH rörande minne. Före det första polisförhöret talar KK på telefon med HH.
Ett långt första polisförhör har ägt rum som dokumenteras ytterst summariskt på en enda sida textvolym, dvs det går inte att genom granskning av dialogdokumentation kontrollera om och hur förhörsledarens utredningsstrategi och frågeteknik ger ledtrådar och bidrar till uppkomsten av utsagor.
Det andra polisförhöret (med samma förhörsledare) har genomförts ensidigt förutsättande och ledande, vilket då sannolikt gäller även det första förhöret. Flickan KK anger i svaren i det andra förhöret stor minnesosäkerhet kring den påstådda sexuella övergreppshändelsen i ett förråd på daghemmet.
I förhöret i tingsrätten uppkommer vissa i förhållande till polisförhören motsägande svar samtidigt som den subjektiva säkerheten påtagligt ökat, vilket normalt bör ses som ett tecken på stegring av uppgifter utan ytterligare saklig grund. Flickan KK uttalar en vetenskapligt sett orealistisk minnesteori kring termen förträngning och verkar inte förstå att minnesbilder kan vara och ofta är felaktiga. Detta har naturligtvis stor betydelse för hur hon tolkar tillförlitligheten/äktheten av vad som sker i hennes eget medvetande.
Uppgifter där informanten själv så tydligt angett osäkerhet och okritiska föreställningar om hur minnet fungerar kan inte anses tillförlitliga. Den oklara uppkomsten av uppgifterna och motsägelser mellan uppgiftstillfällen förstärker denna bedömning.
Stor risk för avslöjande har förelegat även i detta fall, speciellt som det sexuella övergreppet skall ha skett nära i tid till hämtning av flickan KK och hennes bror. Den påstådde gärningsmannen bör rimligen ha haft kännedom om ungefärlig tidsram för
hämtning. Det har inte antytts att den påstådde gärningsmannen skall ha hotat eller belönat i detta fall heller. Även för detta fall finns anledning erinra om den enligt forskningsdata närmast ständiga förekomsten av starka hot i samband med sexuella övergrepp på daghem. Liksom i fallet HH uppkommer i fallet KK den orealistiska bilden att den påstådde
gärningsmannen framstår som obekymrad om att bli avslöjad.
Efterskrift
Den misstänkte, manlige förskolläraren hade delvis fällts och delvis friats i tingsrätten. I hovrätten, där det här återgivna yttrandet förelåg, blev domen helt friande gentemot samtliga tre målsäganden (fallet X gick aldrig till åtal). Detta kan bl.a. ha berott på att ett nytt vittne framträdde som varit med vid övernattningshändelsen och som vittnade om att den manliga förskolläraren inte deltagit vid övernattningen. En utifrån detta fall rätt given rekommendation till manliga förskollärare bör vara att de för arbetsjournal över när de är i tjänst och vad de då sysslat med och gärna med bestyrkande från någon arbetsledare eller kollega. samt att journalen bevaras under många år. Det har naturligtvis även ett värde att en förskoleverksamhet har bevarad noggrann och korrekt dokumentation dag för dag över när varje namngivet barn och varje namngiven personal befunnit sig i verksamheten och vad som förekommit av aktiviteter.
Tankefel: en summering
Ett antal tankefel (se t.ex. Edvardsson, 2003; Hardman, 2009; Reisberg, 2010) kan konstateras eller antyds i utredningsmaterialet. Beteckningar för olika tankefel kan överlappa eller peka på samma fenomen. Bakom utredningsmetodiska fel förekommer tankefel. Följande har kunnat iakttas i det här aktuella materialet.
- alternativa hypoteser ignoreras eller missas, dvs. ett slags allsidighetsfel
- argumentum ad hominem (personargument) användes på ett grovt lögnaktigt och skrupelfritt sätt av åklagaren gentemot både försvarsadvokaten och undertecknad som sakkunnig, bl.a. i skriftlig form. Personargument tillgrips ibland av personer som har föga att anföra i sak. Beteendet var starkt avvikande från de förhållningssätt som åklagare enligt min uppfattning brukar uppvisa, även om mindre tendenser ibland kan förekomma.
- cirkulär ”logik” i utredningsarbetet, dvs. utredningsarbetet läggs upp så med ett flertal metod- och tankefel att bedömningen/slutsatsen blir den som finns i utgångsantagandet att övergrepp faktiskt ägt rum. Alternativa hypoteser ignoreras och ges föga eller ingen chans att framträda och få stöd. Falsifierande information och falsifierande tolkningar undviks.
