Utredning och avgörande genom partikulärdispasch är en sjörättslig konfliktlösningsmetod som används vid tvister om sjöförsäkringar. I Sverige är förfarandet obligatoriskt, vilket av allt att döma är en ovanlig företeelse vid en internationell jämförelse. Bryssel- och Lu- ganoreglerna har emellertid kastat nytt ljus på den svenska ordningen med dispaschtvång. Upprinnelsen är rättsfallet NJA 2000 s. 3, i vilket den svenska ordningen med obligatoriskt dispaschförfarande fick stå tillbaka för försäkringstagarens rätt enligt art. 11.b Bryssel I bis-förordningen att väcka talan ”vid domstolen i den ort” där försäkringstagaren hade sitt hemvist. Enligt HD förutsätter behörighetsregeln i art. 11.b tillsammans med bestämmel- sen om verkställighet av domar i art. 39 Bryssel I bis-förordningen möjligheten att inleda en process för utverkande av en exekutionstitel, vilket inte är möjligt i ett dispaschförfa- rande, emedan dispaschörens avgöranden saknar exigibilitet.
HD:s avgörande kan diskuteras. Bryssel I bis-förordningen bygger på ”domstols” behörig- het, vilket innebär att rättsliga förfaranden inför andra myndigheter i regel inte omfattas. Förordningen reglerar den internationella och, i viss mån, lokala behörigheten, medan möj- ligheten att fördela målen på domstolar allt efter deras sakliga kompetens överlämnats åt medlemsstaterna. Dispaschören har enligt bestämmelsen i 17:9 sjölagen exklusiv saklig kompetens att uppta mål vid sjöförsäkringstvister, och en jurisdiktion som omfattar hela riket. För att Sverige som medlemsstat ska kunna fördela mål på dispaschören i enlighet med den allmänt godtagna uppfattningen om behörighetsfördelningen, krävs att dispaschö- ren är att betrakta som en domstol enligt förordningen. Dispaschören har utan tvekan egen- skaper som påminner om domarens. Ändå är dispaschören enligt svensk rätt inte en dom- stol i formell mening, eftersom riksdagen inte gjort något sådant utpekande.
Domstolsbegreppet i Bryssel I bis-förordningen ska dock tolkas autonomt och därmed ges ett självständigt innehåll, utan hänsyn till begreppsbildningen i medlemsstaterna. Frågan är då vad som avses med begreppet. Begreppet torde omfatta varje organ som agerar själv- ständigt i förhållande till statsapparaten, och vars avgöranden föregås av en judiciell pro- cedur som uppvisar de typiska karaktärsdragen för en sådan, i synnerhet med iakttagande av kontradiktionsprincipen. Kriterierna är visserligen kortfattade och allmänt hållna, men sätter upp en naturlig avgränsning mot förvaltningsmyndigheter.
EU-domstolen har emellertid utvecklat en praxis avseende domstolsbegreppet i art. 267 FEUF, ur vilken underrätterna i NJA 2000 s. 3 ansåg sig oförhindrade att hämta vägled- ning. Ett sådant tillvägagångsätt har även stöd i litteraturen. Frågan är om dispaschören som organ uppfyller kriterierna för en domstol i den mening som avses i art. 267 FEUF. Dispaschören är helt klart upprättad enligt lag, vilket framgår av sjölagens bestämmelser. Vidare är organet inte tillfälligt utan av stadigvarande karaktär. Jurisdiktionen är tving- ande, vilket framgår av den exklusiva forumregeln i 17:9 sjölagen, och således inte bero- ende av parternas samtycke. Att förfarandet bärs upp av kontradiktionsprincipen står klart. Vidare tillämpar dispaschören i sin verksamhet rättsregler och inte billighetsregler, vilket i praktiken innebär regler av försäkringsavtalsrättslig karaktär. Dispaschören måste även anses utöva verksamhet av rättskipningskaraktär. Dessutom talar det mesta för att dispa-
45 schören är tillräckligt oberoende. I institutionellt avseende torde dispaschören alltså upp- fylla alla de kriterier som krävs för att betraktas som en domstol enligt art. 267 FEUF. De kriterier som ställts upp vid bedömningen av domstolsbegreppet enligt art. 267 FEUF harmonierar till stor del med vad som föreslagits gälla vid bedömningen av begreppet en- ligt Bryssel I bis-förordningen. Syftena bakom förhandsavgörandeinstitutet och Bryssel I bis-förordningen skiljer sig dock åt. Skillnaderna visar sig vid en autonom tolkning av be- greppet ”domstol” enligt förordningen, varigenom begreppets innehåll fastställs med hän- syn till förordningens struktur och syfte, samt – i andra hand – med beaktande av de all- männa principer som kan härledas ur medlemsstaternas rättsordningar.
