med andra kvinnoorganisationer utanför arbetarrörelsen avfärdar de också idén på kvinnoparti rakt av. Eller mer precist; i samma program som de menar att den kvinnopolitiska strategin var överordnad sattes klasspartiet i första rummet, utifrån renodlade klassargument.388 I det sammanhanget blev valseger mer väsentlig än en överordnade ”kvinnopolitiska strategin”. Då socialdemokratin 1993 stod inför förhoppningen om en potentiell valseger ville kvinnorna med stor sannolikhet inte riskera att splittra rösterna och riskera denna genom att öppna upp för ett kvinnoparti.
8. Sammanfattande diskussion
Utifrån mina frågeställningar har jag försökt visa på hur maktrelationerna klass och kön framställts i det socialdemokratiska kvinnoförbundets aktionsprogram och debatten om dessa.
Det första jag konstaterat är att begreppen över lag är sparsamt använda. Klass används explicit ytterst få gånger och kön först 1993 och under 1980-talet i praktiken inte alls. Det är också vanligt med att kvinnoförbundet i sina program använder omskrivningar av begreppen, där utryck som ”social bakgrundsmiljö” eller ”klyftor” är begrepp som används för att åskådliggöra ett klassamhälle. Dessa omskrivningar är också betydligt vanligare än omskrivningar för kön som maktrelation. Materialet visar på så vis också på att just en strukturell analys, där kön varit en bärande del, är svår att se tydligt före 1990-talets inträde även om det finns tendenser som pekar åt detta håll redan från 1981 års kongress. Klassbegreppet har således varit såväl överordnat, som underförstått använt i såväl debatt som programanvändning och i den mån kön faktiskt används som ett relationellt begrepp så ställs det jämte klass. Är det något begrepp som tillåtits att dominera så är det klassperspektivet.
Det råder heller ingen noterbar skillnad i hur begreppen framställs internt eller externt. I den mån begreppen faktiskt används så är det i praktiken på samma vis som de sedan blir nedtecknade. Samstämmigheten mellan debatt och program är således stor i dessa frågor, något som jag anser pekar mot en ideologisk homogenitet.
Jag har också pekat på de socioekonomiska faktorerna till uttryckens användande och förändring. Att klasstrukturen förändras gjorde också att kvinnoförbundet gjorde det. Fler gifta kvinnor blev lönearbeterskor istället för hemmafruar och när andelen kvinnor i direkt klassposition ökade fick
83
de också större inflytande i såväl fackförening som klassparti. Med detta kunde också fler krav, framför allt på representation, ställas samtidigt som mer homogena sociala villkor leder till ett mer heterogent kvinnoförbund.
Kvinnoförbundets agerande och dess förändring förklaras också via ett samverkande mellan Katznelsons fyra nivåer av klassformering där den förändrade strukturen och uttrycken för den i kombination med generationsförändringar också leder till att uttrycket för formeringen, handlandet, diskuteras vilket också används för att förklara kvinnoförbundets ambivalenta hållning till maktrelationerna klass och kön mot slutet av undersökningsperioden, hur de försöker särskilja och likställa begreppen och dess innebörd.
Jag har också beskrivit hur kvinnornas formulerade politik krockade med den manliga dominansen inom arbetarrörelsen. Den strategi som kvinnorna istället använde var att omforma en latent könsideologi till praktisk politik, som helst inte skulle krocka med manliga ideal. Potentiella könskonflikter som kunde rubba maktrelationer blev sällan genomdrivna utan i praktiken var det endast representationen kvinnorna hade verklig framgång i, vilket bör ses som en effekt av förändrad klasstruktur. Att det var de maktförändrande reformerna, som sextimmarsdagen, eller föräldrapenningens kvotering som var svårast att förändra bekräftar också tidigare forskning. Den utveckling mot fler kvinnor i yrkeslivet var i praktiken redan påbörjad när min undersökningsperiod inleds. På så vis är det också så att många av de krav som ställs redan var aktuella då de nödvändiggjordes av behovet av en fortsatt ekonomisk tillväxt. Att kvinnoförbundet var med och drev dessa vidare gör inte nödvändigtvis det till deras enskilda förtjänst att de blev framgångsrika. Jag frågar mig därför om kvinnornas pådrivande roll verkligen varit så stor som tidigare forskning menat.
En annan yttre faktor som jag diskuterar är den vänsterrörelse som satte stora avtryck i samhällsdebatten. Påverkan av denna kan mycket väl inneburit att exempelvis klassbegreppet blev en självklar del av socialdemokratisk samhällsanalys. Att dessutom det socialdemokratiska partiet i grunden har en marxistiskt influerad klassideologi gjorde att förhållandet till detta begrepp blev naturligt och inte på samma vis nödvändigt att formulera. På motsatt vis blev det nödvändigt formulera könsbegreppet manifest när väl kvinnoförbundet utvecklat detta till den punkt att det kom i konflikt med partiets ideologi, något som jag menar också möjliggjordes genom de ideologiska kriser som präglade partiet såväl på 1970- som 1980-tal. Jag avser inte att bortförklara
84
de kämpande kvinnornas roll i det hela, men jag tror att de framgångar som görs också måste ses i ljuset av en socialdemokrati som internt var splittrad, av stora ekonomiska och politiska förändringar och av yttre ideologisk påverkan.
Mellan klass och kön kan också sägas definiera den positionering gentemot den icke-socialdemokratiska kvinnorörelsen. De icke-socialdemokratiska kvinnorna positionerade sig, såväl under 1970- som 1990-tal vid sidan av dessa, mellan dem och partiet. Avköningen av politiska frågor ingick i denna positionering och den jämställdhetspolitik som kom att föras av de socialdemokratiska kvinnorna var i huvudsak befriad från krav på omfördelning av makt och de frågor som inte var det flyttades till andra arenor. Samtidigt visar kvinnorna mot slutet en större öppenhet för samarbete med rörelser utanför den egna, om än de fullständigt avvisar idén om ett kvinnoparti med klassargument som en bärande del i argumenten mot ett sådant. En sorts ytterligare positionering mellan klass och kön där samarbetet med andra kvinnorörelser accepteras så länge det inte stör sammanhållningen inom partiet.
Symptomatiskt för hela denna utveckling var att kön som maktrelation tenderade att nedtonas och istället omformas till praktisk politik som i vissa avseenden ifrågasatte klassens intresse och i andra fall inte, familjepolitiken är ett exempel. Det är också vid det tillfälle kvinnoförbundet frångår denna strategi för att lyfta upp feminism och kön jämte klass som maktrelation, som de avstår från att ha en tydligt sakpolitisk strategi till förmån för ett ideologiskt klargörande. De politiska sakfrågor som lyfts fram är istället de som går att koppla till den feministiska strategin, som då ansågs överordnad
85