- efterkonstruktioner antyds från uppgiftslämnare och konfronteras inte
- ensidigt bekräftelsesökande
- fabulering, dvs. uttalanden utan täckning i sak görs
- frågetekniska tankefel såsom ledande frågor
- frånvaron av rapporterade undvikandebeteenden och frånvaron av rapporterade hotbeteenden vägs inte in utan ignoreras
- förhastad bedömning eller förhastad slutsats, dvs. otillräckligt underlag i sak föreligger för att kunna hävda en bedömning eller slutsats
- förutsättande utredningsstrategi, dvs. i urvalet av ställda frågor förutsätts att övergrepp ägt rum
- kommunikationsförlopp ignoreras
- kompetensöverskridande, dvs. den anlitade psykologen begriper inte de metodiska kraven i det hon sysslar med och pseudoutredande presenteras
- källförväxlingsfel, dvs. minnesfel där minnet tillskrivs fel källa/uppkomstsituation
- källkritiska misstag, dvs. uppgifter godtas utan kritisk prövning
- media-ignorerande, dvs. mediapåverkan prövas inte
- mentalt tillgänglighetsfel, dvs. kulturellt och mentalt lätt tillgängliga förklaringar tillgrips utan att täckning i sak eller prövning av alternativa hypoteser genomförts
- möjligheten av att uföra öergrepp vid sagoläsning prövas inte genom varken intervjuer med erfaren personal eller genom någon form av simuleringsexperiment (med t ex
manliga personer + docka) . Det som inte påvisats möjligt (bevisbördan hos åklagaren) kan inte sakligt hävdas. Kognitiva begränsningar hos människan kan här tänkas lägga hinder i vägen. Detta är en fråga om att väga in verklighetens natur.
- nyckelinformant förhörs ej (vittne som förvaret fått tag i till hovrättsförhandlingen)
- nätverksanalys kring utsagorna har ignorerats – vem har talat med vem i förhistorien? Hur har spridningen i lokalsamhället skett?
- orealistisk minnesteori, dvs. att inte förstå att minnesbilder kan vara och ofta är felaktiga och även behäftade med avsevärda bortfall av innehåll – många minnesbilder återger inte något som faktiskt hänt
- partisk utredningsstrategi i frågeurvalet
- press används i förhören
- påstående om förträngning av minnen ifrågasätts ej – hur veta?
- påverkan (evidens för påverkan) i materialet ignoreras
- sanningsfrågan ignoreras, dvs. överenskommelse om att tala sanning görs ej i förhören
- sexuell kultur på daghemmen ignoreras utredningsmetodiskt
- skevt urval av material (inriktas på att den misstänkte begått sexuella övergrepp och bortses från alternativ)
- stegring av minnesuppgifter prövas ej kritiskt
- säkerställandefel, dvs. det förekommer flera material som inte har bestyrkts av respektive uppgiftslämnare
- tillförlitlighet hävdas utan att beakta undermålig förhörsmetodik
- tilltro till skvalleruppgifter i lokala nätverk
- undanhållande i förhören av vad som kan ha hänt före förhören, t.ex. påverkande samtal
- uppmärksamhetsmyt, dvs. att uppmärksamhet är töjbar likt ett gummiband. Vid komplexa uppgifter såsom samtal kan det vara svårt att klara mer än en uppgift åt gången.
- urvalsfel, dvs. flera slags information har valts bort i utredningen och motiveringar saknas, dvs. tänkandet begränsas på hindrande sätt
- utsageanalytiska fel, dvs. ursprung till och utveckling av centrala uppgifter efterforskas föga eller inte
- överkonfidens gällande påstådda minnen
Fler tankefel kan tänkas.
Referenser
Ankarloo, B. (1971). Trolldomsprocesserna i Sverige. Akad.avh. Stockholm: Nordiska bokhandeln.
Axelsson, M. (1999). Press i utredande samtal med barn. Örebro universitet, rapport/handledare: Bo Edvardsson.
Bandura, A. (1977). Social learning theory. Englewood Cliffs, NJ: Prentice-Hall.
Baron, J. (1994). Thinking and deciding. Cambridge University Press. Bekerian, D.A., & Dennett, J.L. (1995). Assessing the truth in children´s statements. Chapt 9 in T. Ney (Ed.), True and false allegations of
child sexual abuse. Assessment and case management. New York:
Brunner/Mazel.
Berliner, L., & Conte, J.R. (1992). Sexual abuse evaluations: Conceptual and empirical obstacles. Child Abuse & Neglect, 17,111-125.
Bring, T., Diesen, C. et al (red.) (1995). Förundersökning. Stockholm: Juristförlaget.
Bussey, K., Lee, K, & Grimbeek, E.J. (1993). Lies and secrets: Implications for children´s reporting of sexual abuse. Chapt 7 in G.S. Goodman, & B.L. Bottoms (Eds), Child victims, child witnesses.
