Sammanfattningsvis kan sägas att det faktum att ”allmänt intresse” ännu inte är ett begrepp som har definierats i EU-rätt (och som inte kan göra det i nationell lag-stiftning) än är det svårt att veta vad som faktiskt inkluderas. De lagstiftande aktö-rerna bedömer dock att behandling som följer av lag och statligt uppdrag torde
145 Riksarkivets yttrande över SOU 2017:39, 2017-09-01, s. 3.
146 Föreningen Sveriges länsarkivariers yttrande över SOU 2017:39, 2017-08-31, s. 1.
147 Föreningen Sveriges länsarkivariers yttrande över SOU 2017:39, 2017-08-31, s. 1, 3.
43
vara inkluderat. Detta innebär alltså att sådana som lyder under arkivlagstiftning och anslutande föreskrifter torde ha rätt att behandla personuppgifter. Trots att begreppsdefinitionen för ”allmänt intresse” inte är fastställd, menar regeringen och dataskyddsutredningen ändå kunna försäkra att bevarande som sker för andra syften inte är inkluderade i ”arkivändamål av allmänt intresse”, åtminstone inte förrän dessa andra bevarandesyften är fullföljda.
Frågan om enskilda arkivs relation till ”allmänt intresse” är något som disku-teras flitigt under detta avsnitt, då dessa inte lyder under arkivlagstiftning eller existerande anslutande föreskrifter. Därtill gäller förordningen inte för personupp-giftsbehandling rörande avlidna personers personuppgifter, vilket utesluter att många enskilda arkiv berörs av förordningen (vad som gäller för arkiv som be-handlar avlidna personers personuppgifter är dock osäkert). Som en (möjligtvis temporär) lösning på enskilda arkivs avsaknad av rättsligt stöd för personupp-giftsbehandling bestäms att Riksarkivet med stöd av Datainspektionen ska ansvara för föreskrifter, innehållande generella bestämmelser med begränsningar och vill-kor, och författningsbeslut ska meddelas sådana som annars saknar rättslig grund för personuppgiftsbehandling. Förhoppningen är att den översyn över arkivområ-det som för närvarande pågår ska ge mer insyn ibland annat i enskilda arkivs roll i det gemensamma kulturarvet ser ut och hur problematiken ska lösas. Det råder delade åsikter om huruvida föreskrifter är tillräckligt för att leva upp till vad för-ordningen kräver, men det påpekas också att det är svårt att veta om föreskrifter är tillräckligt när så pass mycket ännu inte är definierat. Olika uppfattningar om vem som borde ha föreskriftsrätten har lyfts fram, men trots att Datainspektionen har tillsynsansvar för all personuppgiftsbehandling som omfattas av dataskyddsför-ordningens tillämpningsområde, beslutas ändå att Riksarkivet är de som har mest insikt i arkivsektorn. Det ges inget alternativ för sådana enskilda arkiv som inte vill stå under statlig översyn. Kanske förväntas arkivöversynen ge klarhet i även detta.
För att gå in på vilken respons regeringen har gett remissvaren, finns allt från förbiseende till hörsammande i detta avsnitt:
Yttranden som förbisetts
Dataskydd.nets påstående att det är fel att anta att myndigheters verk-samhet per definition är av allmänt intresse.
Föreningens Sveriges länsarkivariers anmärkningar om problematiken med att Riksarkivet, i egenskap av myndighet, ackrediterar enskild verksamhet och att lokala mindre arkiv kan ha svårt att bli ackredite-rade på egen hand.
Centrum för Näringslivshistorias önskan om ett tydligt stöd i de slut-liga bestämmelserna om att enskilda arkiv räknas till kulturarvet.
44 Yttrande som uppmärksammas
Dataskydd.nets förslag om att Datainspektionen snarare än Riksarkivet borde meddela föreskrifter för enskilda arkiv.
Riksarkivets och Region Östergötlands kommentar om att ”allmänt in-tresse” inte är tydligt nog definierat.
Yttranden som responderas (men bestrids)
Datainspektionens hävdande att föreskrifter från Riksarkivet inte är tillräckligt för att uppfylla förordningens påbud. Regeringen svarar att föreskrifter visst ger det rättsliga stöd som krävs.
Riksarkivets förslag om att ”arkivändamål av allmänt intresse” endast borde gälla för den behandling som sker vid arkivmyndighet. Rege-ringen svarar en snävare innebörd skulle kunna göra att det ifrågasätts om myndigheter ska få ha interna arkiv med uppgifter som inte längre behövs för de ursprungliga ändamålen.
Yttrande som hörsammas
Föreningen Sveriges länsarkivariers kommentar om föreskriftsförsla-get som en temporär lösning, vilket regeringen säger att det mycket möjligt kan bli.