Frågan är då vilka syften som över huvud taget aktualiseras i den situation som är för han- den, och vilket syfte som får stå tillbaka till förmån för ett annat i händelse av konflikt. Att det inte är möjligt enligt svensk rätt att i ett dispaschförfarande utverka en exekutionstitel, aktualiserar förordningens kanske viktigaste intresse, nämligen att säkerställa ömsesidigt erkännande och verkställighet av domar. Att i begreppet ”domstol” endast låta innefatta organ hos vilka det är möjligt att få till stånd en verkställbar dom, tillgodoser det syftet. Samtidigt gör sig intresset av partsautonomin gällande. Att förordningen syftar till att till- godose och respektera parternas frihet att själva avtala om behörig domstol tar sig uttryck i reglerna om prorogation, vilket i fråga om försäkringstvister endast är möjligt i särskilda fall. Intresset av att främja partsautonomin kan sägas verka bestämmande för innehållet i domstolsbegreppet i rakt motsatt riktning. Att tillåta prorogation till dispaschören tillgodo- ser nämligen partsautonomin, vilket i sin tur innebär att en konflikt mellan två motstridiga syften är för handen.
Frågan är då hur konflikten ska lösas, det vill säga vilket intresse som ska ges företräde framför det andra. Även om intresset av att säkerställa ömsesidigt erkännande och verkstäl- lighet av domar ligger i själva hjärtat av Bryssel I bis-förordningen, är det inte säkert att det intresset alltid blir avgörande för innehållet i ett visst begrepp eller rekvisit i det kon- kreta fallet. Enligt mitt förmenande framträder partsautonomin som ett mycket starkt in- tresse i fråga om dispaschören utgör en domstol enligt Bryssel I bis-förordningen. Det finns goda skäl för att tillåta prorogation till dispaschören, som i institutionellt hänseende uppfyller de kriterier som typiskt sätt gäller för domstolar.
Om dispaschören är att betrakta som en domstol enligt Bryssel I bis-förordningen, kvarstår alltjämt frågan om tolkningen av art. 11 Bryssel I bis-förordningen. Enligt HD förutsätter art. 11 jämfört med art. 39 möjligheten att inleda ett rättegångsförfarande för utverkande av en exekutionstitel. HD:s tolkning kan vid en första anblick framstå som mer än nödvändigt integrationsvänlig, med hänsyn till den behörighetsfördelning som gäller mellan förord- ningen och medlemsstaterna. Enligt min mening är dock den av HD valda lösningen den mest ändamålsenliga och framstår också som högst förutseende, även om motiveringen har vissa brister. Det föreligger inga hinder mot att tolka art. 11 utifrån dess ändamål, det vill säga att bereda försäkringstagaren ett starkare skydd. Inte heller en systematisk tolkning, genom vilken hänsyn tas till andra bestämmelser i förordningen, är förknippat med några betänkligheter. Härvid måste just art. 39 Bryssel I bis-förordningen uppmärksammas, vil- ken syftar till att underlätta verkställigheten av formellt verkställbara domar. Det torde således, särskilt vid en systematisk tolkning, förhålla sig som så, att art. 11 tillsammans
46 med art. 39 Bryssel I bis-förordningen förutsätter en möjlighet att inleda ett rättegångsför- farande för utverkande av en exekutionstitel. Även om medlemsstaterna har möjlighet att fördela mål på olika domstolar allt efter deras sakliga kompetens, torde en begränsning gälla härvid.
