Undersökningen har styrkt hypotesen om att användningen av självklar-hetsadverb har blivit mycket mer varierad under den aktuella perioden.
Hos författargrupp I används nästan bara naturligtvis. I vardagligt bruk får det dock tidigt konkurrens av frasen det förstås. Det ser vi hos Alm-qvist och Flygare-Carlén. I Flygare-Carléns Kamrer Lassman från 1842 visas prov på att förstås redan då kan användas som ensam fras, men då främst i betydelsen ’det vill säga’. Ett fåtal belägg från samma verk ser – åtminstone för en nuvarande läsare – ut som klara belägg för satsadver-bet, men med tanke på hur det analyseras i ordböckerna ännu 100 år se-nare, bör man vara försiktig med en sådan analys. Jag har även antytt att beläggen hos Flygare-Carlén kan vara en följd av dialektal influens.
Även om adverbanalysen inte kan göras så tidigt, kan det fastställas att förstås nu påbörjat sin väg från innehållsord till formord. Processen har beskrivits som grammatikalisering, vilken kan antas börja redan vid eta-bleringen av den fasta frasen det förstås. När det sedan faller bort fort-skrider grammatikaliseringsprocessen. Den frekventa användningen av det förstås och förstås som verbalt inskott gynnar sedan den fortsatta utvecklingen mot satsadverbet.
Exakt när förstås börjar att uppfattas som adverb är en knepig fråga.
Hos författargrupp II med Strindberg och Lagerlöf i spetsen ökar an-vändningen av förstås drastiskt. Strindberg använder förstås i alla möj-liga tänkbara positioner. Han visar belägg för frasen det förstås, diverse inskott, ett stort antal finala belägg samt ellipser. Om de senare katego-rierna skall uppfattas som adverb eller verbfras kan dock inte avgöras här. För en modern läsare är det lätt att göra analysen adverb, men även här måste vi vara försiktiga. De tre belägg hos Strindberg, där förstås står på satsadverbialplatsen tillsammans med tio belägg för varianten förståss, är dock ett tydligare tecken på att förstås uppfattas som adverb.
Då merparten av dessa hittas i Hemsöborna (1887), skulle man kunna hävda att adverbet uppkom redan före 1890-talet. Det hade ändå varit mer tillfredställande att finna fler belägg för den ortografiska varianten – även hos andra författare – för att kunna föra fram den som
huvudargu-ment för en adverbanalys. Desto säkrare känns det när förstås börjar etablera sig på satsadverbialplatsen. Detta sker först och främst hos La-gerlöf i början av 1900-talet.
Redan hos Strindberg har vi konstaterat att en uttalsförändring ägt rum, men det är först hos Lagerlöf som förstås förekommer stadigt på satsadverbialplatsen. Då bör man våga framlägga hypotesen att ett ex-pressivare självklarhetsadverb har vunnit fäste och börjat konkurrera – åtminstone i talspråklig stil – med ett mer neutralt naturligtvis. Det kan ha kommit att bli något av ett modeord under början av 1900-talet. Den-na hypotes får ytterligare stöd i att förstås visar upp en hög frekvens i romaner av Koch och i Bergmans tidiga verk Hans nåds testamente (1910). Utvecklingen kan sammanfattas som en form av växelverkan.
En relativt hög frekvens av förstås har gynnat etableringen som adverb, medan etableringen i sin tur fört med sig en hög frekvens. Även Malm-gren (2001) är böjd att tidfästa etableringen av adverbet förstås till cirka 1900, dels med stöd av placeringen på satsadverbialplatsen, dels genom förekomsten av varianten förståss. Användningen av förstås i final po-sition och som ellips bör då åtminstone hos författare i grupp III upp-fattas som användning av adverbet förstås.