Improving and understanding testimony. London: The Guilford
Press.
Carver, C.S., & Scheier, M. F. (1996). Perspectives on personality. Boston: Allyn and Bacon.
Ceci, S.J. (1993). Cognitive and social factors in children´s testimony. In B. Sales & G. Vandenbos (Eds), Psychology and law master
lectures. Washington D.C.: APA Books.
Ceci, S.J. et al (1994). Repeatedly thinking about a non-event: source misattributions among preschoolers. Consciousness and Cognition, 3, 388-407.
Ceci, S.J., & Bruck, M. (1993). The suggestibility of the child witness: A historical review and synthesis. Psychological Bulletin, 113, 403-439.
Cederström, A. (1996). Forskning om förhör med barn. Kapitel i U. Sjöström (red), Barns utsagor i utredningar vid misstanke om
brott. Forskningsrapport, Vittnespsykologiska laboratoriet,
Stockholms universitet.
Dahl, O. (1967). Grunntrekk i historieforskningens metodelaere. Oslo: Universitetsforlaget.
Dahlman-Giannias, C. (1998). Samtalsminne. Vilka fel förekommer efter sju dagar? Högskolan i Örebro, rapport/handledare: Bo Edvardsson.
Doris, J. (Ed.), (1992). The suggestibility of children´s recollections. Washington D. C.: American Psychological Association.
Donaldsson, M. (1978). Hur barn tänker. Stockholm: Liber.
Doverborg, E., & Pramling, I. (1991). Att förstå barns tankar: Metodik
för barnintervjuer. 2:a uppl. Almqvist & Wiksell.
Dunn, J. (1988). The beginnings of social understanding. Oxford, U.K.: Blackwell.
Edvardsson, B. (1997a). A critical examination of investigative methods in fifteen cases of alleged child sexual abuse in
Sweden. Paper presented in plenary session at the 7th European
Conference on Psychology and Law, Solna, Sweden, 970905.
Edvardsson, B. (1997b). Att utreda påstådda sexuella övergrepp:
docent Svedin lägger pussel. Högskolan i Örebro, rapport.
utredande och bedömningar. Högskolan i Örebro, arbetsversion
1998-01-25.
Edvardsson, B. (1998b). The need for critical thinking in evaluation of information: Criteria, principles and responsibility. Paper presented at the 18th International Conference on Critical
Thinking, Rohnert Park, USA, August 1-4,1998.
Edvardsson, B. (2003). Kritisk utredningsmetodik – begrepp, principer
och felkällor. 2:a rev. uppl. Stockholm: Liber.
Edvardsson, B., & Sund, L. (1998). Immediate free recall of brief conversations in investigative work. Paper presented at the 8th
European Conference on Psychology and Law, Sept 2-5, 1998,
Cracow, Poland.
Edwards, D., & Potter, J. (1992). Discursive psychology. London: Sage. Ekman, P. (1991). Telling lies. New York: Norton.
Erickson, M. H., Rossi, E.L., & Rossi, S.I. (1978). Hypnotiska
verkligheter. Klinisk hypnos och former av indirekt suggestion.
Stockholm: Natur och Kultur.
Erslev, K.R. (1926). Historisk teknik. Den historiske undersögelse
fremstillet i sine grundlinier. Köbenhavn: Gyldendal.
Everson, M.D., & Boat, B.W. (1989). False allegations of sexual abuse by children and adolescents. Journal of the American Academy of
Child and Adolescent Psychiatry, 28(2), 230-235.
Faller, K.C. (1988). The spectrum of sexual abuse in day care: An exploratory study. Journal of Family Violence, 3(4), 283-298. Falk, E., & Ranta, P. (1995). Minnen av barndomens sexualitet. Högskolan i Örebro, rapport/handledare: Bo Edvardsson. Faust, D., & Ziskin, J. (1988). The expert witness in psychology and psychiatry. Science, 241, 31-35.
Finkelhor, D. (1980). Sex among siblings: A survey on prevalence, variety, and effects. Archives of Sexual Behavior, 9(3), 171- 194.
Finkelhor, D., Williams, L.M., & Burns, N. (1988). Nursery crimes:
Sexual abuse in day care. Newbury Park, CA: Sage.
Friedrich, W.N. et al. (1991). Normative sexual behavior in children. Pediatrics, 88, 456-464.
Gardner, R.A. (1969). Sexual fantasies in childhood. Medical Aspects
of Human Sexuality, 3, p. 121, 125, 127-28, 132-34.
Garb, H.N. (1994). Judgment research: Implications for clinical practice and testimony in court.
Applied & Preventive Psychology, 3, 173-183.
Garry, M., & Loftus, E. F. (1994). Pseudomemories without hypnosis. The International Journal of Clinical and Experimental Hypnosis,
XLII (4), 346-362.