Art. 39 kan på goda grunder anses vara av större betydelse i sammanhanget än art. 11 Bryssel I bis-förordningen. Den förra bestämmelsen är ett uttryck för syftet att underlätta den fria rörligheten av domar, vilket direkt kan kopplas till frågan om dispaschens exigibi- litet. Det torde således förhålla sig som så, att Bryssel I bis-förordningen även sätter upp hinder mot dispaschprocessen, i det fall försäkringsgivaren väcker talan mot försäkringsta- garen med stöd av art. 14 Bryssel I bis-förordningen. Detta eftersom försäkringstagaren i så fall berövas möjligheten att framställa ett motyrkande om fullgörelse.
Annorlunda förhåller det sig vid prorogation till dispaschören, vid vilket parterna avtalat bort möjligheten att få till stånd en verkställbar dom. De skäl som kan anföras mot att till- låta prorogation till dispaschören i enlighet med Bryssel I bis-förordningens föreskrifter saknar bäring. Att förordningen inte griper in i den sakliga kompetensfördelningen mellan domstolarna i den behöriga medlemsstaten får dock betydelse även här. Frågan om TR:n kan hänskjuta en anhängiggjord talan till dispaschören på grund av rättegångshinder måste besvaras nekande. Även reglerna om prorogation vid försäkringstvister förutsätter möjlig- heten att inleda ett rättegångsförfarande för utverkande av en exekutionstitel. Prorogation till allmän underrätt måste därför godtas. Samtidigt torde tyst prorogation till dispaschören enligt art. 26 Bryssel I bis-förordningen fordra att dispaschören upplyser försäkringstaga- ren om riskerna med dispaschprocessen ur verkställighetssynpunkt.
Avslutningsvis ska det sägas, att den svenska ordningen vid partikulärdispasch förmodlig- en skulle behöva ses över. De fördelar som går att finna i förfarandet riskerar många gånger att gå förlorade på grund av att det inte går att utverka en exekutionstitel. I likhet med dispaschförfarandet, som är tänkt att vara enkelt, snabbt och smidigt, borde en över- syn av reglerna inte ta allt för lång tid i anspråk och inte heller vara särskilt komplicerat. Förslagsvis kan en bestämmelse intas i 3:1 UB som uttryckligen anger att dispaschavgö- randen har karaktären av exekutionstitel. Den tolkning av gällande rätt som gjorts i denna uppsats bidrar knappast till förutsebarhet. Tolkningen bidrar dock till att så långt möjligt tillgodose de intressen som kommer till uttryck i Bryssel I bis-förordningen, och att balan- sera dessa mot varandra. I syfte att skapa klarhet och förutsebarhet i behörighetsreglerna, är en revidering av reglerna om partikulärdispasch därför att förorda.
47
Källförteckning
Litteratur
Bogdan, Michael, ”Svensk internationell privat- och processrätt”, 8 uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2014 [cit. Bogdan, Svensk internationell].
Ekelöf, Per Olof, Bylund, Torleif & Edelstam, Henrik, ”Rättegång III”, 7 uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2009 [cit. Ekelöf m.fl., Rättegång III].
Ekelöf, Per Olof & Edelstam, Henrik, ”Rättegång I”, 8 uppl., Norstedts Juridik AB, Stock- holm, 2002 [cit. Ekelöf & Edelstam, Rättegång I].
Grönfors, Kurt, ”Svensk rättspraxis: Sjörätt och annan transporträtt 1981-1985”, SvJT 1987 s. 31-42 [cit. Grönfors].
Hagbergh, Erik, ”Sjölagen jämte viktigare författningar rörande sjöfarten / med anmärkningar och sakregister av Afzelius, Ivar”, 16 uppl., P A Norstedt & Söners förlag, Stockholm, 1969 [cit. Hagbergh].
Hettne, Jörgen & Otken Eriksson, Ida, ”EU-rättslig metod: teori och genomslag i svensk rätts- tillämpning”, 2 uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2011 [cit. Hettne & Otken Eriksson]. Huldén, Tomas, ”Dispaschören inför rätta. Om tingsrättens handläggning av dispaschmål”, Ramberg, Jan, Grönfors, Kurt, Gorton, Lars, Gunne, Eva & Hultmark, Christina (red), Fest- skrift till Jan Sandström, Nerenius & Santérus Förlag AB, Stockholm, 1997, s. 231-249 [cit. Huldén].
Jenard, Paul, “Report on the Convention of 27 September 1968 on jurisdiction and the en- forcement of judgments in civil and commercial matters” (EGT C 59, 5.3.1979, s. 1-65) [cit. Jenard].