Vi har kunnat fastställa att grammatikalisering har skett, då flera av grundprinciperna för denna utvecklingsprocess kan iakttas i utveckling-en förstås. Att adverbet behåller drag av dutveckling-en ursprungliga verbpassiv-formen har betecknats som ihållighet, och det har fört med sig att förstås kan fungera i utvidgad användning (det förstås) samtidigt som annan användning blockeras (fundamentering). Som en följd av detta kan ad-verbet förstås inte betraktas som helt avkategoriserat, dvs. det har inte helt och hållet förlorat sina tidigare (lexikala) egenskaper, jfr vidare 4.1.1.8.
Andra viktiga nytillskott till gruppen självklarhetsadverb efter 1850 är självklart, självfallet, givetvis och såklart. Vi har konstaterat att gram-matikalisering spelat en betydande roll även för dessa. Adverbet själv-klart har uppkommit ur adjektivets neutrumform, vilket är exempel på divergens. Genom att ofta stå i fundamentet eller som elliptiska svar på frågor har självklart kommit att komplettera förstås som ett expressivare alternativ till naturligtvis. Samma sak gäller för det närstående självfal-let som troligen uppkommit genom analogi med självklart. Det har kon-staterats att ord kan grammatikaliseras genom sådan mönsterbildning.
SAOB:s och NEO:s uppgifter om första belägg för dessa båda självklar-hetsadverb modifierats något av föreliggande undersökning, för själv-klart (1887) och för självfallet (1923). Även givetvis (1861) har stadigt ökat och blivit ett etablerat självklarhetsadverb. Det har troligtvis bildats
genom analogi med naturligtvis, men då som en direkt avledning, efter-som -vis i mitten av 1800-talet måste betraktas efter-som ett suffix. Adverbet givetvis tycks – i motsats till de andra nytillskotten – ha uppkommit som en ”självklarhetssynonym” med något högre stilnivå än naturligtvis.
Det har dock tagit förhållandevis lång tid för de nya självklarhetsad-verben att etablera sig. Belägg för självklart och självfallet liksom för det något äldre givetvis är sällsynta i det äldre romanmaterialet, men hos författargrupp III återfinns åtminstone några. I korpusen som bygger på Svenska dagbladets årsbok för 1923–1945 används dock givetvis flitigt och visar upp en högre frekvens än naturligtvis. Där gynnas troligen frekvensen just av den högre stilnivån hos givetvis.
I de nyare korpusarna har variationen och antalet belägg av självklar-hetsadverben ökat kraftigt. Självklart och självfallet följs åt sida vid sida med en frekvens runt 100 medan givetvis ligger något högre. Där ser vi också de första beläggen för det yngsta självklarhetsadverbet såklart, som inte är belagt i de äldre romanerna. Det förekommer främst i tal-språk och har ännu inte på allvar hunnit att tränga in i skrifttal-språket.
Möjligen kan man tänka sig att det uppkommit som en mer expressiv variant till förstås, ofta placerat finalt, när förstås i sin tur blivit mer be-fäst i skriftspråket. Trots uppkomsten av flera viktiga självklarhetsad-verb efter 1850 har vi inte sett prov på att synonymerna konkurrerar ut varandra. Det enda undantaget är begripligtvis, som endast finns belagt vid ett tillfälle.
Att de båda adverben naturligtvis och förstås visar upp klart högst frekvens i det nyare textmaterialet är kanske inte så konstigt. Naturligt-vis har sedan länge varit huvudord för att uttrycka självklarhet och fort-satt att stå sig starkt medan förstås är det mest betydande nytillskottet under 1900-talet. Resultaten av denna undersökning motsäger inte Malmgrens (2001) resultat om självklarhetsadverb. Snarare stöder de tesen om att alternativmöjligheterna för att uttrycka självklarhet ökat.
Undersökningen tyder också på att det något informella förstås suc-cessivt blivit mer neutralt och tagit upp kampen med naturligtvis som självklarhetsgruppens ledande ord, även i sakprosa. Ett viktigt skäl till detta är att förstås togs upp i SAOL 1950. Det är först därefter som det förekommit och stadigt ökat i sakprosa. Det återstår att se om även så-klart kommer att gå en liknande utveckling till mötes.