En del av de typer av icke satsformade meningar som jag beskrivit är väl etablerade i språket sedan länge. Det är framför allt sådana som börjar med Detta som också är mycket frekventa i materialet, precis som appositionella relativsatser inledda med
Vilket (och varpå och varvid). En annan vanlig typ av semantisk anknytning är den
som utgör ett slags precisering eller förstärkning av föregående menings rema eller en modifierad upprepning eller variation av denna fras. Dessa meningar är ofta ganska långa.
Det finns viktiga skillnader i frekvensen och typen av icke satsformade meningar och ellipser mellan å ena sidan ledarna och kulturartiklarna å den andra. Ledarna har markant färre exempel på icke satsformade meningar, och de som används är i stor utsträckning sådana som antingen har blivit så konventionaliserade i språket att man inte längre uppfattar dem som oregelbundna, eller sådana som sedan länge är väl etablerade mönster i språket, av den typ som beskrivits ovan i 7.1.2. Sådana meningar kallas här lexikaliserade fraser. Ett vanligt retoriskt medel som används i ledarna är de replikformade meningarna som består av korta frågor (Men kungen?) och korta svar (Knappast, Sådär). I några fall finns också ett värderande omdöme i form av en interjektion (Fantastiskt!) eller ett prepositionsuttryck (Med rätta).
De typer av icke satsformade meningar som är relativt vanliga i kulturartiklar, men mycket ovanliga i ledare, är sådana som syntaktiskt är samordnade satsdelar till föregående mening. Jämfört med ledarna är många icke satsformade meningar i kulturartiklarna svårtolkade i förhållande till kontexten: man använder fler associativa anknytningar, dessutom har de ibland en syntaktiskt ”lösare” anknytning till
föregående mening. Denna tendens är ännu mer markant i reportagen. Fristående komplement till föregående mening är klart vanligast i kulturartiklar, och särskilt de familjära reportagen. I många fall inleds dessa fristående komplement av en
konjunktion.
Som framgår av min redovisning kan man finna goda stilistiska skäl till åtminstone flertalet av de ofullständiga meningar som man hittar i tidningsprosan. Det som stör vid läsningen är inte förekomsten av enstaka sådana meningar i en text som i övrigt består av fullständiga meningar. Som stilistiskt bristfälliga framstår de texter som i sin
helhet präglas av en sådan uppstyckad syntax, med många ofullständiga meningar
efter varandra. Sådana texter finns framför allt representerade av mer familjära reportage. Men det finns också andra faktorer som spelar in för att göra sådana meningar mer eller mindre lyckade. Ett långt avstånd mellan det överordnade verbet eller den överordnade nominalfrasen och den icke satsformade meningen, försvårar läsningen: som läsare tvingas man då gå tillbaka i texten för att hitta den fras som meningen i fråga hör ihop med. Om den icke satsformade meningen består av en
14 Här har jag räknat samman meningslängden för ledare, kulturartiklar och reportage och
nominalfras som är en precisering, variation etc till en fras som inte är rema i den föregående meningen, kan sambandet också fördunklas.
Det finns ett stort antal lexikaliserade fraser i språket – aforismer, idiom eller ordspråksliknande uttryck – som alltid används i sin förkortade form, utan subjekt och predikat. Sådana uttryck – Så ock här, Tvärtom, Sagt och gjort, En gång
(privatisering) alltid (privatisering) – är givetvis inte att betrakta som ofullständiga i
semantiskt avseende.
Det är svårt att veta om tendensen att använda icke satsformade meningar har ökat, eftersom riktigt jämförbara siffror från andra, tidigare undersökningar saknas. Men det är rimligt att tro att det är så. Bara det faktum att man tidigare inte fäst något särskilt avseende vid detta är bevis på att den här tendensen inte varit iögonenfallande stark. Engdahl (1962) som undersökt meningslängd i en tidskrift fram till och med 50- talet nöjer sig med att konstatera att sådana meningar är få i hans material (s. 16).
Den främsta anledningen till att icke satsformade meningar är relativt vanliga i kulturartiklarna och i all synnerhet reportagen kan vara den allmänna strävan efter korthet i uttrycket som tycks vara en av de mest påtagliga stilistiska tendenserna överlag i modern svenska. Dessa meningar är i ju genomsnitt markant kortare än vanliga meningar. En annan anledning kan vara den tendens till talspråkligt och mer ledigt språk som också är märkbar i tidningsspråket, och som anses ha börjat redan på 1880-talet (t.ex. Strand 1984 s. 2 f.) och sedan fortskridit. Alla undersökningar om meningsbyggnaden i tidningsspråket har redovisat markanta tendenser mot ledigare språk och kortare meningar.