Johansson, Svante, ”Skiljeförfarande enligt nya kasko- och varuförsäkringsvillkoren”, JT 2000-01 s. 439-454 [cit. Johansson, Skiljeförfarande].
Johansson, Svante, ”Settlement of disputed insurance claims”, Scandinavian Studies in Law, Vol. 46 (2004) Ed. Peter Wahlgren, Stockholm: Jure, s. 121-133 [cit. Johansson, Settlement]. Johansson, Svante, ”Båtassuradören hos dispaschören eller tingsrätten?”, Ramberg, Jan, Grönfors, Kurt, Gorton, Lars, Gunne, Eva & Hultmark, Christina (red), Festskrift till Jan Sandström, Nerenius & Santérus Förlag AB, Stockholm, 1997, s. 263-280 [cit. Johansson, Båtassuradören].
48 Johansson, Svante, ”Svensk rättspraxis: sjörätt och annan transporträtt 1991-2000”, SvJT 2002 s. 917-953 [cit. Johansson, Svensk rättspraxis].
Johansson, Svante & Sandström, Jan, ”Dispasch vid båtförsäkring- ett tillrättaläggande” SvJT 1999 s. 998-1000 [cit. Johansson & Sandström, Dispasch].
Lind, Johan, ”Rättsfallsanalyser - recension eller analys?”, JT 1995/96 nr. 1 s. 232-240 [cit. Lind].
Matz, Henrik, ”Begreppet domstol i EU-rätten: en studie av domstolsbegreppet i bestämmel- serna om förhandsavgörande”, Iustus förlag, Uppsala, 2010 [cit. Matz, Begreppet domstol (2010)].
Matz, Henrik, ”Rättskipningens särdrag - några intryck från EU-rätten”, SvJT 2014 s. 464- 481 [cit. Matz, Rättskipningens särdrag (2014)].
Pineus, Kaj, ”Assuradören hos dispaschören”, Akademiförlaget, Göteborg, 1978 [cit. Pineus]. Pocar, Fausto, ”Konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Lugano den 30 oktober 2007- Förklarande rapport” (EUT C 319, 23.12.2009, s. 1-56) [cit. Pocar].
Pålsson, Lennart, ”Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna: dom- stols behörighet samt erkännande och verkställighet av domar i privaträttsliga tvister inom EU/EFTA-området”, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2008 [cit. Pålsson, Bryssel I- förordningen].
Pålsson, Lennart, ”Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna”, SvJT 1994 s. 593-615 [cit. Pålsson, Nyare rättspraxis (1994)].
Pålsson, Lennart, ”Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna”, SvJT 2001 s. 578-594 [cit. Pålsson, Nyare rättspraxis (2001)].
Saf, Carolina, ”Gemenskapens externa kompetens avseende internationell privat- och process- rätt- Yttrande 1/03 om den nya Luganokonventionen”, ERT 2006 s. 531-542 [cit. Saf, Ge- menskapens externa].
Sandström, Jan, ”Dispaschören och dispaschprocessen”, Gorton, Lars, Ramberg, Jan & Sand- ström, Jan (red), Festskrift till Kurt Grönfors, Norstedts Juridikförlag, Stockholm, 1991, s. 387-401 [cit. Sandström, Dispaschören].
Sandgren, Claes, ”Rättsvetenskap för uppsatsförfattare: Ämne, material, metod och argumen- tation”, 2 uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2008 [cit. Sandgren].
Schlosser, Peter, “Report on the Convention of 9 October 1978 on the Association of the Kingdom of Denmark, Ireland and the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland to the Convention on jurisdiction and the enforcement of judgments in civil and commercial
49 matters and to the Protocol on its interpretation by the Court of Justice” (EGT C 59, 5.3.1979, s. 71-151) [cit. Schlosser].
Tiberg, Hugo, ”Dispasch vid båtförsäkring”, SvJT 1998 s. 844-850 [cit. Tiberg].
Ülrich, Magnus & Mankowski, Peter, ”Brussels I regulation: European Commentaries on Pri- vate International Law”, 2nd Revised Edition, Selliers European Law Publishers, 2011 [cit. Ülrich & Mankowski].