Det finns därutöver vissa yttranden i remissvaren som snarare är frågor och därför får förtydliganden i propositionen. Flera av remissvaren som tagits upp här har på något sätt hört ihop med frågan om enskilda arkiv, vilket kan vara en anledning till att vissa kommentarer inte uppmärksammas eller diskuteras ytterligare – rege-ringen kan inte besvara dessa frågor förrän översynen över arkivområdet har gjorts (även om det kan tyckas att vissa kommentarer ändå borde åtminstone uppmärksammas). Åtskilliga av de andra punkterna berör definitionen av allmänt intresse, vilket regeringen inte heller kan ge tydligt besked angående i väntan på EU-praxis. Att helt förbise Dataskydd.nets kommentarer angående allmänt in-tresse är däremot beaktansvärt, därför att en förklaring till varför de angett myn-digheters verksamhet som ”allmänt intresse” istället för ”myndighetsutövning” skulle konkretisera skillnaden mellan begreppen. Därtill ter det sig inte omöjligt att Dataskydd.nets kommentar är sammanförbar med Riksarkivets kommentar om att arkivändamål av allmänt intresse endast borde gälla för arkivmyndigheter, ef-tersom om myndigheters arkivering sågs som en del av myndighetsutövning, istäl-let för allmänt intresse, skulle arkivändamål av allmänt intresse endast gälla arkiv-institutioner.
Rörande modalitet som synts i uppsatsen har vi flertalet ”kan” (vilket visar att möjligheter finns) likväl som differenser i om subjektiva eller objektiva modali-teter används av aktörerna: utredningen har använt subjektiva modalimodali-teter oftare
45
än objektiva, remissinstanserna har varit relativt jämna i vilken av dessa två sorter som använts och regeringen har främst använt sig av objektiva. Detta innebär att utredningen ofta förbundit sig själv med satserna, medan regeringen snarare fram-ställer det som de skriver som en realitet. Det förstnämnda kan bero på att utred-ningen känner sig osäkra när rättslig grund och definitioner saknas rörande all-mänt intresse, men det skulle även kunna tolkas som att de försöker inbjuda till en dialog med remissinstanserna genom att inte vara slutgiltiga i sina förslag. Otyd-ligheten rörande begreppet skulle även kunna ses som en anledning till varför re-geringen uttrycker sina förslag mer fastställda – de försöker styra upp ett osäkert område och sätta tydliga gränser. Jag vill därtill påminna om det som Föreningen Sveriges länsarkivarier uppmärksammade om att det i avgörandet av vad som är av allmänt intresse finns en motsättning mellan integritet och bevarande – definie-randet är inte något som harmlöst sker utan konsekvenser, utan det kommer på-verka var gränsdragningen mellan bevarande och integritet går.
Några förändringar från vad som dataskyddsutredningen föreslog i sitt betän-kande till vad som regeringen föreslog i sin proposition sker dock inte, trots kommentarer från remissinstanser (om än tydliggöranden). Det som verkar ha varit mest kontrovers om är att viss information inte räknas som arkivändamål av allmänt intresse, trots att det är osäkert på vad som faktiskt räknas som allmänt intresse, där Kungliga tekniska högskolan gick så långt som att kalla uteslutandet av vissa delar av vad som skulle kunna klassas som allmänt intresse ”vanskligt”. En annan instans som protesterade över ett förslag var alltså Datainspektionen som avströk förslaget om att regeringen och Riksarkivet kan ge enskilda arkiv rätt att behandla personuppgifter trots att uppgiften inte är fastställd i nationell rätt. Det är särskilt intressant att Datainspektionen, som regeringen har utsett till till-synsmyndighet, inte finner förslagen tillräckliga för att leva upp till vad som anges i dataskyddsförordningen, då det är dessa som kommer behöva vara ansva-riga för att lagbestämmelserna som de inte anser är tillräckliga följs. De sista in-vändningarna som togs upp i detta avsnitt är Dataskydd.nets, vilka ansåg att Data-inspektionen borde vara de som meddelar föreskrifter för enskilda arkiv (en åsikt som ter sig förståelig då instansen som sagt är tillsynsmyndighet) och som påstod att myndigheters verksamhet inte självklart är av allmänt intresse (särskilt inte när ”myndighetsutövande” är ett alternativ).
Att även enskilda arkiv tas upp i lagstiftningsprocessen är intressant, då det kan sägas visa att lagstiftningsaktörerna anser att även dessa slags arkiv kan hota privatpersoners integritet. Henttonens påstående att det inte bara är staten som är ett hot mot integriteten i dagens samhälle, utan även privata sammanslutningar som samlar information om privatpersoner, bekräftas i detta. I Föreningen Sveri-ges länsarkivariers svar tas däremot upp att det finns en misstänksamhet mot att myndigheter är ute efter föreningars information, så staten ses inte som något som endast är ute efter att skydda sina medborgare, utan även som ett hot mot dessa.
46
Staten som ett hot kan vi även se i Dataskydd.nets remissvar där de hävdar att offentlighetsprincipen och liknande insynsverktyg inte skulle behövas om det var självklart att de alltid hade allmänhetens bästa i åtanke.