Litteratur:
Abrahamsson, Sten-Erik, 1972: Att beskriva meningsfragment – en teoretisk diskussion. I: Svenskans beskrivning 6. Umeå. S. 3–18.
Andersson, Erik, 1993: Grammatik från grunden. (Ord och stil. Svenska språkvårdssamfundets skrifter 24.) Uppsala.
Bagnell, Nicholas, 1993: Newspaper Language. Oxford.
Bolander, Maria, 2000: Funktionell svensk grammatik. Stockholm. Björnsson, Carl-Hugo, 1968: Läsbarhet. Stockholm.
Duden Grammatik, 1998, band 4, sjätte omarbetade uppl., Mannheim. Engdahl, Sven, 1962: Studier i nusvensk sakprosa. Uppsala.
Enkvist, Nils Erik, 1974: Några textlingvistiska grundfrågor. I: Språket i bruk. utg. av Ulf Teleman och Tor G Hultman. (Skr. utg. av Svensklärarföreningen 153.) Lund. Faarlund, Jan Terje, Lie, Svein & Vannebo, Kjell Ivar, 1997: Norsk
referansegrammatikk. Oslo.
Grahn, Lars, 1962: Ledare och reportage. Försök till stilistisk analys av några texter i Dagens Nyheter hösten 1962. I: Nysvenska studier 42. Stockholm. S. 119-186. Grahn, Lars, 1976: ”Lätt” och ”svårt” i tidningssvenskan. I: Studier i dagens svenska.
44. Andra upplagan. Stockholm. S. 109-129.
Holm, Lars & Larsson, Kent, 1976, 1980: Svenska meningar. Lund.
Jörgensen, Nils & Svensson, Jan, 1986: Nusvensk grammatik. Lund. Larsson, Kent, 1978: Modeller och metoder i textlingvistiken. (Ord och stil
Språkvårdssamfundets skrifter 10.) Lund. Liljestrand, Birger, 1993: Språk i text. Lund.
Lindstedt, Inger, 1998: ”Till de unga, till dem som ämna bliva tidningsmän”. Handböcker i journalistik. Göteborg: Institutionen för journalistik och masskommunikation. Göteborgs universitet.
Lindstedt, Torvald, 1927: Tendenser i nusvensk meningsbildning. I: Nysvenska studier 7. S. 1–29.
Lundin, Barbro, 2001: Långa och korta meningar i studenttexter. Några tendenser i meningsbyggnaden. I: Svenskans beskrivning. 25. Åbo. S. 164–175.
Noreen, Adolf, 1904–1912: Vårt språk. Del 5. Lund.
Quirk, Randolph m.fl., 1985: A Comprehensive Grammar of the English Language. Harlow.
Reah, Danuta, 1998: The Language of Newspapers. London.
SAG = Svenska Akademiens Grammatik 1-4. [Av] Ulf Teleman, Staffan Hellberg, & Erik Andersson), 1999. Stockholm.
Strand, Hans, 1984: Nusvenskt tidningsspråk: kvantitativa studier av reportage i morgon-, kvälls- och veckopress. Stockholm.
Strömquist, Siv, 1989: Skrivboken: skrivprocess, skrivråd och skrivstrategier. Malmö. Sundén, K F, 1911: Till frågan om ellipsbegreppet. I: Språk och stil 11. S. 197–234 Ståhle, Carl Ivar, 1970: Några drag i svenska språkets förändring under 1900-talet. I:
1900-talssvenska. (Skrifter utgivna av Svenska språknämnden 37.) S. 25–76. Söderholm, Pirjo, 2002: Svensk språk- och stilutveckling från 1865 till 1990 sådan
den avspeglas i läsebokstexter och tidningsspråk. Joensuu. Thorell, Olof, 1973: Svensk grammatik, 2 uppl. Stockholm.
Wellander, Erik, 1921: En ellipsteori. I: Studier i modern språkvetenskap VIII. Stockholm. S. 25–56.
Westin, Ingrid, 2001: The Language of English Newpaper Editorials from a 20th- Century Perspective. Uppsala.
Westman, Margareta, 1973: Om oregelbundna meningar i sakprosa. I: Folkmålsstudier XXIII. S. 158–164.
Westman, Margareta, 1974: Bruksprosa. Lund.
Vinje, Finn-Erik, 1970: Moderne norsk avisspråk: noen tendenser i morfologi og syntaks. (Norsk språknemnd. Skrifter 6.) Oslo.
Åkermalm, Åke, 1972: Svenskt tidningsspråk. Texter med kommentarer. (Skr. utg. av Svensklärarföreningen 142.) Lund
Åkermalm, Åke, 1979 3:e utg.: Modern svenska. Språk- och stilfrågor. (Skr. utg. av Modersmålslärarnas Förening 103.) Lund.