Offentligt tryck
Propositioner
Prop. 1966:145 ”Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i sjölagen m.m.; given Stockholms slott den 4 november 1966.”
Prop. 1972:5 ”Kungl. Maj:ts proposition med förslag till skadeståndslag m.m.”
Prop. 1975/76:160 ”om nya grundlagsbestämmelser angående allmänna handlingars offent- lighet”
Prop. 1979/80:2 ”med förslag till sekretesslag m.m.” Prop. 1985/86:80 ”om ny förvaltningslag”
Prop. 1987/88:58 ”om rätten att besluta om resning m.m.”
Prop. 1990/91:178 ”om överlämnande av uppgiften att fördela statsbidrag till folkbildningen m.m.”
Prop. 2001/02:146 ”Verkställighet av utländska domar på privaträttens område” Prop. 2003/04:150 ”Ny försäkringsavtalslag”
Statens offentliga utredningar
SOU 1965:18 ”Fartygs befälhavare. Gemensamt haveri och dispasch. Ansvarsbestämmelser m.m.”
SOU 1983:61 ”Handlingsoffentlighet utanför myndighetsområdet” SOU 2007:26 ”Alternativ tvistelösning”
50
Myndighetspublikationer
DV-rapport 2003:4 ”Forum i tvistemål- Promemoria V, från Domstolsverkets arbetsgrupp för processrättsliga frågor”
Rättspraxis
Högsta domstolen
NJA 1899 s. 86 NJA 1912 s. 539 NJA 1923 s. 28 NJA 1944 s. 209 NJA 1954 s. 423 NJA 2000 s. 3 NJA 2006 s. 32HD:s beslut av den 16 oktober 1997 (Ö 2404/97)
Hovrätten
RH 1997:103
Europarättsligt material
Grundfördragen
Fördraget om europeiska unionens funktionssätt (konsoliderad version) (EUT C 326, 26.10.2012, s. 47).
Förordningar och konventioner
Brysselkonventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 31.12.1972, s. 32). Konsoliderad version (EGT C 27, 26.1.1998, s. 1). Konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 319, 25.11.1988, s. 9).
Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 16.1.2000, s. 1). Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 20.12.2012, s. 1).
Rådets beslut 2007/712/EG av den 15 oktober 2007 om undertecknande, på gemenskapens vägnar, av konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 339, 21.12.2007, s. 1).
51
Kommissionen
Förslag till rådets förordning (EG) om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område: KOM (1999) 348 slutlig (EGT nr C 376 E, 28.12.1999 s. 1-17).
Förslag till europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EU) nr 1215/2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område: KOM (2013) 554 slutlig.
EU-domstolen
Case 61/65, G. Vaassen-Göbbels (a widow) v. Management of the Beambtenfonds voor het Mijnbedrijf [1966] ECR 261, svensk specialutgåva, volym I, s. 263.
Case 12/76, Industrie Tessili Italiana Como v. Dunlop AG [1976] ECR 1473, svensk special- utgåva, volym III, s. 177.
Case 29/76, LTU Lufttransportundernehmen GmbH & Co KG v. Eurocontrol [1976] ECR 1541, svensk specialutgåva, volym III, s. 195.
Case 23/78, Nikolaus Meeth v. Glacetal [1978] ECR 2133.
Case 246/80, C. Broekmeulen v. Huisarts Registratie Commissie [1981] ECR 2311, svensk specialutgåva, volym VI, s. 199.
Case 201/82, Gerling Konzern Speziale Kreditversicherungs-AG and Others v. Amministra- zione del Tesoro dello Stato [1983] ECR 2503.
Case 318/85, Criminal proceedings against Regina Greis Unterweger [1986] ECR 955. Case 144/86, Gubisch Maschinenfabrik KG v. Giulio Palumbo [1987] ECR 4861, svensk spe- cialutgåva, volym IX, s. 271.
Case 145/86, Horst Ludwig Martin Hoffmann v. Adelheid Krieg [1988] ECR 645.
Case 109/88, Handels- og Kontorfunktionærernes Forbund i Danmark v. Dansk Arbejdsgiver- forening, acting on behalf of Danfoss [1989] ECR 3199.
Case C-365/88, Kongress Agentur Hagen GmbH v. Zeehaghe BV [1990] ECR I-1845.
