Sammanfattande slutsatser avseende frågeställning 3

Reglerna kring barns rätt till personlig assistans ger utrymme för hänsynstagande till omständigheterna i det enskilda fallet för att det enskilda barnets unika hjälpbehov ska kunna tillfredsställas. Således ger reglerna kring barns rätt till personlig assistans ett stort utrymme för så kallad materiell rättssäkerhet. Att hänsyn kan och ska tas till omständigheter i det enskilda fallet innebär dock att lagstiftningen ger mindre utrymme för formell rättssäkerhet, genom att utgången i det enskilda beslutet inte alltid är förutsägbar.

När enskilda fall i den empiriska studien jämförs med varandra på detaljnivå är tillämpningen inte heller alltid helt enhetlig. I ett fall kan ett hjälpbehov bedömas falla inom föräldraansvaret och i ett annat liknande fall kan hjälpbehovet bedömas falla utanför, även när de olika domarna avser barn i ungefär samma ålder. Detta, i kombination med att domstolen sällan i större detalj motiverar sitt ställningstagande och/eller hänvisar till någon källa för bedömningen gör utgången uppfattas som godtycklig. I enskilda fall är därför utgången inte förutsebar, vilket är en brist ur ett formellt rättssäkerhetsperspektiv.

Ur ett formellt rättssäkerhetsperspektiv vore det därför önskvärt med fler riktlinjer som skulle kunna göra tillämpningen mer enhetlig och utgången i det enskilda fallet mer förutsebar. Att hänvisning sker till sådana skulle vidare kunna göra bedömningarna mer transparenta. Ökade inslag av formell rättssäkerhet och förutsebarhet innebär dock en risk för att det blir svårare för beslutsfattaren att ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Således kan riktlinjer minska

utrymmet för materiell rättssäkerhet. Det är viktigt att ha en medvetenhet kring detta, när förslag på fler riktlinjer lyfts.

Min bedömning är att den nuvarande avvägningen och balansen mellan formell rättssäkerhet och materiell rättssäkerhet avseende barns rätt till personlig assistans i förhållande till föräldraansvaret kan anses rimlig. Detta med hänsyn till att inslagen av förutsebarhet och formell rättssäkerhet ökar genom de övergripande resultat och mönster som framgått av den empiriska studien, och till att bedömningen därför inte verkar vara godtycklig. Då syftet är att den enskilde ska få en bedömning utifrån sina behov bör tolkningsutrymmet vidare vara stort, varför bedömningen inte kan bli helt förutsebar på detaljnivå.

De resultat jag fått av den empiriska studien gällde visserligen en enskild förvaltningsrätt under en begränsad period, varför det inte går att dra några generella slutsatser om tillämpningen över hela landet, men det är möjligt att det finns liknande mönster även på andra domstolar och förvaltningsmyndigheter.

6 Avslutning

I det här kapitlet ges sammanfattande slutsatser på uppsatsens frågeställningar, som angavs ovan i avsnitt 1.2. Avslutningsvis reflekterar jag över hur motiveringen kring bedömningen av föräldraansvaret kan komma att påverkas av ett nytt lagförslag.

6.1 Slutsatser

Mot bakgrund av innehållet i rättskällorna så krävs för att ett barn ska ha rätt till personlig assistans att det har ett behov av denna insats och att detta hjälpbehov inte är tillgodosett på annat sätt. Oavsett om ett barn har en

funktionsnedsättning eller inte, så har alla föräldrar ett ansvar för att tillgodose sina barns behov. Detta innebär att barnets hjälpbehov kan anses tillgodosett genom sina föräldrars omsorg och att personlig assistans inte beviljas för sådana hjälpbehov

som anses tillgodosedda genom föräldraansvaret. Föräldraansvaret ska beaktas på

så sätt att det endast är hjälpbehov som går utöver vad som är normalt för ett barn i ifrågavarande ålder som skall läggas till grund för bedömningen av behovet av personlig assistans.

I underrätt, i vart fall hos förvaltningsrätten i Göteborg, tillämpas föräldraansvaret i enlighet med hur bedömningen ska göras enligt rättskällorna.

Föräldraansvaret aktualiseras först om hjälpbehovet bedöms kunna berättiga till assistans. Föräldraansvaret tillämpas också på så vis att ju yngre barnet är, desto mer omfattande är föräldraansvaret. Detta framgår dels genom att domstolen beskriver föräldraansvaret som ”omfattande” eller liknande när barnet är yngre och dels genom att många hjälpbehov bedöms falla inom föräldraansvaret till dess att barnet är i sex- sjuårsåldern. När barnet är äldre än så faller istället vissa hjälpbehov helt utanför föräldraansvaret. Hur ingående domstolen motiverar vilka hjälpbehov som går utanför föräldraansvaret varierar. Vidare kan situationen uppstå att barnets hjälpbehov bedöms gå utanför föräldraansvaret, men assistans beviljas ändå inte med hänsyn till att hjälpbehoven inte är tillräckligt omfattande.

Den rättsliga konstruktionen kring barns rätt till personlig assistans, med beaktandet av föräldraansvaret, lämnar stort utrymme för hänsynstagande i det enskilda fallet. Detta för att syftet med lagstiftningen, att barnet ska kunna leva ”som andra”, ska kunna nås. Således lämnar konstruktionen stort utrymme åt materiell

rättssäkerhet. Konstruktionen lämnar dock följaktligen mindre utrymme åt formell rättssäkerhet, då utgången i det enskilda fallet inte alltid är helt förutsägbar.

Genom ytterligare riktlinjer skulle förutsebarheten kunna öka, men man bör vara medveten om att olika sätt att styra tillämpningen genom direktiv riskerar att begränsa den enskildes rätt till en bedömning utifrån sina förutsättningar. Således kan ett ökat utrymme för formell rättssäkerhet innebära minskat utrymme för materiell rättssäkerhet. I beaktande av vissa resultat och återkommande mönster i den empiriska studien kan tillämpningen enligt min bedömning vidare inte anses godtycklig. Med hänsyn till detta och till att syftet är att det enskilda barnet ska få en prövning utifrån sina hjälpbehov och sina förutsättningar kan den nuvarande balansen mellan formell och materiell rättssäkerhet ändå enligt min bedömning anses rimlig.

Eftersom dessa resultat delvis grundar sig på en empirisk studie där endast ett begränsat antal domar ingått, så går det inte att härigenom dra några generella slutsatser om all tillämpning. Resultatet indikerar dock att tillämpningen förhåller sig till vissa mönster. Mot bakgrund av den indikationen är min bedömning att tillämpningen bör utredas ytterligare, för att se om det finns fler eller andra övergripande mönster i tillämpningen, innan många och detaljerade riktlinjer för att öka den formella rättssäkerheten införs.