Syftet med denna uppsats har varit att med hjälp av läsbarhetsformler och andra variabler undersöka genren ledare ur en läsbarhetssynvinkel med ett historiskt perspektiv. Tolv ledare tagna från Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet mellan åren 2004 och 2012 har analyserats kvantitativt på syntax- och lexikonnivå.
Hypotesen var att språket inom ledargenren har blivit mer läsbart, dels på grund av den språkvård och upplysning om läsbarhet som pågår, dels på grund av att skiftspråket i dagens samhälle sägs ha blivit mer talspråkligt i och med den s.k. intimiseringen. En annan hypotes var att DN som är en liberal tidning använder sig av ett enklare språk än SvD som är en moderat tidning, en hypotes som formulerats med anledning av vad tidigare undersökningar har visat. Men det faktum att DN på sin hemsida påtalar vikten av lättillgänglig information för läsarna styrkte min hypotes (på SvD hemsida har jag inte kunnat hitta något liknande). Resultaten visar att ledargenren förvisso har blivit mer läsbar över tid; dock visar resultaten igen entydighet om vilken väg genren är på väg att ta vad det gäller läsbarhet och talspråklighet. Det kan kanske vara så som Håkansson (2003:226) säger om sin undersökning att förändringar av syntaxen verkar ske i intervaller.
Ledargenren är enligt de kvantitativa resultaten fortsatt en svår genre att läsa med förhållandevis låg läsbarhet och en relativt hög skriftspråklighet. Stickproven visar på långa meningar med många bisatser. En kvalitativ studie kanske skulle visa ett annat resultat. Kanhända att de långa meningarna beror på samordning, som är ett talspråksdrag, eller att bisatserna efter omständigheterna inte vållar så stora problem för läsaren trots allt, med tanke på vad Josephson säger om bisatser och talspråklighet (se sidan 5). Vid en snabb överblick av stickproven kan jag dock inte hitta många exempel på det.
Angående förhållandet meningslängd och bisatsfrekvens ställer både Svensson (1993:54) och Håkansson (2003) sig frågan: är det de kortare meningslängderna som gör att bisatsfrekvensen sjunker? Eller är det tvärtom färre bisatser som gör meningarna kortare? Jag sällar mig nog till Håkansson hypotes om att det är ”en minskad bisatsfrekvens som driver utvecklingen mot en minskad meningslängd” (2003:220). Jag tror att de som aktivt försöker skriva en text med hög läsbarhet, snarare försöker att undvika bisatser av olika slag, än att med vilja dra ner på antalet ord.
Ledargenren visar inte heller någon större läsbarhet eller talspråkliga drag när man ser till användandet av pronomen, och då särskilt de personliga pronomina. Inte särskilt många pronomen förekommer i stickproverna. Om man ser över tid har dock en viss förändring skett. I tidigare undersökningar förekom ännu färre personliga pronomen. Så ett visst genomslag har
31
du-reformen ändå haft. Jag hade dock personligen förväntat mig att ledargenren idag skulle vara ännu mera ”du” med läsaren, med tanke på vad som säga om intimisering, och att försöka nå fram i dagens mediabrus. Ledargenren verkar fortfarande vilja hålla fast vid sin prestige och bilden av en allvetande opinionsbildare.
Resultatet av LIX-undersökningen visar även den en ledartext med låg läsbarhet. Men över tid har ledartexten förmodligen blivit enklare att läsa, med tanke på att att meningslängderna har minskat sedan 1800-talet. Meningslängderna har dock varierat under den undersökta perioden 2004–2012, och har gått från högt, till lägre, till högt igen. Medan andelen långa ord har gått ner något under perioden. Intressant är att det är den höga andelen långa ord i stickproven som ”trissar” upp LIX år 2008. År 2012 är det istället de långa meningarna som håller uppe LIX på en fortsatt hög nivå.
Undersökningen av OVIX visar även den på en genre med låg läsbarhet. Läsaren behöver ha ett stort ordförråd för att kunna tillgodogöra sig innehållet i ledartexterna. I övrigt verkar ordvariationen i denna undersökning, med tanke på de stora individuella skillnaderna mellan stickproven, mer visa på författarens preferenser och temat för ledaren, snarare än tidningstillhörighet eller kanske till och med tillhörigheten till ledargenren.
Sammanfattningsvis kan man säga att ledaren är en genre med låg läsbarhet när man ser till de undersökta variablerna. Den innehåller en hög frekvens av variabler som ger en svårläst text och en låg frekvens av variabler som gör en lättläst text. De kvantitativa resultaten visar på en låg talspråklighet, det vill säga ledargenren är med dagens mått mätt mycket skriftspråklig. En brasklapp ska dock lämnas, en kvalitativ undersökning av variabler såsom bisatser och långa ord hade eventuellt kunnat visa på en viss talspråklighet. Dock har ledargenren i förhållande till tidigare forskning av densamma, blivit mer läsbar, särskilt om man ser till den tidiga undersökningen av ledargenren på 1800-talet.
DN är den tidning som sammantaget visar den största läsbarheten och skulle således potentiellt vara lättare att läsa än SvD. Dock kan sägas att SvD under de två sista undersökningsåren använder fler personliga pronomen än vad DN gör. Detta verkar emellertid inte haft någon inverkan på de övriga variablerna. Jag vågar således dra slutsatsen att av stickproven visar DN den högsta läsbarheten.
Hypotesen om en ”enklare” ledargenre har följdaktligen delvis kunnat verifieras. Ledargenren har blivit mer läsbar över tid, men i förhållande till andra av dagens genrer är den svårläst. Likaså har hypotesen om att ledaren i DN skulle vara lättare att läsa än ledaren i SvD, även den verifierats.
32
Avslutningsvis kan säga att en eventuell framtida undersökning skulle kunna komplettera denna undersöknings kvantitativa metod, med en kvalitativ metod, för att finna hur de försvårande dragen i tidningsledaren egentligen ser ut. Dessutom skulle jag vid en framtida undersökning använda mig av ett större testmaterial, för att undvika att eventuella extremfall får för stort utslag i reultatet. Det skulle även vara intressant att göra en komparativ analys mellan två genrer, exempelvis tidningsledare och riksdagsmaterial (liknande den som Svensson 1993 har gjort).
33