Case C-125/92, Mulox IBC v. Geels [1993] ECR I-4075, svensk specialutgåva, volym XIV, s. I-285.
Case C-20/92, Anthony Hubbard v. Peter Hamburger [1993] ECR I-377, svensk specialutgåva s. I-265.
52 Case C-398/92, Mund & Fester v. Hatrex Internationaal Transport, [1994] ECR I-467,
svensk specialutgåva, volym XV, s. I-37.
Case C-393/92, Commune d'Almelo m.fl. v. NV Energiebedrijf Ijsselmij [1994] ECR I-1477, REG 1994 s. I-1477, svensk specialutgåva, volym XV, s. I-89.
Case C-406/92, The owners of the cargo lately laden ship ”Tatry” v. the owners of the ship “Maciej Rataj” [1994] ECR 1-5439.
Mål C-111/94, Job Centre Coop. ARL, REG 1995 s. 3361.
Mål C-54/96, Dorsch Consult Ingenieurgesellschaft mbH mot Bundesbaugesellschaft Berlin mbH, REG 1997 s. I-4961.
Mål C-134/97, Victoria Film A/S, REG 1998 s. I-7023.
Mål C-44/96, Mannesmann Anlegenbau Austrai AG m.fl. mot Strohal Rotationsdruck GesmbH, REG 1998 s. I-73.
Mål C-267/97, Eric Coursier mot Fortis Bank och Martine Bellami, gift Coursier, REG 1999 s. I-2543.
Mål C-412/98, Group Josi Reinsurance Company SA mot Universal General Insurance Com- pany (UGIC), REG 2000 s. I-5925.
Mål C-407/98, Katarina Abrahamsson och Leif Andersson mot Elisabet Fogelqvist, REG 2000 s. I-5539.
Mål C-195/98, Österreichischer Gewerkschaftsbund, Gewerkschaft öffentlicher Dienst mot Republik Österreich, REG 2000 s. I-10497.
Förenade målen C-100/98 till C-147/98, Gabalfrisa m.fl. mot Agencia Estatal de Administra- ción Tributaria, REG 2000 s. I-1577.
Mål C-17/00, François De Coster mot Collège des bourgmestre et échevins de Watermael- Boitsfort,REG 2001 s. I-9445.
Mål C-116/02, Erich Gasser GmbH mot MISAT Srl, REG 2003 s. I-14693.
Mål C-281/02, Andrew Owusu mot N. B. Jackson, som verkar under firman Villa Holidays Bal-Inn Villas m.fl., REG 2005 s. I-1383.
Mål C-506/04, Graham J. Wilson mot Ordre des avocats du barreau de Luxembourg, REG 2006 s. I-8613.
53 Mål C-185/07, Allianz SpA och Generali Assicurazioni Generali SpA mot West Tankers Inc, REG 2009 s. I-683.
Mål C-420/07, Meletis Apostolides mot David Charles Orams och Linda Elizabeth Orams, REG 2009 s. I-3571.
Mål C-111/09, Česká podnikatelská pojišťovna as, Vienna Insurance Group mot Michal Bi- las, REG 2010 s. I-4545.
Mål C-420/07, Westbahn Management GmbH mot ÖBB-Infrastruktur AG, dom av den 22 november 2012 (ännu ej publicerad).
Mål C-394/11, Valeri Hariev Belov mot CHEZ Elektro Balgaria AD m.fl., dom av den 31 ja- nuari 2013 (ännu ej publicerad).
Internetkällor
Karnov Internet (Anders Eka), Regeringsformen (1974:152), Publiceringsår 1974, uppdaterad 1 januari 2014, tagit del av källan 1 januari 2015.
Karnov Internet (Christer Thornefors), Rättegångsbalken (1942:740), Publiceringsår 1942, uppdaterad 1 januari 2014, tagit del av källan 1 januari 2015.
Karnov Internet (Henrik Jermsten), Regeringsformen (1974:152), Publiceringsår 1974, uppda- terad 1 januari 2014, tagit del av källan 1 januari 2015.
Fitger, Peter, Sörbom, Monika, Eriksson, Tobias, Hall, Per, Palmkvist, Ragnar & Renfors, Cecilia, Rättegångsbalken (1 januari 2015, Zeteo), kommentaren till 14 kap. 7 §.