Gordon, L. (1988). Heroes of their own lives: The politics and history of
family violence - 1880-1960.
New York: Viking.
child custody disputes. Journal of the American Academy of
Child Psychiatry, 25, 449-456.
Gregow, T. (1996). Några synpunkter på frågan om bevisprövning och bevisvärdering i mål om sexuella övergrepp mot barn. Svensk Juristtidning, nr 7, 509-523.
Groeger, J.A. (1997). Memory and remembering. Everyday memory in
context. New York: Longman.
Gudjonsson, G. (1992). The psychology of interrogations, confessions
and testimony. Chichester: Wiley.
Gunnarsson, N., & Kolterjahn, M. (1997). Experiment med tidsfördröjda journalanteckningar. Högskolan i Örebro, rapport/handledare: Bo Edvardsson.
Gustafsson, A., & Ringström, A. (1998). Samtalsminne hos barn. Vad händer med erinran efter sju dagar? Högskolan i Örebro, Institutionen för samhällsvetenskap. Rapport. Handledare: Bo Edvardsson.
Hemming-Sjöberg, A. (1952). Förhör inför rätta. Kap 12 i M. Heuman, & B. Lassen (red.), Brottets beivrande. Stockholm: Wadström & Widstrand.
Hewstone, M. (1989). Causal attribution. From cognitive processes to
collective beliefs. Oxford: Blackwell.
Hiärne, U. (1676). Kort Betenckiande öffwer de anfechtade Barnens i Stockholm förrige klagans återkallelse och den nya bekennelsen inför den Kongl. Commissorial Rätten i Stockholms Stadzhuus, som begyntes den 11 Sept:s Anno 1676, och intill dato continuerat. Ingår i Historiska samlingar, femte delen, s 411-432. Stockholm, 1822. (En kritisk analys av häxprocesserna)
Hodne, B., Kjeldstadli, K., & Rosander, G. (1981), (red.), Muntlige kilder.
Om bruk av intervjuer i etnologi, folkeminnevitenskap og historie.
Oslo: Universitetsforlaget.
Holmes, D. S. (1990). The evidence for repression: An examination of sixty years of research. Chapt 4 in J. L. Singer (Ed.) Repression and
dissociation. Chicago: University of Chicago Press.
Hoonk, A. (1993). Analys av ett polisförhör vid ett fall av misstänkt sexuellt ofredande. Högskolan i Örebro, rapport/handledare: Bo Edvardsson.
Horner, T.M., Guyer, M.J., & Kalter, N.M. (1993a). The biases of child sex abuse experts: Believing is seeing. Bull Am Acad Psychiatry Law,
21, 281-292.
Horner, T.M., Guyer, M.J., & Kalter, N.M. (1993b). Clinical expertise and the assessment of child sexual abuse. J Am Acad Child Adolesc
Psychiatry, 32.
Howitt, D. (1995). Paedophiles and sexual offences against children. New York: Wiley.
Hughes, M., & Grieve, R. (1980). On asking children bizarre questions. First Language, 1, 149-160.
Hällström, A., & Jaala Svensson, M. (1997). Barns tankar om utredningssamtal.
Edvardsson. Fulltext på DiVA.
Johnson, M.K., Hashtroudi, S., & Lindsay, D.S. (1993). Source monitoring. Psychological Bulletin, 114(1), 3-28.
Johnson, M.K., Kahan, T.L., & Raye, C.L. (1984). Dreams and reality monitoring. Journal of Experimental Psychology: General, 113, 329-343.
Jones, D.P.H. (1992). Interviewing the sexually abused child.
Investigation of suspected abuse. 4th rev ed. London: Gaskell.
Jones, D.P.H., & McGraw, J.M. (1987). Reliable and fictitious accounts of sexual abuse to children. Journal of Interpersonal Violence, 2, 27- 45.
Jönsson, L. (1988). Polisförhöret som kommunikationssituation. Akad. avh. Linköpings universitet.
Kendall-Tackett, K. A. et al (1993). Impact of sexual abuse on children: A review and synthesis of recent empirical studies. Psychological
Bulletin, 113(3), 164-180.
Kelley, S.J., Brant, R., & Waterman, J. (1993). Sexual abuse of children in day care centers. Child Abuse & Neglect, 17, 71-89.
Kelley, S.J. (1989). Stress responses of children to sexual abuse and ritualistic abuse in day care centers. Journal of Interpersonal
Violence, 4(4), 502-513.
Kitzinger, J. (1990). Who are you kidding? Children, power and the struggle against sexual abuse. Chapt 8 in A. James, & A. Prout (Eds), Constructing and reconstructing childhood: Contemporary
issues in the sociological study of childhood. London: The Falmer